Så kom första snön...

När jag sent igår skulle släppa ut hundarna upptäckte jag hur mycket snö som hade fallit. Det var svårt att få hundarna att gå ut och kissa, de ville hellre äta snön. Kan tänka mig att det är lite som glass för dem.

När morgonen grydde hade det kommit ännu mer snö och den låg tung över trädgrenar och på marken. Det var tungt att skotta och minstingen, Tickie, som inte har så långa ben, gick i mina fotspår. Följ med på vår morgonpromenad och se hur vacker snön är.

Här är det lite trångt att gå på stigen, eftersom grenarna är tunga av snö och jag får snö i nacken.

Det blir till att ta omvägar runt snötyngda, nedhängande grenar.

Inget som hundarna bryr sig om. De springer glatt in bland de snöiga grenarna och ser ut som om de verkligen njuter när snön dråsar ned över dem.

Allting ser så rent ut när snön är ny. När jag gick promenaden i mörkret behövde jag ingen ficklampa, snön gjorde det tillräckligt ljust för att jag skulle hitta. Det vilade en nästan magisk, främmande känsla över vår vanliga promenad. Det var helt tyst. Även ljuden var inbäddade i snö.

Minstingen, Tudor, är så lycklig att han försöker flytta på träden som står i vägen på promenaden. Till slut gav han upp. Det är en ung ek, som är alldeles för seg för att ge vika för Tudors krafter.

Härligt att se hundarnas glädje över snön. Ser du de snötäckta trädstammarna?

Även om det är snö får man inte missa träningen säger Tickie och hoppas upp på den vanliga agilitystenen. Pluto står över träningen idag.

Öppna fält och snö är en bra kombination för att få en 1,5-åring att få glädjefnatt och rusa omkring som en galning. Det är Tudor jag pratar om, här på väg emot mig i full fart.

Ibland stannar Tudor upp och inväntar mig. Jag springer inte i snön, jag plumsar omkring. Den första morgonpromenaden hade jag mina trekvartstövlar. När jag kom in var de snöfyllda. Till andra promenaden tog jag mina höga stövlar och slapp få blöta sockar.

Snart är promenaden över. Här är det skottat en gång och genast faller hundarna in i led på gången. När Pluto var två månader var det så mycket snö att han inte syntes i gången. Han kunde inte heller ta sig upp över kanterna, utan var tvungen att göra sina behov i gången. Hoppas verkligen vi inte får så mycket snö i år...

Ja, då var vi hemma igen. Hundarna ligger och snusar gott i sina sängar och jag får tid att försvinna bort i fantasin och arbeta med min bok Sveriges Pompeji - Sandby borgs öde.

Ha en fin dag!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina drygt 30 böcker. Foto Bertil Knoester.