När orden flödar svämmar skrivbordet över

Det här året har inte varit likt något tidigare år. Det har hänt så många tragiska saker som har skakat om både mig och mitt arbetsschema. Deadlines sköts ständigt framåt och framåt och framåt, allteftersom dödsfallen och olyckorna hopades.

Det gjorde att jag som vanligt inte kunde röja skrivbordet när en bok var klar, utan jag kastade mig genast över nästa. Researchböcker samlades på bordet, de olika korrekturen lades på hög och till slut var stapeln så hög att jag var rädd att den skulle falla omkull.

Min hög med viktiga papper fick också bara ligga, jag visste ju var jag skulle leta efter de viktiga papperen, bara inte exakt var i högen, bara på ett ungefär.

Nöden har ingen lag, har jag ofta hört sägas hemma. Mamma var glad för ordspråk och strödde dem ständigt omkring sig. Just därför slutar jag varje bok med ett visdomsord/ordspråk.

Med nöden har ingen lag, menade mamma att man just då inte hade något val. Något fick stå undan för det som var viktigare, trots att kanske båda sakerna egentligen var oerhört viktiga.

När det verkligen gäller, då väljer man trots det rätt. Ändå har jag känt det som om jag skulle gå i bitar de här månaderna. Inom mig såg jag mig som någon som redan hade gått i tusen bitar och bara hjälpligt hölls ihop med klister. Jag har och är fortfarande oerhört skör, klistret har inte torkat ännu.

Det som har orsakat allt det här är min hund Plutos död, sedan min hund Tudors skada och operation, därefter min pappas skada som förde till hans död, till slut beskedet att min hund Tickie var i stort sett blind och snart skulle bli totalt blind.

Jag brukar säga att allting kommer i skov om tre, men den här gången har det varit fyra olyckor på bara några månader. Egentligen skulle jag vilja dra täcket över huvudet och komma fram igen någon gång efter julafton. Men jag kämpar på. Orden räddar mig och jag skriver.

"Låt böckerna vara, vila dig!" säger många. Men om jag inte skrev skulle klistret släppa och jag skulle falla ihop i tusentals sköra bitar, som kanske aldrig mer skulle gå att lappa ihop.

Att skriva är för mig som att andas. Om jag slutar skriva då dör jag.

Därför låter jag oredan ta över och dammtussarna hålla mig sällskap. För mitt i oredan finns tryggheten, limmet som håller ihop mig.

Nu ska jag rensa undan alla högarna, men för att inte känna skräcken och rädslan gripa tag i mig, kommer jag se till att fylla de tomma bordsytorna så snart som möjligt, med nya researchböcker och nya manus som stadigt växer fram.

Jag skriver, jag andas, jag lever!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.