Det värsta som kan hända en förälder är när ett barn försvinner. Jag älskar mina hundar lika mycket som mina barn. Hundarna är en del av vår familj och betyder oerhört mycket för oss.
Min hund Kiara försvann vid 10.30, fredagen den 28 december. Hon blev
skrämd av en man ett par hundra meter hemifrån.
Jag var ensam hemma. Maken hade lämnat mobilen hemma på laddning. Jag gav mig ut i bilen för att leta. Ingen Kiara. Jag återvände hem och bad om hjälp på Facebook. Närmare 2000 personer delade inlägget. När jag var på väg ut igen kom Jan hem. Han hade varit och handlat. Han bara ställde kassarna på golvet och gav sig iväg.
Först dök två personer upp och gick tills de inte orkade mer, fler och fler personer dök upp. Antingen ringde de först, eller så kom de bara. Jag hade lagt ut adressen på FB. Grannarna kom, cyklade och gick. Hela området genomsöktes. Men vi bor mitt i skogen. Det finns många ställen att gömma sig på.
Under fredagen kom runt 40 upp människor för att hjälpa till att leta, folk jag inte kände ringde, eller bara dök upp. Då och då byttes människorna ut mot nya och sökandet pågick fram till strax efter 21.00. Under natten till lördagen fortsatte min man och jag att leta efter Kiara. En jägare körde hela kvällen och större delen av natten och lyste upp vägkanterna med sina sökljus. Främmande människor körde längs vägarna och letade.
På fredagen ringde jag till en väninna som har kontakt med ett medium. Hon satte mig i kontakt med henne och jag fick hjälp att minska sökområdet.
Jag var helt förstörd. Mitt hjärta var på väg att brista av sorg, för jag trodde jag hade förlorat Kiara. Jag hade ont i en fot, så ont att jag knappt kunde gå, men jag gav mig ändå ut, stödd på en käpp. På natten skrev jag på Facebook och besvarade alla meddelanden som hade kommit in. Något jag även hade gjort lite då och då under dagen, för att se om någon hade hittat Kiara. Jag fick många tips om vart jag skulle vända mig och jag ringde polisen 114 14, kontaktade Missing dog och ID-hund. Alla var snälla och hörde av sig och kom med goda råd.
Eftersom jag satt och svarade alla slängde FB till slut ut mig, eftersom de tyckte jag spammade. Tack vare hjälp av min vän Lennart Guldbrandsson fick jag tillgång till min logg så jag kunde uppdatera vad som hade hänt, men jag kan fortfarande inte gå in och kommentera, inte heller dela saker som andra har skrivit.
Klockan 9.00 lördag 29 december, drog en stor sökinsats igång här i Kolshult. Det kom 6-7 spårhundar från ID-gruppen i Karlskrona. En jägare som kände till markerna och kunde fördela ut folk på ytorna. Ryttare med hästar erbjöd sig att ge sig ut i skogarna. Eringsbodas orienteringsklubb erbjöd sig också att komma hit för att hjälpa till att leta. (De två sistnämnda grupperna hann aldrig hit innan sökandet var över.) Det blev stort sökpådrag. Jag fick även fått erbjudande från en person som vill hjälpa till med drönare. Det kom cirka 50 personer på lördagen, vänner, mina läsare, hundmänniskor som tyckte att de lika gärna kunde gå sin lördagspromenad i mina skogar och hjälpa till med letandet. Även den här dagen kom folk långväga ifrån för att hjälpa till. Några körde sakta utefter den närmaste stora vägen för att se om hon låg skadad i dikena.
Spårhundarna skickades ut först, sedan gick grupper iväg med några meters mellanrum in i den snåriga terrängen.
Det var vänner, fans, mina läsare, helt okända som ställde upp. Jag tycker det är helt fantastiskt att folk är så generösa med sin tid. Tänk att mitt inlägg, där jag bad om hjälp att hitta min hund Kiara, har delats nästan 2000 gånger på FB. Dessutom upptäckte jag att någon kopierat det inlägget och lagt ut på Twitter, där det också delats otaliga gånger.
Under hela tiden har mediet varit i kontakt med mig, även ett annat medium tog kontakt och berättade vad hon hade sett: "Hon finns vid björkar. Hon mår bra och är inte skadad." "Jag ser ett rött litet hus, med hönsnät." "Nu fick jag en syn om att hon finns vid vatten. En kvinna kommer att hitta henne." "Hon kan inte dö, för hon ska trösta dig när din andra hund dör." Det var orden jag fick, och många, många fler.
Telefonen gick varm i fickan. Alla ville hjälpa till. Strax efter 11 på lördagen fick jag samtalet jag hade väntat på.
“Har din hund en gul lina efter sig?”
“Ja!” svarade jag, livrädd för att linan var avsliten, att den hade strypt min hund, att hon var död. Kvinnans nästa ord fick tårar av glädje att strömma.
“Då sitter hon här och tittar på mig!” sa Lise-Lotte Ivarsson, en för mig då helt okänd kvinna. Men det visade sig att hon hade en halvsyster till Kiara och att hon dessutom hade stått i kö för en valp i samma kull som Kiara.
Jag skyndade mig att slänga ifrån mig lappen med alla sökpersoners mobiltelefoner, med uppdrag till den som stod närmast mig att ringa runt och tala om att Kiara var hittad. Även om jag just då i det läget knappt trodde det var sant. Jag tog en man med mig som hjälp att bära Kiara om hon var skadad, Christoffer van Woensel, honom känner Kiara. Vi sprang, rakt in mellan snåren.
Kiara låg alldeles vid vattnet, i en liten torr grop, tillräckligt nära för att dricka. Kopplet satt fast i en gren. Om hon hade velat hade hon kunnat dra sig loss. Hon låg endast 100 meter från vår tomtgräns. Nu har vi 2 tunnland tomt som är inhägnad, vilket innebar att hon ändå låg en bra bit ifrån boningshuset. Här har massor med människor gått och letat efter henne. Om det inte hade varit för Lise-Lotte Ivarssons envishet med att söka av området ännu en gång, hade vi aldrig hittat Kiara.
Mediets ord: “Hon har sprungit långt, men vänt tillbaka. Hon ligger bland björkar och jag ser vatten.” Allt det stämde.
Kiara blev rejält omklappad av alla som varit med och letat efter henne. Fikakorgar togs fram, maken satte på kaffe och delade ut clementiner, en av mina vänner, Tina Ivarsson, gick in och lagade soppa med ingredienser hon haft med sig, sedan bjöds alla som ville på mat hemma hos oss.
Mitt hjärta svämmar över av kärlek till alla som hjälpte till att leta, en helg som denna, då folk har så mycket annat för sig. En mardröm som fick ett lyckligt slut tack vare alla som kom och hjälpte till.
Jag kan inte nog tacka alla som har ställt upp för mig och tack till BLT http://www.blt.se/ronneby/forfattarens-hund-hittad-efter-massiv-sokinsats/ och Sydöstran http://www.sydostran.se/ronneby/kims-hund-hittades-efter-stor-sokinsats/ för de fina tidningsartiklarna om Kiaras försvinnande.
Mardrömmarna är inte över för vår del. Vi vaknar fortfarande på natten och går upp för att se så Kiara är kvar. Jag drömmar att vi hittar hennes lik först till våren, alldeles nära hemmet. Det hade varit fruktansvärt. Så glad att allt gick bra.
Om din hund försvinner ska du läsa den här informationen från ID-hund och kontakta Miss Dog i ditt område. Du ska även ringa polisen 114 14 och lägga upp på FB och berätta var hunden sist sågs, kontaktuppgifter till dig och när ni ska träffas och var ni ska träffas för att leta.
De flesta bilderna är från sökpådraget under lördagen och efter att Kiara har hittats. Sedan är vi hemma. Och filmen är från i morse som visar på hur rädd Kiara är för att gå ut.
Just nu är flera hundar försvunna. En hund är borta i mina trakter, gå in på Facebook och titta på HITTA LUCY om du vill hjälpa till att få ett lyckligt slut även där.
Kramisar från Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Kanske vill du gå en skrivarkurs för mig, Kim M Kimselius?
Du kanske vill gå min skrivarkurs på distans?
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!