Signering i Landskrona, Isporten av Jonna Berggren och Himlen börjar här av Jandy Nelson

Har haft en otroligt bra dag hos Killbergs/Bokia i Landskrona. Redan när jag svängde in i Landskrona spred sig en lycklig förväntan genom kroppen. Det här skulle bli en bra dag.

Det började bra, trots att klockan bara var 10.00 fick jag lov att checka in på rummet. Sedan bar det av till bokhandeln. Det slutade precis att regna när jag kom ut från hotellet, så jag slapp bli blöt på min korta promenad till butiken.

Genast jag kom in i butiken kom en kvinna fram med en av mina böcker, Faraos förbannelse, i handen och ville ha den signerad. Med andra ord kastades jag rakt in i signeringen. När det efter en stund blev lite tyst i butiken passade jag på att ta ett foto av mitt signeringsbord, visst är det fint gjort med duken runt bordet? Tur var väl det att jag tog detta kort, för därefter fanns det ingen tid för att ta fler kort.

Har träffat många fans som lyckliga har berättat vad de tycker om mina böcker, men jag har även träffat nya läsare som fångats av de spännande omslagen och efter att ha läst baksidestexten ville ha böckerna. Yes! Dessutom har det blivit många trevliga samtal med många personer, du vet... de där små guldklimparna jag brukar tala om vid mina signeringar, de äldre personer som har så mycket att berätta. Träffade en hel del sådana mormödrar och farmödrar respektive farfäder och morfäder (säger man verkligen så?!)

Det blev en mycket lyckad signering och jag skyndade mig nöjd därifrån för att gå vidare till hotellet och förberedelserna inför Barnboksdagen imorgon. BMF:s personal hade redan packat upp mina böcker och det enda jag behövde göra var att vika broschyrer. Därefter har vi pratat böcker och haft några mycket givande timmar tillsammans. Snart är det dags för gemensam middag för anställda, förlag och författare, en alltid lika rolig tillställning. Du lär få höra mer om den imorgon.

Måste berätta om Jonna Berggrens bok Isporten som jag slukat. En suverän bok som jag varmt rekommenderar. Mycket bra språk, spännande och en annorlunda berättelser gör den till en given bästsäljare, om den kommit ut på ett stort förlag... Nu kommer den ut på ett litet mindre förlag, men har ändå bästsäljarkvalité. Missa inte att läsa denna bok, lovar att du får en givande lässtund, om du fortfarande är ung i sinnet!

Försökte få tag på del två av Isporten idag, men kom till hotellet med boken "Himlen börjar här", som jag läste ett kapitel av i butikens fikarum innan jag gick tillbaka till hotellet. Fastnade direkt för berättelsen och ville läsa mer. Så ikväll står valet mellan Svarta döden och Himlen börjar här, och jag tror att du redan gissat vilken bok jag väljer att koppla av med!

Ha det så bra, vi hörs imorgon igen!

Kramisar från en nöjd och lycklig Kim

Marathon och Persien

En av mina fans har fått mig mycket intresserad av Persien. När en idé väl är planterad hos mig snappar jag upp allt jag ser och hör i det ämnet.

Därför blev jag intresserad när jag läste att grekiska fotsoldater för 2500 år sedan besegrade en persisk invasionshär vid den lilla byn Marathon, nordost om Athen i Grekland. (Marathon är en stad i Attika i Grekland. År 490 f.Kr. stod slaget mellan grekerna och persien vid Marathon.) Här kan du läsa mer om slaget vid Marathon.Vilket i sin tur ledde till att jag fick lära mig varifrån maratonlöpningen kom...

Enligt en myt som kom till flera hundra år efter denna strid, talas det om en enda grek som sägs ha sprungit 42 km till staden Athen där han påstås ha ropat: "Var hälsade! Vi har segrat!" Därefter föll han död ner.

Enligt de antika källorna hette den löparen Feidippides och han sprang mycket längre än ett maraton. Då den persiska invasionsarmén dök upp vid horisonten, sägs det att han gav sig av den 24 mil långa vägen från Athen till Sparta och tillbaka igen för att be krigarna i Sparta om hjälp.

Legenden om löparen som sprang till Athen med budet om att grekerna segrat vid Marathon fick nytt liv när de första moderna olympiska spelen hölls i Athen 1896. Arrangörerna beslöt då att arrangera ett maratonlopp - trots att antikens greker aldrig tävlade i denna gren och trots att legenden om det första maratonloppet tros vara en myt.

Numera har många stora städer sitt eget maratonlopp. Det springs från Spetsbergen i norr till "världens ände" i söder (loppet i Ushuiai i sydligaste Argentina.

Under många år tvekade arrangörerna om hur långt loppet skulle vara. Osäkerheten varade ända tills Internationella friidrottsförbundet (IAAF) 1921 slog fast att ett maratonlopp ska vara exakt 42.195 meter.

Världsrekordet har etiopiern Haile Gebrselassie, som 2008 sprang maratonsträckan på 2.03.59. Den bäste svensken är Kjell-Erik Ståhl med tiden 2.10.38 (1983) och den bästa svenskan är Isabellah Andersson på tiden 2.26.52 (2010). Ja, tjejer det är bara att sätta igång och träna. Nästa år kanske det är din tur att vinna!

Sugen på att själv springa ett maraton? Läs mer här.

Är djupt imponerad av alla som lyckas springa så långt som ett maraton! Är du en av dem?

Kramisar från Kim

Första snön kom alldeles för tidigt

Idag kom första snön till den del av Blekinge där jag bor. Här brukar vi alltid få mycket snö, eftersom vi bor på Blekinges "tredje trappsteg" (ni som läst Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson", förstår vad jag pratar om.)

Här är det inte långt till Smålandsgränsen. På sommaren har vi gott om sol och lite regn. Ja ibland så lite regn att det är risk att brunnen ska bli torr.
På vintern brukar vi få väldigt kallt och mycket snö och då talar jag om MYCKET snö! När vi flyttade från Stockholm för snart sexton år sedan lämnade vi kvar snöskyfflarna, för "det skulle inte vara någon snö dit vi flyttade".

Den vintern vi flyttade in var den kallaste på hundra år. Pumpen frös, toaletten frös, och... ja det var mer saker som frös sönder, men jag befann mig lycklig och varm på Nya Zeeland och våra kära släktingar tog hand om alla problem. Men det var första och sista gången. Alltsedan dess har vi själva fått ta hand om snön och kylan.

Lagom till första kylan förra hösten gick pannan sönder. Då var jag glad att jag skulle resa iväg till Island, eftersom vi inte hade någon värme inne.

Nu har vi varmt och gott den här vintern. Hoppas jag.

Snön gick över mina vinterskor imorse på morgonpromenaden, och jag blev blöt om sockarna. Hundarna blev överlyckliga över den första snön, åt den, rullade sig i den och busade omkring med varandra som små valpar, trots att de är 8, 6 och 5 år.

Visst det är vackert med snö, men kallt, eländigt och halt. Blir det en lika sträng vinter som förra året blir det väldigt mycket att skotta igen. Förra året hade vi smala gångar som vi precis kunde ta oss runt i, för snön gick ända upp till skrevet på mig. Hundarna var olyckliga, för de kunde bara motionera i gångarna. Det gick inte att gå ut på vägen, för den var så smal på grund av snön att vi inte kunde undkomma bilarna när de kom. Snöhögarna var mycket höga på båda sidor om vägen.

Så du kanske förstår att jag inte blev så glad när jag gick upp i morse, öppnade dörren för att släppa ut hundarna och möttes av massor av snö som tyngde ned alla buskar och träd och låg vit överallt. Jag ville bara gå och lägga mig igen och dra täcket över huvudet. Men det är väl lika bra att vänja sig, tänkte jag och gav mig ut i eländet.

Snön ligger fortfarande kvar, trots att solen har strålat hela dagen. I våra fotspår på de soligaste ställena har snön smält undan. Meteorologerna har lovat regn ikväll, få se hur det blir med det. Kanske blir det istället mer snö här hos oss? Det är fullmåne och kallt och fullmåne brukar innebära molnfritt...

Tacka vet jag sommaren, med +30 grader, strålande sol och en lagom fläktande ljummen vind! Men det är långt dit och många månaders regn, snö och mörker väntar innan dess.

Ser fram emot advent när alla ljusstakarna plockas fram och lyser upp mörkret. Då kan snön vara riktigt vacker att se på, från insidan i stugvärmen, med brasan sprakande bakom ryggen och några stearinljus som kastar ett varmt gult sken i rummet.

Nu ska jag gå och tända brasan och tända de där stearinljusen, känns som om det är rätt utomhusstämning för det!

Kramisar Kim
(På bilderna ser du första snön som jag tog kort på i förmiddags. Visst är det vackert att se på?)

Skrivprocess: Skrivglädje

För mig känns det viktigt att jag tycker om det jag gör, så har jag känt hela livet. Har jag inte trivts på ett arbete, då har jag slutat, för det ska vara kul att leva.

På samma sätt resonerar jag när jag skriver. Det ska vara roligt att skriva, inte kännas som ett tvång, inte vara jobbigt. Det måste vara glädje i skrivandet!

Ibland tror jag att många ställer alltför stora krav på sig, hänger upp sig på detaljer, petar och petar i orden i det oändliga, istället för att glädja sig över att orden finns där, att de vill komma ut på papperet/skärmen.

Skrivglädje för mig är när jag berättar något jag själv tycker är roligt att läsa, antingen det är en dikt, en novell eller en hel bok jag skriver.

Skrivglädje är när du skriver direkt från ditt hjärta, om något du brinner för, ord du har inom dig som bara måste komma ut.

Just nu håller jag på att jobba med min bok Svarta Döden, eftersom den ska tryckas om. På grund av att jag har bytt program i min dator sedan boken skrevs, blir det en hel del arbete för mig. Men det är ett roligt arbete, eftersom jag återupplever den glädje jag hade inom mig när jag skrev Svarta Döden, trots det otroligt tunga ämne som boken behandlar, Pesten i staden Florens på 1300-talet.

En karaktär tycker jag väldigt mycket om. Han är en person som dyker upp en bit in i handlingen. Han fick eget liv under mina fingrar och jag kände en oerhörd glädje när jag berättade om mannen, samma glädje som jag känner när jag nu stöter på honom igen i mitt arbete med boken. Även om mannens öde är tragiskt andas berättelsen livsglädje, eftersom det är så jag känner när jag skriver och det för jag in i berättelsen genom mina ord.

Kanske är det därför jag valt att skriva om så många tragiska, sorgliga händelser i vår historia: för att jag vill visa på den livsglädje som trots allt finns överallt omkring oss, även mitt i sorgen.

Stanna upp, ta ett djupt andetag och känn hur underbart det är att leva. För över det till orden som du sätter på pränt och känn hur skrivglädjen flödar även genom dig!

Kramisar Kim

Fler skrivtipsinlägg hittar du här.

M, som i Kim M. Kimselius

I stort sett varje gång jag är ute och föreläser får jag frågan vad M i mitt namn står för, ofta svarar jag så här:

M står för Mystisk, eftersom jag inte vill avslöja vad det egentligen står för. Dessutom vill jag att du ska tycka att jag är lite mystisk och spännande och tro att mina böcker är det, för det är de.

M står även för Mångkunnig, som betyder att man kan lite granna om många olika saker. Eftersom jag läser runt 30-50 faktaböcker inför varje historisk äventyrsbok jag ska skriva, så lär jag mig mycket om många olika ämnen. Jag blir med andra ord Mångkunnig.

M står även för Magisk, och det är mitt bästa M. För jag känner mig som en trollkarl som kan trolla och få allting att hända och DET är det bästa med att vara författare!

Så nu vet du vad M i mitt namn står för...

Kramisar Kim
(Om det finns någon där ute som vet vad det egentligen står för så behåll den hemligheten för dig själv, är du snäll. För även om jag delar med mig av mycket av mitt liv, vill jag behålla lite granna bara för mig själv och mina allra närmaste. Tack för att du förstår!)

Alla världens barn

Det har varit mycket prat om Världens Barn på media de sista veckorna, ett stort projekt som dragit in mycket pengar, varav en del säkerligen kommer att gå till administrationskostnader.

Det finns också eldsjälar som brinner för att hjälpa och ensamma lägger ner massor av energi och pengar för att göra vad de kan. En av de är Katarina på Filippinerna som lägger ned mycket tid på Adlawan Elementary skola.

När jag hörde talas om hennes arbete kände jag genast att jag ville stötta hennes projekt, för då visste jag att pengarna kom fram.

Har just från en rapport från Katarina som i detalj har berättat vad pengarna har använts till och vilken glädje det blev hos både skolbarn och lärare när hon kom med skolmaterial till eleverna.

Läs här om skolan och Katarinas projekt.

Här kan du läsa Katarinas blogg från Filippinerna.

Kanske vill du vara med att stödja Katarina i hennes arbete för barnen på Adlawans skola i Filippinerna?

Fotot har jag hämtat från Katarinas blogg om eleverna. Kläderna har skolan hyrt för denna enda dag då barnen tar sin examen.

Oftast känner jag mig otillräcklig vid katastrofer, eller när jag ser fattigdom och elände på tv. Därför känns det så skönt varje gång jag får möjlighet att sträcka ut en hjälpande hand, även om det bara är att skänka lite pengar.

Kramisar Kim

I tobakens fotspår - döden

Tobak i vilt tillstånd förekommer bara i Amerika. De första tobaksodlingarna anlades i Anderna någon gång mellan 5000 och 3000 f.Kr. När de spanska erövrarna, conquistadorerna, anlände var tobaksbruket sedan länge etablerat över hela den amerikanska kontinenten.

De hade inte bara utvecklat konsten att röka både pipa och cigarr, utan också att snusa eller tugga bladen. Tobaken användes som medicin, för att komma i kontakt med andevärlden, för insektsbekämpning, som fruktbarhetsmedel för både människor och åkrar samt som avkopplande njutningsmedel.

Eftersom rök och eld förknippades med djävulen i Europa, varnade kyrkan tidigt för tobaksrökning och sa att det var djävulens påfund.

Tobaksplantan odlades till att börja med som prydnadsväxt i de europeiska palatsens trädgårdar. Det var framförallt växtens medicinska egenskaper som till en början intresserade européerna. Slutligen spred sig bruket att röka eller snusa enbart för det behagliga rusets skull. De första europeiska vanerökarna hittade man bland sjömän, munkar och präster, samt andra som hade vistats i de nya kolonierna.

Carl von Linné gav tobaksplantan dess vetenskapliga namn "Nicotiana tabacum" på 1700-talet och uppkallade därmed plantan efter en fransk tobakspionjär, Jean Nicot. Mannen var en fransk diplomat som vid mitten av 1500-talet kom i kontakt med tobaken och började intressera sig för växtens läkande egenskaper.

Nicot såg tobaken som en universalmedicin som hjälpte mot alla slags krämpor från tandvärk till cancer. Efter att ha börjats snusa luktsnus på Nicots rekommendation, blev den franska drottningen Katarina av Medici botad från en envis huvudvärk. Detta ledde till att man började betrakta tobaken som hälsokost vid det franska hovet. På 1700-talet blev snusdosan en lika självklar del av en adelsmans kläder som hatten eller värjan. De riktiga snobbarna hade en matchande snusdosa till varje kostym.

Allteftersom handeln ökade med Asien och Afrika spreds tobaken även till dessa kontinenter. När efterfrågan på tobak steg i Europa startades tobaksplantager i kolonierna. Många länder skaffade sig stora skatteintäkter från tobakshandeln.

Under åren har krig hjälpt till att sprida bruket av tobaken. Under Trettioåriga kriget bredde piprökandet ut sig på 1600-talet. Under Napoleonkrigen på 1800-talet blev cigarren populär i hela Europa. Under Krimkriget på 1850-talet slog cigaretterna igenom på allvar.

Den första cigarettmaskinen gjordes under 1870-talet och var så effektiv att produktionen var större än efterfrågan. Därför satsade fabrikörerna enorma summor på att marknadsföra cigaretten.

1875 röktes 42 miljoner cigaretter i USA, fem år senare hade produktionen ökat till 500 miljoner per år...

Under första och andra världskriget ingick cigaretter i soldaternas dagsransoner. Tobaksindustrin och internationella hjälporganisationer skickade lådvis med cigaretter till skyttegravarna. Att röka en cigarett blev för soldaten ett sätt att utföra en normal mänsklig handling, vilket stod i kontrast till krigets fasa.

Kriget gynnade även kvinnornas cigarettrökning. Före kriget var det bara "dåliga kvinnor" som rökte, men när kvinnorna under kriget tog över männens arbeten, tog de även för sig av cigarretterna. Vid andra världskrigets slut var det inte bara accepterat att kvinnor rökte, det ansågs dessutom attraktivt!

Under 1950- och 1960-talet röktes enormt många cigarretter. Under samma tid började forskarna reagera på att antalet fall av lungcancer drastiskt hade ökat och de började leta efter en förklaring. 1964 lade den amerikanska medicinalstyrelsen fram en vetenskaplig rapport, "Terry-rapporten", som bevisade ett klart samband mellan rökning och lungcancer.

Tobaksindustrin försökte motbevisa fakta genom egna undersökningar, men lyckades inte.

Det har gjort att myndigheterna i många länder har infört förbud mot tobaksreklam, de har drivit anti-rökkampanjer, lagstiftat om varningstexter på tobaksprodukter och förbjudit rökning i offentliga miljöer.

Detta har gjort att rökningen har minskat i västvärlden, men i övriga delar av världen röker man i stort sett lika mycket som förr.

Jag har aldrig rökt en cigarett och inte känt någon längtan efter det heller. Kanske är det den där "motvals-kärringen" inom mig som har fått mig att avstå, eftersom nästan alla andra i min omgivning rökte.

I Den gömda Inkastaden låter jag Theo och Ramona ta del av Kokabladens användning:

"Varsågod!" sa Unki och räckte fram ett blad åt Theo.

Theo tog fundersamt emot det. Han litade inte på indianen som hade så lätt för att ta till vapen. Var detta ett knep för att förgifta honom? Men om nu indianen ville döda honom, varför hade han då räddat honom ifrån jaguaren? Misstänksamt stirrade Theo på innehållet i sin hand.

"Vad vill du att jag ska göra med det?" undrade han och granskade bladet.

"Tugga på det, då lindras smärtan", svarade Unki och såg för första gången medlidande ut.

Ramona böjde sig snabbt ned över Theo och viskade:

"Jag tror att det är kokablad. Låt det vara. Det är knark!" sa hon upprört.

"Det är inget farligt", sa Unki lugnande. "Det är något vi använder dagligen. Det gör ingen skada, tvärtom! Det underlättar för oss att arbeta på höga höjder."

Theo stoppar slutligen kokablad i munnen, vilket får hemska konsekvenser för honom. Att jag lät honom testa kokablad i Den gömda Inkastaden, beror på att jag ville berätta om hur indianerna använde sig av dessa blad, men också för att visa på konsekvenserna av användandet av droger.

Läs mer ur Den gömda Inkastaden här.

Detta innehåller en cigarett:
Ammoniak: Mycket irriterande på slemhinnor
Arsenik: Nervskador och är cancerframkallande.
Formaldehyd: Cancerframkallande.
Nitrosaminer: Cancerframkallande
Nikotin:Starkt beroendeframkallande, mycket giftigt i stora doser
Glykol: Skadligt för nervsystemet och njurarna.
Kolmonoxid: En osynlig och luktfri gas. Vid höga koncentrationer blockeras de röda blodkropparna så att syret inte kan transporteras runt i kroppen.
Tjära: Fastnar i lungorna. Röker man ett paket cigaretter om dagen i ett år får man i sig mer än 1dl tjära.
Vätecyanid: Ett färglöst, mandelluktande gift som använts för att avrätta människor i gaskammare.

Tobakens historia

Fakta om tobak

Här hittar du tidigare faktainlägg

Hoppas mitt inlägg har fått dig att tänka efter innan du röker en cigarrett och jag hoppas innerligt att du aldrig någonsin röker, för det är bevisat att rökning är dödlig.

Kramisar Kim

I sällskap med Eva Ibbotson

Sedan många år tillbaka har jag läst Eva Ibbotsons ungdomsböcker med mycket nöje. När jag letade researchböcker till andra världskriget hittade jag en bok av Ibbotson som heter Morgongåvan och utspelar sig under andra världskriget.

Boken kom ut 2007 och har säkert stått flera år i min bokhylla, eftersom jag samlar på mig researchböcker långt i förväg innan jag börjar skriva om ämnet.

Egentligen handlar boken inte så mycket om själva kriget och allt det fasansfulla som händer, ändå ger den en inblick i vardagen och konsekvenserna som kriget ger för den lilla människan.

Började läsa boken igår kväll, steg upp tidigt för att hinna läsa så mycket av boken som möjligt innan det var dags att städa och ta hand om allt det där som bara måste göras när jag för en gång skull är hemma en helg. Men det blev inte så mycket tid över för annat, eftersom jag bara inte kunde lägga ifrån mig boken.

Förstår mina fans som säger att de inte vill läsa ut boken, när de läser någon av mina böcker, för så kände jag med Morgongåvan. Ville inte läsa ut den, för då var den slut, ändå ville jag veta hur det gick.

En enda sak tyckte jag var tråkig med boken, det var att efter att ha beskrivit allting in i detalj i början av boken, kändes de sista kapitlen mer som stolpar som skrivits om vad kapitlen skulle handla om. Händelserna rusar framåt och staplas på varandra, precis det som händer när man vill ha ur sig sina tankar, sedan går man tillbaka och lägger "kött på benet". Här saknas köttet. Vilket gör att jag lägger ifrån mig boken med en känsla av otillfredsställelse, för jag vill veta mer. Ändå älskade jag boken.

Förutom den dåliga korrekturläsningen. Hädanefter ska jag inte bli så bekymrad när läsarna skriver till mig och berättar att de har hittat ett fel i någon av mina böcker. I Morgongåvan närmade sig korrekturfelen tresiffriga tal... Trots det älskar jag boken. För det där med att hitta korrekturfel är en yrkesskada som man får när man arbetar med ord så mycket som jag gör. Därför kopplar jag bäst av med en film, helst en otextad så jag slipper läsa över huvud taget.

Baksidestext till Morgongåvan:
Då nazisterna marscherar in i Wien, bestämmer Quinton Somerville sig för att rädda dottern till sin judiske kollega, den 20-åriga Ruth, från Hitlers grepp. Han gifter sig med henne och får smugglat ut henne ur Österrike. För, tänker han, i England kommer det att bli enkelt att få deras skenäktenskap annullerat.

Men Ruths ja till Quinton skall få konsekvenser som hon inte riktigt hade förutsett. Det blir inte bara hennes yttre liv som vänds upp och ned. Kärleken har en tendens att söka sina egna vägar, och den vackra och sprudlande Ruth befinner sig snart vid en ny korsväg.

Har du ingen bok att läsa just nu, kan jag varmt rekommendera Morgongåvan av Eva Ibbotson.

Nu ska jag dyka ned i andra världskrigets händelser igen, denna gång i form av en faktabok. Det gäller att suga i sig så mycket kunskap som möjligt inför min bok På liv och död i andra världskrigets skugga som jag håller på med just nu.

Kramisar Kim

Tutankhamons kläder / Tutankhamun's wardrobe

Inför researcharbetet med min bok om farao Tutankhamon fick jag till min glädje vara med vid invigningen av Tutankhamun's wardrobe / Tutankhamons kläder vid Textilmuseet i Borås.

Det var extra festligt eftersom både drottning Silva, chefen för museet i Kairo och arkeologen Gillian Vogelsang-Eastwood var där, den arkeolog som av 5.000 bitar av Tutankhamons kläder hade fogat ihop dem till kläder, som sedan Textilskolan i Borås vävde.
Givetvis var jag tvungen att ha farao Tutankhamon och hans hustru Anchenamon på omslaget av boken och solen vars händer vidrör farao och hans hustru.
Även den så välkända guldmask som fanns i farao Tutankhamons kista fick vara med på bokomslaget, och jag måste medge att utställningen om Tutankhamons kläder hade inspirerat mig mycket när jag skrev boken Faraos förbannelse, som handlar just om farao Tutankhamons öde och givetvis om Theo och Ramona...





Farao Tutankhamons kläder var enastående vackra och allt som var gult och av metall i de nyvävda kläderna var från början guld i de riktiga plaggen.















Där fanns även mycket färgrika kläder. Ju rikare man var, desto mer färg och utsmyckningar hade kläderna på farao Tutankhamons tid.

















Den här bars av Tutankhamon när han var barn.

När jag gick omkring bland montrarna och såg på alla dessa ljuvliga kläder, blev jag mycket inspirerad, fotograferade, memorerade och talade mycket med de kunniga på plats, chefen för egyptiska museet i Kairo, som bjöd mig ned till Tutankhamons utställning på museet i Kairo, chefen för Textilmuseet i Borås och arkeologen Gillian Vogelsang-Eastwood som var där tillsammans med sin familj. Vi hade långa givande samtal om kläderna, om hennes arbete, om hur Tutankhamon hade sett ut när han dog med mera.


Jag fick även till min stora glädje vara med på Medelhavsmuseet i Stockholm när utställningen Tutankhamun's wardrobe var där. Då fick jag hålla föreläsning om Egypten och farao Tutankhamon.

Läs mer om Tutankhamons grav och de skatter som hittades där.






Detta är ett av mina favoritplagg. Hundratals med guldknappar, ja, här är de bara gyllene metall, men min fantasi säger att det är guld.













Det här var en mycket praktfull dräkt, där du också tydligt kan se den enkla huvudbonaden som Tutankhamon bar.

















Här ser du hur samma dräkt ser ut från baksidan.

















Här är arkeolog Gillian Vogelsang-Eastwood tillsammans med sin man och sina två söner. Underbara människor.

Inspirerad av utställningen reste jag därefter till Egypten och sedan skrev jag min bok Faraos förbannelse. Många som läst boken säger att det känns som om de har varit i Egypten efter att ha läst boken. När jag skriver detta inlägg längtar jag tillbaka till Egypten igen. Kanske ska jag bara öppna min bok Faraos förbannelse och börja läsa för att förflyttas i tiden och få uppleva all prakt och ståt igen. Eller...

...så kan jag faktiskt åka till Skövde, där de på söndag öppnar utställningen Tutankhamun's wardrobe. Om du har möjlighet, åk och kika på utställningen, den är helt fantastisk och vad jag hörde av Petra som arbetar med utställningen, så kommer det att hända många spännande saker på utställningen.

Läs mer om Tutankhamon.

Här berättar Ramona för Theo vad hon känner till om Farao Tutankhamon i min bok Faraos förbannelse, det ger dig en inblick i hur det såg ut i farao Tutankhamons grav:

"Faraos sista vilorum var en jättestor kista som fyllde i stort sett ett helt rum. I den fanns det en mängd mindre kistor, alla rikt utsmyckade. Först var det en stensarkofag som innehöll fyra förgyllda träkistor. I den innersta fann de farao Tutankhamons mumie. Han hade ett halvt förmultnat linnetyg ovanpå sig och när de omsorgsfullt tagit undan det låg faraos kvarlevor där, inlindad i sina bindor. Mumien var väl bevarad och såg precis ut som den dag han begravdes. Hans huvud var täckt av en magnifik genuin guldmask full av ädelstenar som visade hur pojken hade sett ut. På hans fingrar och tår satt guldtutor. Han höll sina symboler för regent i händerna, herdestaven och gisslet, som ser ut som en piska ungefär. De var helt av guld. Där fanns fantastiska rikedomar! Men det var inte nog med det. Innanför detta rum fanns ännu ett rum där en gyllene kista stod. Där låg Tutankhamons lungor, lever, njurar och tarmar förvarade i fyra små kanopkärl, utformade som farao själv. Hjärtat fick ligga kvar på sin plats i kroppen eftersom man trodde att själen bodde där."

Vill du läsa fler kapitel smakprov ur boken hittar du det här.

Ja, det var lite granna om farao Tutankhamons kläder.

Vill du veta mer om mumier hittar du det här.

Lovar att ta dig med på min researchresa till Egypten också. Därifrån har jag fantastiska bilder. Är du nyfiken på Egypten kan du kika in på den här bloggen.

Ha en skön helg!

Här hittar du tidigare faktainlägg.

Kramisar Kim

Föreläsning Skövde oktober 2010

Ljudet av hjulen på min resväska som rullar över golvet innebär början eller avslutningen på en resa. Idag när jag kom hem och drog väskan genom hallen, och kände hur skönt det var att komma hem, väcktes ändå förväntningarna inför nästa resa, som är om en vecka... Det är något visst, både med att resa iväg och att komma hem.

Har precis kommit hem från Skövdeföreläsningarna. På vägen dit hade jag min fantastiska kamera i knäet, lyfte upp den och fotograferade under resan, trots att jag inte ens tittade i kameran. Ändå blir bilderna så fantastiska. På första bilden ser molnen ut som fjädrar spridda över himlen, den bilden tycker jag är mycket vacker, vad tycker du?

Fick ett otroligt fint rum på hotell Majoren i Skövde. Rummet var så fint att jag egentligen inte ville lämna det och åka därifrån. Ett perfekt ställe att sitta och skriva på, med skrivbord framför sängen och ytterligare ett fönster bredvid skrivbordet.
Besökte två klasser i Heneskolan och två klasser i Bilingskolan.

Blev mycket väl mottagen redan första kvällen och åt middag i sällskap med inspiratören Ingrid. Vi hade jättekul och diskuterade böcker.

Nästa dag blev jag hämtad på hotellet av bibliotekarien Lizette och läraren Britt-Marie. Lizette åkte med mig i bilen och Britt-Marie körde före och visade vägen. Allt var så välordnat och jag kunde koppla av och bara vara, samtidigt som jag fick många trevliga pratstunder med Lizette.

Eleverna i båda skolorna var mycket entusiastiska och kom med många frågor, vilket alltid leder mina föreläsningar vidare i nya vindlingar. Eftersom bibliotekarien Lizette var med på samtliga föreläsningar, försökte jag dessutom hela tiden berätta något nytt för henne.

Innan jag åkte hem fick jag träffa Petra från museet i Skövde. Vi talade om utställningen Tutankhamons kläder som öppnar nu på söndag i Skövde. Jag kommer att berätta mer om det i ett annat inlägg.

Så var det dags att åka hem igen. Efter två fantastiskt fina dagar mörknade himlen på när det var dags för avfärd. Eftersom det var sent på dagen bestämde jag mig för att stanna halvvägs och sova över hos min pappa. På så sätt fick jag en liten mini-semester också.
Tyckte mycket om Skövde, vägen dit och därifrån. Kände att jag vill åka tillbaka för att se mer av omgivningarna. Många lärare och elever berättade om hur mycket historia det finns att berätta om trakten. Vem vet, kanske någon av mina kommande böcker kommer att utspela sig här. Då kommer jag att få åka på researchresa till Skövde och tänker bo på samma hotell och samma underbara rum!

Nu ska jag umgås med min familj! Vi hörs imorgon igen. Då ska jag visa dig bilder på Tutankhamons kläder och berätta om när jag var med på invigningen av utställningen i Borås och avslutningen av den i Stockholm för många år sedan.

Kramisar Kim