Avbrott i vardagen

Efter en mycket intensiv arbetsvinter/vår tog jag mig en dag ledigt medan jag väntade på att korrekturläsarna skulle skicka manuset till Boudicas strid mot Romarna i retur.

Jag körde 3,5 timma till min älskade pappa. Normalt brukar det ta ca 3 timmar, men den här gången hamnade jag i en militärkolonn med EU-märken på lastbilarna.

Jag beundrar min käre far som snart är 87 år och klarar sig helt själv. Han sågar ved, han lagar mat och städar, tar hand om hunden, fåren och hönsen.













När jag talar med honom på telefon frågar jag honom alltid om det inte blir ensamt för honom nu sedan mamma dog, om han inte vill flytta hem till mig... Svaret är alltid detsamma: "Jag har det bra här!"

Efter att ha tillbringat en solig, varm dag på gården tillsammans med pappa, i lugnet, med alla djuren, förstår jag att om det var jag som bodde här skulle jag aldrig flytta.

Innan jag hittade mitt paradis, var mammas och pappas ställe ett paradis där jag gärna ville bo.

Pappa höll på att avveckla hönsen och hade bara en höna kvar, vilket min bror tyckte var för lite och kom med tre ägg till pappa, som hönan genast lade sig på och efter ett tag fick pappa tre nykomlingar i hönshuset.
Pappa älskar kycklingarna och pysslar om dem. Jag tycker de är jättesöta.


Det är skönt att ladda batterierna med att göra något helt annat och när jag ser min far stå där med sin hund när jag vinkar hejdå, kan jag inte förstå att min pappa blir 87 om någon månad. Dessutom har jag svårt att förstå hur min far har kunnat få sin bordercollie att bli så enormt tjock den här vintern. Men kanske är det som pappa säger, att det har varit så mycket snö att hunden inte har kunnat springa... För vem har inte lidit av all snön i vinter.

Men nu njuter jag av våren/försommaren och hämtar nya krafter inför kommande kalla dagar.

Jag kommer snart att resa tillbaka till pappa. Ännu en plats på jorden där jag har ett paradis och en mycket kär familjemedlem.

Kramisar Kim