Ofrivilligt vinterbad

Lunchpromenaden med hundarna blev inte riktigt som planerad. En isande kall vind blåste, -4 grader, och betydligt kallare i och med vinden. Till min glädje upptäckte jag att det hade smält undan en del i skogen, så jag kravlade mig över snövallen och ut i skogen, där skaren nu äntligen bar oss. Hundarna blev saliga av lycka! De for iväg, hela tiden inom synhåll och så fort jag ropade var de lika snabbt tillbaka. De springer aldrig långt ifrån mig utan håller sig alltid nära.

En bit in i skogen ligger en liten glänta, utefter den sträcker sig ett långt och DJUPT uppgrävt dike. På sommaren är det hundarnas swimmingpool där de kan simma, så du förstår att det är djupt med höga, branta kanter. Hundarna får inte lov att gå ned där, förutom där det är lätt att ta sig upp.

Snön var hårt packad i gläntan och hundarna sprang som vinthundar fram och tillbaka och rätt som det var satte Pluto, min stora hanhund, sikte på djupa diket, (på en av de förbjudna platserna eftersom sidorna är så branta). Det gick så fort att jag inte ens hann ropa "hit" förrän han försvann genom isen. Till min glädje lyckades han kravla sig upp innan jag hunnit fram för att rädda honom. Direkt jag kom fram försökte han torka sig mot mina ben, eftersom han var genomvåt.

Nu blev det full fart hemåt. Jag var rädd att Pluto skulle få lunginflammation, men hade ändå tanken på att vattnet kanske trots allt inte hade gått igenom hans tjocka päls, som just nu mest liknar en tovad yllemössa. Gissa att jag var glad för att jag har bestämt mig att inte borsta honom förrän den värsta kylan är över.

Pluto är den hund som älskar att bli fönad, inte för att han har blivit det någon gång, men för att jag har tränat alla hundarna att bli fönade. När de står still under tiden som jag blåser lite på dem, då får de godis. Pluto älskar godis!

Idag tyckte Pluto till slut att det tog väldigt lång tid innan det blev något godis, tidigare har det ju räckt med bara några sekunder. Ändå stod han still tills jag var klar.

Nu har Pluto rullat ihop sig i Tickies lilla säng. Det är precis att han kommer in i fleecebädden med fleecesidor. Varmt och gott och tryggt. För det var nog en liten chockupplevelse för Pluto att hamna i det iskalla vattnet. Tack och lov att det gick bra!

När jag precis upptäckt Plutos bravad på promenaden kom Tola mycket stolt och gav mig överkäken på en älg. Jag tänkte på Bones, kriminalserien på tv, för det var inget annat än ben och tänder kvar av älgen. Vilket jag var tacksam för, annars hade jag haft en hund till att ta hand om. För det finns väl inget smaskigare än att rulla sig i ett riktigt ruttet mysigt lik... om man är hund.

Ska bli riktigt skönt och lugnt att återgå till jobbet igen efter en sådan här dramatisk lunchpromenad, som idag blev i kortaste laget.

Tickie... Ja hon undvek noga att få närkontakt med den stora Bernerhanen, däremot var hon mycket nyfiken på älgbenet, men jag hade markerat det som "mitt" och därför gick ingen av hundarna fram till det igen.

Nu är det bara att sätta igång igen och läsa och skriva om människor som begravs levande, skjuts, gasas, sprängs i bitar, ja mördas i största allmänhet under andra världskriget. Då känns lunchens upplevelse väldigt betydelselös, trots att det i just den stunden var en nog så skrämmande upplevelse.

Som du säkert förstår kommer vi att vänta med att gå den här promenaden tills isen och snön är borta. Vill inte ha en repris av dagens dramatiska händelse.

Kramisar Kim
(På sommarbilden ser du från vänster, Tola, Namie (som tyvärr inte finns med oss längre), vinterbadaren Pluto och lilla Tickie.)

 



Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.