Vindlande stigar till ordens källa

I natt har jag vandrat på barndomens stigar. På de välkända, i drömmen  igenväxta vägarna, har jag trängt mig fram som genom en djungel. Växtligheten har nått mig strax över huvudet, ändå har jag utefter ena sidan av vägen skymtat de oklanderligt avlånga välskötta villaträdgårdarna, med husen långt där borta i andra ändan. De långa grusade gångarna, med sina rosenrabatter på båda sidor, som leder upp till vitkalkade mindre villor. Fruktträden dignande av frukt på de båda gräshalvor som delas av grusgången. Längre bort stentrappor som leder upp till husen. De röda tegeltaken lyser starka i solens sken.

I drömmen gick jag till slutet av vägen, till grisfarmen, där jag lekt som barn. Den låga, vita stenlängan ligger vid foten av berget och där uppe skymtar jag vår koja mellan träden. Jag går in i stenbyggnaden, pussar på griskultingarna, smeker dem och klappar suggan.

På baksidan av grisfarmen ligger en stor mjuk sandgrop, dit för mina fötter mig. Här har jag många gånger legat lutad mot de ännu solvarma sidorna av sandgropen och berättat sagor för mina vänner. Här har jag funnit orden, här är källan till mitt författarskap...

...I en sandgrop bakom en grisfarm, på Hisingen utanför Göteborg...

...Här har jag skrämt både mig själv och mina vänner med spökhistorier innan vi i skymningen sprang för livet tillbaka till våra hem. Bort från rädslan i mörkret, mot ljuset och tryggheten. Bort från källan till mitt författarskap. Ordkällan som jag sedan den tiden alltid bär inom mig.

För många, många, många år sedan skrev jag en bok om den här platsen. Nu känner jag att det snart är dags för den boken att få se dagens ljus, precis som alla mina ord redan har fått göra.

Har du någon källa, där du har sett dina ord födas?

Kramisar Kim