Redan från utsidan insåg hon att de hade hittat sitt drömhus. Hon smög handen under sin mans arm, kramade den, såg upp på honom och log. Han såg på henne med ett stort leende och nickade. Även han kände att de äntligen hade hittat rätt efter allt husletande.
De sa ingenting. De ville inte att mäklaren skulle förstå hur förtjusta de var, då kanske de inte skulle lyckas få ned priset.
Ska vi se trädgården först? undrade mäklaren och de nickade, medan deras ögon ivrigt tog in all grönska, alla små prång och bedårande byggnader som låg halvt gömda bland buskar och träd. De smala grusade gångarna ringlade fram genom trädgården.
Hennes fötter nästan flög fram av lycka. Här skulle hon kunna bo tills hon blev gammal. Hon stannade upp, vände sig om och såg på det gamla trähuset. Även det tycktes lika charmigt och ombonat som trädgården. Den som byggt huset måste ha tyckt om att snickra, för huset var utsmyckat med verklig snickarglädje, var mycket personligt och gav en varm känsla fylld av glädje.
Hon skyndade efter sin man och mäklaren och passerade en liten lekstuga, en miniatyr av huset, plötsligt högg det till i magen på henne. Det kom så oväntat att hon flämtade till och stannade. Hon såg sig omkring, ingen hade lagt märke till något, så hon fortsatte i rask takt fram till sin man och stack armen under hans.
När de på vägen tillbaka mot stora huset passerade lekstugan igen, kände hon sig olustig och tänkte: Den river vi så fort vi flyttat in. Då högg det till i magen på henne igen, mycket värre den här gången. Den ska definitivt rivas, tänkte hon och kände hur smärtan i magen tilltog. Det kommer att bli mitt hus och då bestämmer jag, sa hon till den ande som tillfogade henne smärta. Du ska bort härifrån! sa hon inom sig. Anden hörde henne, och ökade smärtan. Men hon bet ihop och skyndade iväg. och ju längre de kom från den lilla lekstugan, desto mer försvann känslan av obehag och smärta. Hon log!
De steg in i huset och såg på varandra. Leendena blev breda, ögon sken av lycka och nu kunde de inte längre dölja för mäklaren hur mycket de redan älskade huset. De stora träplankorna på golvet, de djupa fönsterbänkarna, de runda valvbågar in till rummen. De varma färgerna på väggarna och trägolvens slitna yta gav ifrån sig en varm, nästan gyllene glöd.
Rum efter rum såg de och hon kände sig otroligt lycklig. Här hade inget hemskt hänt, det här var ett lyckligt hus och hon skulle se till att det förblev det efter att de hade köpt det. De såg på varandra och nickade. Han stannade upp, höll om henne och gav henne en varm kram, samtidigt som han viskade: Det här är vårt! Känner du också det? Hon nickade mot hans bröst och kramade tillbaka.
Ska vi gå upp på övervåningen och titta också? sa mäklaren och avbröt deras omfamning. De drog sig hastigt ifrån varandra. När de såg mäklarens leende förstod de, att hon kanske till och med skulle försöka höja priset på huset, eftersom hon såg hur mycket de älskade huset.
En trätrappa med breda, nedslitna plankor ledde upp till andra våningen. Mäklaren gick med självsäkra, lätta steg uppför trappan. Hon gick sist, eftersom hon hade stannat upp i hallen, vänt sig om, sugit in atmosfären och tänkt: Här ska jag bo, helt fantastiskt!
Mäklaren och maken stod redan uppe i den stora hallen på övervåningen. Hon skyndade upp, satte första foten på övervåningen, sedan den andra och flämtade till i samma stund båda fötterna vilade på övervåningens golv.
Det var som om någon plötsligt satte knäna mot hennes bröst, körde ned dem hårt i henne och tryckte en kudde mot hennes ansikte. Hon kunde inte andas! Med tårar i ögonen vände hon sig hastigt om och skyndade nerför trappan. Hennes man ropade på henne och kom strax ned. Mäklaren stod frågande kvar på övervåningen.
Han såg på henne. Hans ögon krävde en förklaring. Hon svarade honom.
Det är någon som har dött där uppe. En kvinna. Någon har satt knäna i bröstkorgen på henne och kvävt henne med en kudde. Hon är arg. Hon... Hon är inte ensam, hon har sitt barn där uppe, ett barn hon vill försvara. Hon... Hon har kommit ner efter mig, viskade hon och stapplade ett steg bakåt.
Det kändes som nackhåren reste sig på henne när hon kände hur kvinnans ilska svepte in henne i ett täcke av hat.
Kvinnan tycker inte om att jag känner av henne. Hon har blivit dödad i rummet längst till höger och hennes barn blev dödad i ett av rummen till vänster i andra ändan av huset. När kvinnan dött skyndade hennes ande till barnets försvar, men kunde bara hjälplös se på när hennes älskade son dog. Nu vill hon hämnas på alla som kommer upp på övervåningen, men det är inte alla som kan känna av henne. Inte så som jag, sa hon och ville storgråta över att det här underbara huset var besatt av en elak ande.
Är allt bra? ropade mäklaren från övervåningen och kikade nedför trappan.
Jag kan inte bo här, sa hon och han förstod. Det var inte första gången hans fru hade stött på andar, men det var första gången hon hade blivit så upprörd.
Vi har sett vad vi behöver! ropade han upp till mäklaren, som hastigt skyndade nedför trappan. Mäklaren såg att deras ansikte inte längre var glada och förväntansfulla.
Tack för oss! sa han, tog i hand och drog med sig sin fru ut ur huset.
Anden följer efter mig, viskade hon och längtade efter att ta sig ut ur huset så fort som möjligt. Tårarna rann nedför hennes kinder när hon passerade alla underbara rum, som hon för en stund sedan hade trott skulle bli hennes.
Mäklaren följde dem i hälarna och försökte hejda deras hastiga avfärd.
De kom ut på trappan. Hon kände fortfarande trycket över bröstet och drog djupa andetag för att få luft. Hon förvånades över att anden inte helt släppte taget om henne, trots att hon nu var ute ur huset. Hon såg upp och insåg att hon fortfarande stod under det utskjutande hustaket. Hastigt tog hon två steg bakåt. Plötsligt släppte trycket över bröstet och hon var fri från andens påverkan.
Hon såg upp mot övervåningens fönster. En medelålders kvinna stod med armen runt sin sons axlar. Kvinnan stirrade med kall blick, samtidigt som hennes ansikte och leende vittnade om triumf. Anden hade vunnit, den här gången.
De tackade för sig, sa att de inte var intresserade av huset. När mäklaren frågade varför gav de ingen förklaring. Någon annan som inte kunde se och tala med andar, kanske skulle bli lycklig i huset, så länge de inte visste vad de fick på köpet. Men hon skulle aldrig kunna leva där.
De steg in i bilen. Hon kastade en sista blick mot huset. Andekvinnan stod kvar i fönstret, det såg ut som hon lyfte handen en bit, men om det var till avskedshälsning eller med en knuten näve kunde hon inte se.
Det tog lång tid innan den obehagliga känslan helt hade släppt sitt tag den dagen. Hon visste att den stackars kvinnan och hennes barn fanns i väggarna i huset, instängda av sin man. I lekstugan hade kvinnans andra barn blivit dödat. Det hade hänt för alltför många år sedan för att hon skulle kunna berätta för polisen. Alla inblandade var sedan länge stoft. Och förresten, vad skulle hon egentligen ha kunnat säga som inte hade fått polisen att tro att hon var galen?
När hon lade sig den kvällen tänkte hon på den stackars kvinnan som gått ett sådant grymt öde till mötes tillsammans med sina barn. Hon kröp närmare sin man och såg bort mot väggen där en annan ande stod och vänligt önskade henne godnatt. Hon nickade och slöt ögonen, i trygg förvissning om att hon hade många vakande ögon runt sig som skulle beskydda henne mot allt ont medan hon sov.
Kramisar Kim
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se
Inlägg
