Signering Akademibokhandeln Nova Lund 9 oktober 2010

Oj, vilken dag. Känner mig helt omtumlad och lite trött. Det har blivit många mil bakom ratten den här veckan. Förkylningen har börjat ge med sig, men ännu har jag inte fått tillbaka krafterna helt, det märks.

Därför blev jag desto gladare åt alla de människor som dök upp idag på Akademibokhandeln Nova Lund när jag var där och signerade.
Det var både facebookvänner, elever från Bjärehovskolan, fans och nya läsare.
Kändes underbart när både föräldrar och barn ville ha mina böcker och nästan "slogs" om vilka titlar de skulle köpa, vilket resulterade i att de köpte både 6 och 9 böcker till slut, eftersom alla ville ha just den bok de ville börja med att läsa. (Som du förstår sålde jag en hel del böcker idag, superbra gick det!)

Tänk vad mycket ny kunskap de kommer att lära sig.

Medan jag satt och signerade underhölls jag av ljuvlig musik. Det var speciellt några stycken på piano som tog sig in i mig, trots att jag samtalade med kunderna om mina böcker.
Musiken var så levande och glad och jag önskade att jag hade kunnat spela piano med samma inlevelse som den person som just då lät sina fingrar flyga fram över tangenterna, liksom jag låter mina fingrar flyga fram över andra tangenter för att forma ord.

Efter ett tag kom det en liten kille, snyggt klädd i vit skjorta och svart fluga. Han köpte en hel hög av mina böcker. Medan jag signerade dem frågade jag honom om han alltid brukade klä sig så snyggt. Ibland, svarade han. Jag frågade om det fanns någon speciell anledning till att han var så finklädd idag och då berättade den här nioåriga killen att det var han som hade spelat piano alldeles nyss. Jag stirrade förstummad på honom, vilken talang! Han berättade att han hade spelat sedan han var fem år. Tror hans namn var Max. Det är inte sista gången jag hör talas om honom, det är sak som är säker.

Trots det soliga, vackra och varma vädret var det mycket folk i köpcentret och full fart på försäljningen av mina böcker. Sålde till och med slut några titlar och det var märkbart tomt på bokvagnen när jag gick. Vilket kändes underbart skönt. Inte för att böckerna var sålda, utan för att jag genom mina böcker har fått chans att inspirera så många nya läsare till att älska orden och de historiska händelser som jag skildrar i mina böcker.

På översta bilden ser du Carolina som hade med sig en komaskot som fick följa med eleverna när de reste och för att bli fotograferad på olika resmål. Den här gången fick jag äran att bli fotograferad tillsammans med den gulliga kon.

På andra bilden ser du Pontus som kommer från Bjärehovsskolan. Han blev lycklig ägare till många nya böcker. Ska bli spännande att höra vad han tycker om dem.

Det har varit en lång arbetsdag, som började för tolv timmar sedan när jag körde ned till Skåne. Idag har jag mött många med författardrömmar och jag hoppas att jag genom mina blogginlägg här på Skrivprocess/Skrivtips kan ge dem den hjälp de kände att de behövde få. Jag tror nämligen på det där som kallas för "Skicka vidare", vilket innebär att jag i den mån jag kan, försöker hjälpa andra att uppnå sina drömmar, precis som jag blev hjälpt innan jag slog igenom.

Nu ska jag strax umgås med man och hundar och kanske vara lite tyst under tiden. För idag har jag pratat större delen av dagen.

Måste bara berätta att när jag körde ned till Skåne i morse hade jag inte ro att lyssna på någon ljudbok, eftersom mina egna böcker pockade på uppmärksamhet. Därför lyssnade jag istället på Ring så spelar vi, med Lisa Syrén. Det var ett av de bästa Ring så spelar vi program som jag har hört. Om du vill lyssna på programmet kan du göra det på webbradion. Programmet var så underhållande att mina pockande böcker försvann bakåt in i mitt huvud och jag istället befann mig på Bjärehalvön tillsammans med publiken, gissade på frågorna, sjöng till musiken och kände att det här skulle komma att bli en toppendag, vilket det också blev!

Hoppas att du också har haft en underbar dag.

Kramisar Kim

Skrivprocess: Orden väller ur mig...

Just nu är det ingen sans på orden, de bara väller fram, alla på en gång. Och då menar jag inte ord till en bok, utan ord till tre olika böcker... Med andra ord har jag arbetat med tre olika böcker den här förmiddagen. Låter det svårt? Jag har ett knep som hjälper mig väldigt bra.

För det första använder jag mig av gula lappar. Det går till så att jag skriver upp händelser, ord, kapitel etc på gula Post-it-lappar medan jag läser fakta, eller allt eftersom idéerna poppar upp i huvudet. En omgång lappar för varje bok.

Dessutom arbetar jag med mallar till varje bok. För varje ny bok jag påbörjar gör jag nämligen en mall i Word: Jag lägger in titel och sidnummer i huvudet på varje sida, samt vilket kapitel det är. Detta gör jag i Sidhuvud/Sidfot. Därefter lägger jag in texten KAPITEL 1 och sparar mallen.

Varje gång jag ska påbörja ett nytt kapitel hämtar jag upp mallen, ändrar kapitelnummer och sidnummer och börjar skriva.

Mallen använder jag mig också av för att lägga in stycken eller meningar som jag kommer på medan jag arbetar med boken. Text som inte hör ihop med det kapitel jag håller på med just då. Texten markerar jag med annan färg för att hålla isär dem. Efterhand som boken växer fram och jag hämtar upp min mall för varje nytt kapitel, händer det att jag upptäcker att i just detta kapitel passar texten som jag tidigare lagt in i mallen. Innan jag börjar skriva i min mall har jag arbetat fram hela berättelsen med hjälp av mina gula Post-it-lappar.

Att arbeta på det här sättet innebär att jag bara kan slänga ned stolpar på mina gula lappar när tiden inte finns för att skriva, som till exempel igår när jag skulle iväg och föreläsa. Snabbt ned med orden på gula lappar, som plockades fram på kvällen och användes för att skriva in texten i min bok. Dessutom var det så mycket idéer på de här få lapparna att det räckte till att skriva även nu på morgonen.

Eftersom jag har en mapp för varje bok, där alla de gula lapparna och manusbladen finns och jag har en mapp i datorn för varje bok, där mall, personskildringar och kapitel ligger, tycker jag att det är väldigt lätt att hoppa mellan böckerna.

Igår fick jag frågan om jag inte blandar ihop böckerna när jag arbetar på detta sätt. Den frågan har jag fått ofta. Men för mig är det inga problem. Varje berättelse lever sitt eget liv. Det är ungefär som att ha många barn, inte blandar man ihop dem, man vet vad den ena tycker om, men inte den andra och så vidare.

Hittade idag en mapp i datorn, som jag inte hade någon mapp i mina skrivhögar till. En bok jag påbörjade för fem år sedan och har skrivit många kapitel på, en mycket bra bok. Längtar efter att skriva färdigt den! Hoppas verkligen jag får leva tills jag blir väldigt, väldigt, väldigt gammal, för jag har så otroligt många berättelser inom mig och jag vill att de ska få komma till liv innan mitt liv är till ända.

Ett litet smakprov ur dagens text:

"Jag vet vad jag sa. Men jag har ändrat mig. Bry dig inte om vad jag har sagt tidigare. Något kommer att hända, jag vet det. Lyssna på mig Theo! Jag har en väldigt stark känsla av att något är fel!" sa Ramona.

Den här texten är till någon av de tre böcker jag har arbetat med idag. Antar att du blev nyfiken på till vilken bok orden hör. Gissa!

Kramisar Kim

Fler skrivtips hittar du här.

Kimselius föreläser i Bjärehovskolan i Bjärred utanför Lund

Ännu en gång glömde jag kameran och ännu en gång har jag haft en jättetrevlig dag, tillsammans med nya vetgiriga ungdomar.

Idag har jag varit på Bjärehovskolan i Bjärred, Lomma kommun utanför Lund. Det blev en lång dag och när jag väl kom hem hade jag varit borta i 11 timmar. Konstigt att jag inte känner mig tröttare? Förmodligen beror det på alla underbara möten. Eleverna har inte tagit energi ifrån mig, de har delat med sig av sin energi till mig.

Ett stort leende ser jag inom mig när jag tänker tillbaka på dagen. Det var ett leende jag fick när jag berättade en alldeles speciell sak för klassen. En pojke sken upp med det varmaste och goaste leende jag har sett på länge. Önskar jag hade haft min kamera med mig och förevigat leendet så jag kunnat dela med mig av det till dig. Kanske du också hade fått mer energi då.

Om några veckor ska jag tillbaka till samma skola för att se om jag har lyckats inspirera dem till att skriva fantastiska berättelser, vilket jag nog tror att de har gjort. För om jag inte tagit alldeles fel fanns det redan flera författare bland eleverna. Ett var barnbarnet till en känd författare...

Ja, det ska sannerligen bli spännande att träffa dem alla igen.

En annan sak som var mycket intressant idag, var att alla tre klasserna höll på att läsa min bok Svarta döden. En av mina otäckaste böcker och de älskade den. Det var roligt att återuppleva den boken igen, för nu är det många år sedan jag skrev den.

Nu ska jag ta och skriva lite på en av mina nya böcker, för eleverna i Bjärehovskolan har verkligen gett mig energi och inspiration.

Kramisar Kim

Kimselius möter chokladmästaren Jan Hedh

Det var inte bara provsmakning av choklad jag sysslade med på andra våningen på bokmässan, jag träffade även chokladmästaren Jan Hedh och fick en liten pratstund med honom. Hade hoppats på att han hade en ny smaskig chokladbok, men hans bok om småkakor såg också lockande ut:



Sedan 2005 driver Jan Hedh & Maria Escalante Chocolatier tillverkning av förstklassiga choklad- och delikatessprodukter i egen fabrik i Malmö.

Jan Hedh är välkänd konditor, chokladmästare och författare. Uppvuxen med doften från Mazettis chokladfabrik i Malmö har han arbetat med choklad i över fyrtio år. Med en rad gastronomiska utmärkelser i bagaget undervisar han idag både i Sverige och utomlands och är verksam som konsult åt företag i restaurang- och livsmedelsbranschen.

Maria Escalante och Jan Hedh är två av Sveriges främsta chokladkännare. Maria är uppvuxen bland kakaoträd och plantager i norra Peru och får sägas vara född med kakao i blodet. Förutom tillverkning håller hon föreläsningar, undervisar om choklad på festivaler och mässor, arrangerar provningar, guidar på resor till Sydamerika med mera.

Här hittar du historik om choklad.

Kanske chokladsajten är något för dig?

Här kan du se hur choklad tillverkas.

Tur att jag har lite choklad hemma nu när jag i två dagar har bloggat om choklad. Blir du också sugen på choklad efter att ha läst mina blogginlägg?

Här kan du läsa gårdagens blogginlägg om Zebedas underbart goda choklad.

Nu ska jag gå och ta mig en bit supergod choklad!

Kramisar Kim

Kimselius provsmakar Zebeda choklad

Som många av mina vänner vet är choklad min passion. Till min lycka hittade jag på andra våningen på Bokmässan i Göteborg en monter med bara choklad. Och det var inte så "bara". Det var något alldeles speciellt med chokladen. Här kan du se de filmer jag spelade in från mitt möte med Kersti Zebeda, som tillsammans med sin man Eric driver Zebeda choklad.



Tycker du om choklad. Missa inte de här filmerna, du får lära dig mycket och jag lovar dig, när du har smakat chokladen kommer du att ha en ny favorit.

Här kan du se film två:


De hade även chokladté och Champagneté. Här kan du se när jag både smakar och luktar på de underbara tésorterna.



Två av chokladerna blev mina favoriter, det är Blanxart Chocolate y Canela de Ceylan och Pure Plaisir, som Nutella, men MYCKET, MYCKET godare!

Njut och försök känna lukten och smaken! Det har jag gjort när jag har sett filmerna igen!

Kramisar Kim

Fråga författaren Kim M. Kimselius

Sedan många år tillbaka sitter jag som Författarexpert i panelen Unga fakta.

Hit hittar många som har författardrömmar, men även de som vill ha lästips, fråga om böcker, eller bara ha hjälp att komma igång att skriva för att göra en uppsats.

Frågorna är oändligt varierande och jag tycker det är jättekul att få dela med mig av mina kunskaper till andra som älskar att läsa och skriva. Det är inte bara barn som skriver till mig, även vuxna hittar till den här sajten. Med åren har alltfler experter tillkommit och sidan har vuxit.

Jag känner mig stolt över att jag fick vara den allra första "experten" på panelen Unga Fakta och jag försöker förvalta det förtroendet som givits till mig: att skänka läs- och skrivglädje till så många som möjligt.

Har du någon fråga du vill ställa till en författare , är du välkommen att ställa den till mig här på panelen Unga Fakta.

Här kan du läsa om hur allt började och lite mer om Unga Faktas sida.

Välkommen att skriva till mig på Unga Fakta.

Kramisar Kim

Hornborgasjön och tranorna

Tranor har fascinerat mig sedan jag för många, många, många år sedan var på skolresa till Hornborgasjön för att se tranornas dans.

Minns bussresan från Göteborg till Hornborgasjön, hur vi stannade för att rasta och till vår glädje upptäckte en stor hög med ännu inte smält snö. Snöbollskrig utbröt och i ett huj var vi mitt i vintern igen. Vi var många blöta, snöiga barn som satte oss i bussen för fortsatt färd till tranorna.

Även om jag minns tranorna, hur de uppvaktade varandra, sträckte på sina halsar, fladdrade med sina vingar och såg oändligt ståtliga ut, är det ändå den där snöhögen som har lagt mest beslag på mitt minne. Men innerst inne vet jag att det är tranorna eftersom jag varje gång jag ser en trana blir lycklig. Då är våren på väg.

Nu bor jag på en plats där det varje år kommer tre tranor och stannar hela våren och sommaren. När jag hör första skriet från de anländande tranorna stannar mitt hjärta upp ett slag, i glädje över att få uppleva ännu en vår med tranorna.

Varje morgon ser jag tranorna, under min morgonpromenad, eller utanför på ängen när jag öppnar dörren. Våra gäster är minst lika fascinerade av fåglarna som jag är. Men medan jag kan njuta av dem i månader, får gästerna bara njuta i korta ögonblick, för så fort gästerna visar sig flyr fåglarna.

Hur kom jag då in på tranorna och Hornborgasjön? Jo, för att jag under veckan varit och föreläst i Götene och på vägen hem passerade jag Hornborgasjön. Jag körde den väg jag blivit rekommenderad som närmast, den "tråkiga vägen" hade de sagt i lärarrummet och på hotellet. Men när skylten "Hornborgasjön" dök upp slog mitt hjärta ett extra slag och jag stod plötsligt vid snöhögen och var ett litet barn igen, med blöta händer och kläder.

När Hornborgasjön dök upp fanns där inga tranor vid den här tiden på året, men inom mig såg jag sjön fylld av de vackra, ståtliga fåglarna, en syn alla människor borde få uppleva minst en gång under sin livstid.

Trots förkylning, feber och trötthet så lyfte synen av Hornborgasjön mig mentalt och resan hemåt kändes mycket lätt.

Här kan du läsa fakta om Hornborgasjön.

Här kan du läsa mer om tranorna och se dem dansa.

Här ser du hur du hittar till Hornborgasjön, var den ligger, var du kan bo etc.

Glöm inte... har du aldrig sett tranorna dansa vid Hornborgasjön... ja då har du verkligen gått miste om något!

Kramisar från Kim

Allt om Egypten på Unga Fakta

Egypten har fascinerat mig alltsedan jag var riktigt liten: mumier, faraoner, ståtliga palats, guld och magi. Det är Egypten för mig. Fast jag har alltid sagt Egyptien... och gör det nog fortfarande ibland.

När min bok Faraos förbannelse kom ut sålde den slut på två månader. I år på Bokmässan i Göteborg sålde Faraos förbannelse slut på söndag förmiddag. Vilket innebär att det inte bara är jag som är fascinerad av Egypten. Därför tänkte jag dela med mig av några länkar där du kan lära dig mer om Egypten.

Nu har Unga Fakta en helt ny sida som handlar om Egypten. Här kan du läsa om Faraonernas Egypten, Viktiga personer, Tidsperioder, Samhälle, Historia, Kultur, Teknisk Vetenskap, Tro, Film & Böcker och hittar också lite pyssel att sysselsätta dig med.

Är du nyfiken på Egypten och vill lära dig mer kan jag varmt rekommendera Unga Faktas sida.

Vill du fördjupa dig ytterligare i Egypten och lära dig mer om Farao Tutankhamon kanske min bok Faraos förbannelse är något för dig? På länken kan du läsa smakprov ur boken och vad den handlar om.

Här hittar du ännu mer fakta och intressanta saker om Egypten.


Här kan du läsa ren fakta om Egypten

Här kan du se bilder från Egypten.

Nya Äventyr är en blogg som har skrivit jättemycket intressanta saker om Egypten och har många underbara foton i bloggen.

Kanske du kommer att bli lika fascinerad av Egypten som jag alltid varit när du kikat in på alla ovanstående länkar.

Kramisar från Kim

Livserfarenhet invävt i böckerna

I morse råkade jag hälla vatten över mig i sängen, när jag skulle dricka efter en rejäl hostattack. Det blev kallt och minnet slog till:

Jag satt vid min morbror Lars dödsbädd. Hans ögon var slutna, hans ansikte såg ut som om han redan var död. Bara en svag välvning av bröstkorgen visade att han fortfarande andades. Han viskade "vatten" och ivrigt skyndade jag mig att tillgodose hans önskan. I min iver råkade jag få av locket på den mugg med sugöppning som jag sträckte fram åt min morbror, vilket fick hela innehållet av det rumsvarma vattnet att hällas ut över hans magra, beniga bröstkorg. Han skrek och började skakade våldsamt. Genast var personalen där och körde ut mig och min syster ur rummet.

Min morbror var bara skinn och ben och kunde inte reglera kroppstemperaturen. Värdefull tid spilldes när personalen bytte kläder på min morbror och tog fram nya, torra sängkläder. Till slut satt vi åter vid hans sida. Han var helt slut efter upplevelsen, jag var ångerfylld och skamsen och önskade allt ogjort. Men helst av allt önskade jag min morbror frisk och kry igen, eftersom han alltid hade varit som en extra far för mig. Han hade uppmuntrat mitt skrivande, alltid gett mig böcker i present och visat mig världen.

Nu satt jag där tyst vid hans sida och visste inte vad jag skulle säga. Till slut började jag berätta om allt roligt vi hade gjort tillsammans och hur mycket det hade betytt för mig. Antydan till leende syntes på hans läppar, men han orkade inte öppna ögonen, inte säga något. Ändå visste jag att han hörde mig. Jag lämnade honom där i sängen och åkte tillbaka till bokmässan i Göteborg. Nästa dag fanns min morbror inte längre och jag är glad att jag hann att träffa honom en sista gång, men ångerfylld av att jag utsatte honom för plågan av att få vatten hällt över sig.

Erfarenheten från dödsvakan hos min morbror lade jag in i min bok Vikingaträl, en bok som betyder mycket för mig, både för att den är en del av min älskade morbror Lars och för att det var den boken som fick min utlandsagent att kontakta mig med orden: "Vi har läst din bok Vikingaträl och är så mäkta imponerade att vi vill ha världsrättigheterna på samtliga dina böcker och lansera dig över hela världen." Vilket de nu håller på med. Är extra glad att det var just den boken som fick dem att upptäcka mina böcker.
Sorgen har vandrat vid min sida genom livet och för några år sedan miste jag min syster i en onödig trafikolycka. Hon blev påkörd av en bil. Jag blev helt förkrossad när jag fick telefonsamtalet. All den sorg, vrede, uppgivenhet och tomhet jag kände i den stunden skrev jag av mig och lade in i min bok Giljotinen. Det är den enda bok som helt och hållet innehåller mina känslor och tankar.

Jag önskar jag hade sluppit uppleva all död som har genomsyrat mitt liv, samtidigt som den har gett mig möjlighet att förmedla smärta och sorg på ett levande sätt i mina böcker.

Någon sa att alla mina böcker handlar om död, kanske är det så. Men i så fall beror det på att döden har varit min ständiga följeslagare genom livet.

Kramisar Kim

Föreläsning Götene, 1 dagen

Måste medge att jag var lite nervös när jag vaknade imorse, rädd för att rösten skulle ha försvunnit. Svårt att svälja, så det blev bara lite yoghurt och mjölk till frukost. Sedan följde jag vägbeskrivningen, höger, vänster, höger, vänster... Men kom alldeles galet. Åkte tillbaka till hotellet och frågade om de visste var skolan låg. Det visade sig att det skulle vara tvärtom, vänster, höger, vänster, höger... Om du förstår vad jag menar. Har själv gjort så där någon gång, sagt höger istället för vänster, men när man ska följa anvisningar är det inte så lätt när man svänger åt fel håll.

Ljungbackenskolan låg som en liten oas med skog omkring. Genast jag mötte läraren Birgitta kände jag att den här dagen skulle gå bra. När jag steg in i lärarrummet kände jag direkt gemensamhet med alla som var där. Det fanns en gemytlig varm stämning i rummet, en kanna té var på gång, en burk honung stod klar och sedan var det bara att smörja halsen innan jag gick in till första lektionen.

Det var ett underbart möte med alla klasserna, alla eleverna var väl pålästa på just den bok de hade fått utvalt till sin klass. En del av eleverna hade hunnit läsa flera böcker och var väldigt entusiastiska och försökte ställa frågor om boken utan att förstöra spänningen för sina kamrater.

Det som var roligt var att de hade läst olika böcker, en av klasserna hade bara ett kapitel kvar på Tillbaka till Pompeji, en annan hade just läst ut Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland, någon hade läst Svarta döden...

Alla klasserna hade skrivit långa listor med frågor, vilket gjorde att tiden gick väldigt fort. Det som var roligt var att det inte var de gamla vanliga frågorna, utan jag fick tänka till ibland innan jag svarade. Det tycker jag om.

Fick en jättefin teckning av en elev, kände direkt att det här var en person jag ville skriva om. Hade jag kommit ihåg att ta med kameran hade du fått se både eleverna, skolan och teckningen.

Slutade redan 14.00. Normalt brukar jag ta mig tid att utforska den nya staden, åkt till Kinnekulle och alla andra sevärdheter som finns här i närheten, men förkylningen håller mig i sitt grepp och febern däckade mig när jag kom till hotellet, så jag sov bort några timmar innan jag gick ut för att få lite mat i mig. Trots att jag passerade både pizzerior, caféer och korvkiosker var det ingenting som jag ville ha. Beställde en kopp te på hotellet och sitter nu och dricker blåbärsté och äter Polarkaka, utan smör och pålägg. Det är ungefär vad jag orkar få i mig just nu. Men det gör inte så mycket. Åt en härlig lunch på skolan och fick en liten diskussion om maten vid bordet. Vi åt chickennuggets och någon frågade vad man kallade det om det var fläskkött i nuggetsen istället, ja du kan säkert gissa hur pratet gick.

Det ska bli så roligt att återkomma till skolan imorgon, kände mig väldigt välkommen idag. Imorgon borde jag må bättre och vara piggare. Är tacksam för all röstträning jag har gjort, både när jag reste runt med två skådespelare för några år sedan och på de kurser som Författarcentrum Syd har haft. Resan med skådespelarna var kul, då satt vi och tränade våra röster i bilen, medan vi körde mellan de olika orterna där jag skulle föreläsa och de skulle spela upp det jag föreläste om. Dessutom fick barnen skriva berättelser som jag läste upp och skådespelarna, med hjälp av eleverna, spelade upp. Vilka minnen jag bär inom mig. Att vara författare är ett mycket berikande liv, även om det inte känns så just nu när jag sitter här sjuk på hotellet och längtar hem till min egen säng och min familj.

Jag är imponerad av hur lugna och artiga alla elever var på dagens skola, hur trygga de verkade och hur de såg ut att bry sig om varandra. Ja, jag längtar verkligen tillbaka till imorgon. Det enda jag gruvar mig över är den fem timmars långa bilresan hem...

Vi hörs imorgon igen.

Kramisar Kim