Livsberikande möten

Tänk vad olika vi människor hanterar ett möte med främmande människor. En del ser förbi, andra tittar ner, några ler vänligt, andra blänger surt, väldigt få tilltalar en främmande människa.

Jag tillhör de som gärna byter några ord med en människa jag möter tillfälligt, i busskön, taxikön, i kön till toaletten, eller i rulltrappan. Ibland blir man kvar i ett givande samtal, ofta blir det bara några positiva, glada ord som utbyts mellan oss, men de orden glädjer både mig och den andra personen (hoppas jag).

Det är berikande att tala med andra människor, lyssna på dem, få dela deras livserfarenhet och ge dem en stund av min tid. Många äldre har ingen som lyssnar på dem eller har tid att prata. Det behövs så lite för att lysa upp en liten stund av vardagens enahanda långa timmar, som det ibland kan bli för många äldre.

Tänk vad mycket kunskaper de flesta bär inom sig, saker som jag inte kan något om, saker jag aldrig ens funderat över. Vid alla dessa möten lär jag mig något nytt och förhoppningsvis kan jag skänka lite glädje till den jag talar med.

Tänker med värme på den paranta äldre dam jag nyligen mötte. Hon var ute med sin hund, stannade upp när hunden hälsade på mig och vi började tala. Hon var rädd för att hennes hund kanske skrämde mig, smutsade ned mig, besvärade mig... När jag talade om att jag hade tre hundar kom pratet igång. Hennes ansikte sken upp när jag smekte hennes hund och beundrade den pli kvinnan hade på hunden. Hon berättade att hunden dragit omkull henne en gång när den var unghund och hon hade slagit ut alla tänderna i fallet. Men hon älskade hunden ändå. Hon kunde inte förstå hur jag kunde ha tre hundar, de drog väl omkull mig jämt och ständigt sa hon. Vi kom in på annat än hundar och jag fick ta del av en bit av kvinnans liv. Mötet berikade mig, skänkte mig glädje och jag hoppas att det även skänkte henne lite glädje.

Tänk på det nästa gång du möter någon, stanna upp, säg ett vänligt ord, eller bara le. För även om du endast har tid att skänka ett leende till din medmänniska skänker du med det mycket glädje som värmer ända in i hjärteroten. Har du dessutom tid att stanna upp och prata en stund, då har du berikat både ditt eget liv och den du möter.

Ha en trevlig och berikande helg!

Kramisar från Kim

Wow vilken dag, signering hos Läslusen i Uppsala

Hemkommen från tre helt galet roliga dagar i Stockholm, Sigtuna, Märsta och Uppsala.

På översta bilden ser du min utsikt vid frukosten. Visst är det underbart vackert?

Andra bilden visar på restaurangen. Eftersom jag bodde på ett konferenshotell och de flesta gäster hade åkt hem igår, satt jag alldeles ensam i den här stora matsalen. Men personalen gjorde det mysigt, tände alla levande ljusen på borden, dämpade belysningen och sedan höll de mig sällskap. Mycket trevligt hotell Kristina Konferenshotell i Sigtuna.













I förmiddags åkte jag till Uppsala och Läslusens Bokhandel. Det är en bokhandel som har specialiserat sig på barn och ungdomsböcker. Dessutom har de jättemånga fina mysdjur, pussel och andra kul saker till barnen.

Här i butiken mötte jag väldigt många entusiastiska och trevliga kunder.

På fotot ser ni Louise, som älskar mina böcker (längst till vänster) och idag blev lycklig ägare till några fler exemplar. Hennes lillasyster Clara fattade tycke för Kimberlieserien och blev mycket glad när hon fick båda böckerna. Mamma är också med på bild och var minst lika entusiastisk över böckerna som de båda flickorna.

Eftersom det har varit höstlov har jag träffat många ungdomar och fått en chans att prata med dem.

Träffade även en underbar man som var ung till sinnet och köpte flera av mina böcker. Vi hade en lång och trevlig pratstund.

Ja, det har sannerligen varit en härlig dag. Något som har fascinerat mig under de här dagarna är alla bildade taxichaufförer jag har åkt med. Vi har diskuterat nobelpristagare, religion, krig, kungafamiljen, Armenien, Syrien och många, många fler intressanta ämnen.

Eva på Läslusen och hennes dotter var snälla och körde mig till Arlanda, vilket gav mig ytterligare en stund tillsammans med dem.

På planet fick jag sällskap av Victor Hermansson och vi diskuterade musik och litteratur och tiden flög fram och när planet gick in för landning kändes det som om vi precis hade lyft, för vi hade inte talat färdigt! Victor är musiker och med i ett band. Han jämförde mina böcker med musiken och sa att om de hade varit musik skulle de ha varit pop, något som alla lyssnar på. För så är det ju, mina böcker har läsare i alla åldrar, därför kändes det kul att få höra de här orden från Victor, som för övrigt hade läst min debutbok Tillbaka till Pompeji för många, många år sedan.

När vi landat bytte vi autografer med varandra och jag ska spänt följa Victor och hans grupp på deras färd mot berömmelse.

Borde vara helt död av trötthet efter de här tre intensiva dagarna, men alla möten har gett mig energi och att avsluta resan med en sådan flygresa kändes helt underbart.

Nu ska jag ladda batterierna några dagar, vilket innebär att jag förmodligen kommer att skriva lite på mina böcker och försvinna bort i fantasin. Därefter bär resan iväg till Göteborg. Ser verkligen fram emot den resan. Så nu vet ni alla göteborgare med omnejd, helgen 13-14 november kommer jag till Bokia Nordstan och Bokia Allum. För mer information se min hemsida.

Åh, vad jag har haft kul i Stockholm, Märsta, Sigtuna och Uppsala!

Kramisar Kim

Sagolikt roliga signeringar i Sigtuna och Märsta Bokhandel

Varje gång jag kommer till en butik för att signera blir jag lika glad när jag ser affischer som klart och tydligt talar om att jag finns i butiken.

Samtidigt känner jag "Wow, mina böcker. Häftigt!"

Har fortfarande den där stolta "föräldrakänslan" av att ha skapat något, det är mina "barn", något jag har gjort och de finns där, på bild på gatuprataren, på hyllorna i butiken, på ett bord uppladdat med bara mina böcker... En helt otrolig känsla, fortfarande!

Det var mitt första besök i Märsta bokhandel, men inte det sista. Otroligt trevliga människor som besökte butiken. Fick många roliga pratstunder, samtidigt som jag signerade böcker och pratade om dem.

Som vanligt blev det inte så många foton tagna i butiken, det hinns inte med, om inte någon av mina ivrigt fotograferande fans är med, till exempel Roxana, som älskar att fotografera.

Amanda Wuopio är också fan till mina böcker, och även arkeolog. Hon kom på besök idag och fick ta det här fotot av en entusiastisk man vars döttrar blev lyckliga ägare till flera av mina böcker. Tror säkert att kära pappa också kommer att läsa dem, om jag får tro glimten i hans ögon när han granskade de olika titlarna.























Därefter fick vi hjälp av mannen att fotografera Amanda och mig tillsammans.
Sedan bar det direkt iväg till Sigtuna Bokhandel. Där var det full fart i butiken, delade ut massor av broschyrer, signerade böcker och pratade med otroligt många trevliga människor, varav en av dem skulle åka till Egypten snart, så vi hade mycket att tala om.

Är imponerad av föräldrar som köper upp till sex böcker av mina titlar till sina barn. Ibland undrar jag om det är på grund av att de själva vill läsa böckerna, eller för att de har insett hur mycket deras barn kommer att lära sig av böckerna.

Det kändes som om butikerna tävlade lite med varandra om var jag kunde signera flest böcker och det var på håret att Märsta Bokhandel skulle vinna, men i slutändan blev det oavgjort. Det var jättekul!

Jag kommer gärna tillbaka till dessa två butiker nästa år, ägarna var entusiastiska och engagerade och det verkade som om kunderna verkligen trivdes i båda butikerna. Har du vägarna förbi någon av butikerna, titta in och bilda dig en egen uppfattning av butiken. Jag lämnade några autografkort till de som inte hann att komma medan jag var i butiken. Har du tur kanske du kan få ett av dem!

Så här härligt är mitt rum på hotellet. En underbar säng där jag nu ska sova för andra natten och hoppas att inte bli väckt av grävmaskiner och bilar imorgon bitti. Men det blir jag säkert. Är inte van vid sådana ljud, eftersom jag bor mitt ute i skogen och de enda ljud jag hör på morgonen är fågelkvitter eller rådjurens skällande.

Imorgon bär det iväg till Uppsala för att signera. Kika in på min hemsida www.kimselius.se för att se om jag kommer till den plats där du bor. Kanske vi ses någon gång under hösten signeringar!

Kramisar Kim

Terracottaarmén i Stockholm på Östasiatiska museet

Idag kom jag äntligen till utställningen på Östasiatiska museet i Stockholm: Terrakottaarmén.

Efter att tidigare ha besökt den stora, ja rent utav gigantiska Terrakottaarmé-utställningen i Xi'an i Kina, trodde jag inte att jag skulle bli imponerad av att få se enbart några få figurer, men det blev jag.

Här ser du två av terrakottafigurerna och i förgrunden ser du min bloggvän Eva Linder, som flyttat från Malaysia till Sverige. Även Eva har besökt Terrakottaarmén på plats i Xi'an och gjorde mig sällskap idag på Östasiastiska museet.

Den förste kejsaren av Kinas terrakottaarmé har färdats tusentals kilometer från sin viloplats vid Xi'an i Kina, till Sverige och det underjordiska bergrum där det för första gången hålls en utställning sedan bergrummen tidigare varit tillhåll för det svenska försvaret.
Det var den första kejsaren av Kina Qin Shi Huangdi som lät tillverka terrakottaarmén. Ett tag efter hans död kom Handynastin till makten och de drog nytta av den organisation och det välstånd som Qin Shi Huangdis regering hade påbörjat.

En del av utställningen på Östasiatiska museet kommer ifrån Handynastins kejsare Jingis grav.

Handynastin övertog det äldre bruket att placera en storslagen grav under en stor pyramidformad gravhög, nära sin huvudstad, Chang'an (nuvarande Xi'an) En lång rad sådana gravar ligger längs den norra stranden av floden Wei norr om Xi'an.
De flesta bilderna (förutom den första) föreställer bland annat terrakottafigurer är från Handynastin, något som gjorde att jag fick se något som jag tidigare inte sett när jag besökte de stora terrakottaarméutgrävningarna vid Xi'an.

Dessa figurer är betydligt mindre än Qin Shi Huangdis soldater i naturlig storlek.

Figurerna med benen utbredda har typiskt kvinnliga drag och antas vara avbilder av kvinnliga ryttare.

Det runda föremålet är en Bi-skiva av jade. Bi-skivorna var populära under den sena Zhou- och Handynastin (ca 300 f.Kr.-290 e.Kr.) men deras ursprungliga syfte har sedan länge fallit i glömska.

Detta är en begravningsdräkt eller rustning i jade tillhörande kungen av Chu. Jade intar en särställning i Kina, både i det förflutna och i dag och anses lyckobringande.
De avlidna ikläddes jadedräkter under Handynastin och de avlidna fick också kuddar av jade och jadeskivor, så kallade bi-skivor

Oj, jag skulle kunna sitta här och skriva om allt fantastiskt jag har sett i samband med researchen för min bok Kinesiska Draken, eller vad jag har upplevt idag, men nu tror jag det räcker med fakta för idag.

Om du ändå vill läsa fler faktainlägg om Kina kan du kika in här.

Och du... Glöm inte göra ett besök på Östasiastiska museet i Stockholm för att se kejsare Qin Shi Hungadis ståtliga Terracottaarmé!

Kramisar Kim. .

Skrivprocess: Skriv från hjärtat

När jag lämnar skrivtips brukar jag alltid uppmana den som ställt frågan att personen ska skriva direkt från hjärtat.

Det innebär att bara släppa loss orden och skriva det du känner just då i den stunden. Låta det flöda utan en enda tanke på formuleringar, grammatik, stavning etc. Du ska inte heller fundera över vem texten ska passa för, vem som ska läsa den etc.

Därför blev jag extra glad när jag igår mötte en man och fick ta del av hans berättelse. Han berättade att hans värsta ämne i skolan hade varit att skriva uppsatser. Han sa att han hade varit totalt värdelös på det, förutom en enda gång. Det var den gången han skulle skriva en uppsats om en person och valde en lärare han inte tyckte om. Han skrev av sig allt det han kände, frustration, ilska, orättvisa. Han fick högsta betyg på den uppsatsen.

"Därför att du skrev från hjärtat!" sa jag.

"Ja, jag skrev direkt ur hjärtat", svarade han.

Därefter berättade han att han aldrig efter det fått så bra betyg för någon uppsats, men så hade han aldrig skrivit på samma sätt sedan den gången.

När du strävar efter att bli en rik, berömd författare är det lätt att fastna i fällan att försöka skriva det du tror att förlagen vill läsa. Det är helt fel. Du ska skriva om det DU vill läsa, det du bär inom dig, din berättelse som du har i hjärtat. Då först blir det en berättelse som även förlaget tycker om.

Med andra ord, fatta pennan/sätt fingrarna till tangenterna och låt orden flöda direkt från hjärtat. Lycka till!

För fler skrivtips se här.

Kramisar Kim

Tungt om andra världskriget

Det är tungt att läsa in research för min bok På liv och död i andra världskrigets skugga. Det ligger så nära. Många jag möter har på något sätt upplevt det, har släktingar som upplevt det osv.

Idag har jag varit i stan och uträttat ärenden. Får alltid frågan vart jag än kommer vad jag skriver på just nu. "En bok om andra världskriget", svarade jag idag varje gång jag fick frågan.

Normalt när jag berättar om vad jag håller på med får jag fler frågor om ämnet, men idag fick jag många berättelser, hemska, svåra att förstå, fruktansvärda att ta till sig.

Just nu känns det som jag hade velat vara utan de berättelserna, är rädd för att de ska prägla min bok alltför mycket, att det blir för mycket våld och elände. För just nu är jag arg! Kan inte förstå hur vuxna människor kan behandla andra levande varelser så som de tyska soldaterna gjorde under andra världskriget.

Och det värsta... Det händer ju fortfarande, överallt i hela världen, denna ofattbara, ologiska, omotiverade grymhet.

Nu känns det väldigt angeläget att skriva boken, att berätta vad som hänt, att få så många som möjligt att ta del av vår svunna historia, med förhoppning om att grymheterna kommer av sig, att den någon gång tar slut.

Är jag naiv som bär den förhoppningen inom mig, om en bättre värld, en värld i fred och gemenskap, en värld utan grymhet?

Kramisar från Kim

Mystikens Domkyrka i Lund

Det vilar något överjordiskt, mystiskt över Domkyrkan i Lund. När jag för första gången steg in i Domkyrkan i lördags kändes det som om jag steg in i en annan värld. Blev så tagen av min upplevelse att jag vill dela den med dig och berätta om Domkyrkan i Lund.

Dubbeltornen "Lunna pågar" sträcker sig 55 meter upp i luften och skapades av Helgo Zettervall vid renoveringen 1860-1880. Bronsportarna (som inte finns med på bild) visar 24 olika bibelberättelser.
Det underbara uret i Lund, Horologium Mirabile Lundense, är ett astronomiskt ur vars äldsta del är från 1420-talet.

Två gånger om dagen spelar uret och då kommer stjärntydarna fram för att hylla det nyfödda Jesusbarnet i Marias knä.

Lunds domkyrka räknas som Nordens främsta exempel på den romanska byggnadsstilen.

Vissa delar i Domkyrkan, framför allt i kryptan, kan höra till den äldre kyrkan Knut den helige som började uppföras på 1080-talet. Dagens domkyrkas krypta invigdes 1123.

Lunds Domkyrka har belönats med tre stjärnor av Guide Michelins turistguide "Green Guide".

Vetenskapsradions lyssnare har utsett Domkyrkan till ett av Sveriges sju underverk.

Högkoret har en mosaiktavla föreställande Kristi återkomst, gjord av 1 miljon bitar. Korstolarna från 1300-talet är fyllda med snidade människor, djur och mytologiska varelser. Bronsstatyn i högkorets mitt föreställer S:t Laurentius till vars ära Domkyrkan invigdes 1145.


















Domkyrkans krypta är berömd för sin arkitektur. En skog av kolonner lyfter de 41 valven. När solen lyser på de spiralvridna kolonnerna i kryptan, tidigt på morgonen och skuggan snabbt flyttar sig, verkar kolonnerna vrida sig uppåt. Här är Roxana fångad på bild.













Golvet var fullt med "gravtavlor", den ena mer fantastisk än den andra.


















Det här lilla krypinnet såg väldigt mystiskt och spännande ut, men i blixtljuset sken är det bara ett vackert fönster. Måste upplevas i verkligheten.













Här vilar Birger Gunnarsen i sin sarkofag. Han var Lunds siste katolskt vigda ärkebiskop. Ser du dödskallarna på kanten av sarkofagen?


















Många gånger har min man, Jan, berättat om jätten Finn som står nere i Lunds Domkyrkas källarvalv och försöker skaka sönder kyrkan. I dag fick jag se jätten med egna ögon, men jag blev inte det minsta imponerad av honom, för han var jätteliten. Men det har sin förklaring:
I besvikelse över utebliven betalning för Domkyrkobygget ska Jätten Finn enligt sagan ha velat rasera sitt bygge. När morgonsolens strålar träffade honom förminskades och förstenades han vid kolonnen där han nu står.

Om du ännu inte besökt Lunds Domkyrka, gör det! Här finns en sjuarmad bronsljusstake som är 3,5 meter hög, tillverkad i slutet av 1400-talet. Här finns mystiska krypin, stämning, och rofylldhet. Här finns något nytt att upptäcka i vartenda hörn, på varje pelare, på väggar och golv.

En ljuslåga fladdrar vid altaret ovanför trappan. Det blänker av guld i mosaiken. Änglar, drakar och lejon ser allvarligt på besökarna. Domkyrkan har många rum och bilder. När man kommer in under dess dunkla valv ser man sådant som är både storslaget och hemlighetsfullt. Det märks att denna byggnad har skapats av människor som vill berätta något för alla som besöker kyrkan. Och det har de sannerligen lyckats med.

Detta var första gången jag besökte Domkyrkan i Lund, men det var sannerligen inte den sista, för här fann jag inspiration och ro på samma gång och jag har fortfarande mycket att upptäcka i Domkyrkans alla vrår.

Här kan du läsa mina tidigare faktainlägg: om Kina, Terrakottaarmén, Kinesiska Muren, Egypten och mycket mer.

Kramisar Kim

Helt fantastisk boksignering hos Akademibokhandeln Gleerups i Lund

Idag har varit en sanslöst rolig signering på Akademibokhandeln Gleerups i Lund.

Jag hann inte ens packa upp innan den första stod där med tre böcker i famnen som de ville ha signerade, sedan fortsatte det så i 1,5 timma innan jag kunde få ordning på mina autografkort och broschyrer.

Men lugnet var kortvarigt, snart var där fullt med folk igen och högarna av böcker sjönk stadigt. Någon titel tog helt slut. Men när jag har 16 titlar som de kan välja mellan märks det inte så mycket om en bok är slut.

Kanske märktes det att jag till slut var helt slut däremot, för den sista halvtimman visste jag knappt vad jag sa.
Roxana Kaboli kom och hälsade på och fotograferade ivrigt med min kamera, vilket var till stor hjälp när jag skulle välja ut dagens foton.

Idag fanns det ingen tid för mycket prat med bokköparna. Ändå hanns det sägas en del medan jag signerade bokhögarna.

En kvinna letade i faktadelen på min bok Snapphaneresan och såg att en av hennes släktingar fanns med i boken. Det gjorde att hon köpte båda snapphaneböckerna.

En pojke hade sett programmet "Sveriges smartaste barn" där Kim M. Kimselius var ett av ämnena. Han skrev upp mitt namn direkt den gången, eftersom han blev så intresserad av den bok den tävlande berättade om.
Idag kom han och köpte sex böcker. Det är pojken på andra bilden, borde minnas hans namn, men jag gör tyvärr inte det...

Många fans kom också och hälsade på och hann berätta hur mycket de tyckte om böckerna. Lärarna berättade att de använde böckerna som högläsning för sina elever.

Roligaste kunden var den nioåriga flickan som inte alls ville ha någon av mina böcker: "Men om jag vill ha någon vill jag ha den!" sa hon och pekade på Tillbaka till Pompeji. Det slutade med att mamma och mormor köpte tre böcker.

På sista fotot ser ni P-J som jobbar på Gleerups och jag, under den där lilla andhämtningspausen när det inte var så mycket folk.

Det kom flera barn från samma skolklass. Deras lärare hade gett dem min autograf efter att hon besökt mig på bokmässan i Göteborg för någon månad sedan. Barnen berättade entusiastiskt hur mycket de älskade Tillbaka till Pompeji.

Tror aldrig att tre timmar har gått så fort någonsin tidigare vid en signering, för när jag tittade på klockan var det bara fem minuter kvar tills jag skulle gå. Men det fanns inte en chans att ge sig iväg för det var fortfarande mycket folk. Så det blev övertidsarbete idag.

Till slut gick Roxana och gick iväg och tog en fika och sedan besökte vi Domkyrkan i Lund, där Roxana gav mig en guidad visning, och vi passade på att tända ljus för våra kära som inte längre är i livet.

Om Domkyrkans spännande historia tänker jag skriva om en annan dag.

En fantastisk dag, där jag snuddade julförsäljningens rekord förra året på Gleerups. Ska bli otroligt spännande att se hur det går när jag kommer tillbaka till jul.

Kramisar Kim

Död, Sorg, Smärta o Livsglädje. Himlen börjar här av Jandy Nelson

Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar. Jag skrek rakt ut, vrålade av smärta, men inte högt, just då, skriket skulle inte komma ut förrän efter några timmar. Just då satt jag som lamslagen medan smärtan for igenom mig...

Allt började med att telefonen ringde...

...och min svägerska sa:
"Jag har något fruktansvärt att berätta."

Mamma, tänkte jag. Mamma har dött. Jag fylldes av sorg och tomhet och saknad. Mamma var gammal och hade varit sjuk, så döden var inte oväntad.

"Är det mamma!" sa jag och kände mig kall av sorg.

Min svägerskas följande ord fick jorden att rämna:
"Nej, det är Birgitta. Hon är död"

Jag minns inte alla ord som sades efter det. Bara att polisen var på väg till mamma och pappa för att berätta att min syster hade dött i en motorcykelolycka. Jag minns att jag sa att jag skulle lämna dödsbudet, att ingen fick åka dit före mig. Vi sa säkert fler ord, men de minns jag inte. Jag minns hur jag bara för ett ögonblick sedan suttit i en strålande solig försommardag, ute i trädgården med min man och våra tyska grannar. Fikabordet är dukat, te och kaffe är just upphällt.

När jag lägger ifrån mig telefonen och abrupt reser mig upp, ser jag frågande miner runt omkring. Jag kan inte tala, om jag öppnar munnen skriker jag ut alla mina känslor. Jag bara går. Jan springer efter mig och jag tror att jag säger att min syster är död och att jag ska åka till mamma och pappa för att berätta det. Jag tror att han försöker stoppa mig medan jag packar väskan. Tio minuter efter att telefonen har ringt sitter jag i bilen på väg för att framföra ett bud som inga föräldrar vill höra: Deras äldsta dotter är död.

Skriket byggs upp inom mig, smärtan gör fysiskt ont i bröstet och det känns som om jag kommer att dö, där och då. Men jag startar bilen och kör. Mobiltelefonen ringer. Det är en präst som vill prata. Jag vill inte prata, jag klarar inte av att prata, jag vill bara skrika, slå, förbanna och helst av allt vill jag bara dö och slippa berätta allt för mamma och pappa.

Prästen bestämmer att vi ska träffas, hon ska följa med till mamma och pappa. Jag har tre timmar framför mig i ensamhet, att tänka över orden, att försöka formulera det som har hänt på ett så smärtfritt sätt som möjligt till mina föräldrar. Men hur talar man om för någon att deras dotter har dött, utan att det gör ont? När jag själv sitter där och det känns som om jorden har försvunnit runt mig, som om det bara finns jag och min sorg i ett enda stort vakuum.

Till slut står jag inte ut längre. Jag stannar bilen och släpper ut skriket. Jag bankar och slår på ratten, på mitt bröst som gör ont. Jag slår armarna om mig och skriker och skriker av både den psykiska och fysiska smärtan. Det gör så ont, inga ord kan beskriva hur ont det gör. Bara de som själva har mist någon de älskar förstår smärtan. Jag förstår inte hur jag ska orka köra den sista halvtimman, hur jag ska kunna vara samlad nog för att berätta allt för mina föräldrar, hur jag ska kunna öppna munnen utan att skriket väller ut igen...

I alla år har jag fått höra "Tiden läker alla sår", ord mamma har upprepat varje gång någon av oss har varit ledsen för något. Visst... Livet går vidare, såret har slutit sig och är inte längre lika vidöppet, men jag tror att den där sista lilla varhärden aldrig ger riktigt vika...

Det tog tre år innan jag tog bort min systers namn ur min mobil. Trots att hennes mobil varit död i flera år... För så länge namnet fanns där, fanns även hon på något sätt, hennes jobbnummer, hemnummer, mobilnummer, om de försvann, då var hon definitivt borta...

Livet GÅR vidare, dagarna passerar, fylls av arbete och livsglädje, nya personer kommer in i mitt liv, skänker mig glädje och inspiration. Men saknaden efter min syster kommer aldrig att försvinna.

När jag förra helgen av en slump stötte på boken "Himlen börjar här" av Jandy Nelson och läste några rader, förstod jag att detta var skrivet av en person som hade mist sin syster, hela boken andades saknad och desperat längtan, men också kärlek och livsglädje.

En underbar bok som visar på alla omtumlade känslor som bärs av den som förlorat en syster. En kärleksfull skildring som inte lämnar någon orörd. En bok alla borde läsa, en bok att älska, att sluka, att njuta av, ord för ord, att bara sluta till sitt bröst och ta till sig all den smärta, längtan, saknad, sorg och tomhet som orden förmedlar. Just så är det att mista någon man älskar. Just så känns det, just då och resten av livet...

Om livet kan gå sönder så när jag förlorar min syster, hur kommer det då att kännas om jag förlorar min älskade man och livskamrat sedan 31 år?...

Här kan du läsa ett tidigare blogginlägg om min syster.

Kramisar Kim

Föreläsning Bjärehovskolan o Litteralund okt 2010

Den här dagen har varit mycket lång. Började tidigt i morse när jag körde ned till Bjärehovskolan i Bjärred för att göra ett återbesök hos de tre klasser jag träffade för tre veckor sedan. (Läs här om mitt första besök på skolan.) De har läst min bok Svarta Döden och skrivit berättelser från Medeltiden, sedan mitt förra besök.

Idag har jag läst deras berättelse och givit dem lite tips och råd för att få "mer kött på benet". (Läs här vad som menas med kött på benet).

Måste säga att jag blev MYCKET imponerad av elevernas arbeten. Där fanns många författarbegåvningar som verkade skriva med stor lätthet och fånga läsaren med sin berättelse. Bra jobbat!
Gav så mycket av mig själv till eleverna att jag var jättetrött när jag åkte därifrån, men det var bara att åka vidare till Litteralund, även om jag just då helst av allt ville hem och lägga mig i sängen. För hur det nu än är, när jag väl är på plats försvinner tröttheten och allt är jättekul igen.

Det var kul att träffa författarkollegor, bibliotekarier och läsare. Det blev många kramar och glada leenden. Dessutom fick jag en trevlig pratstund i lugn och ro med Lasse Söderberg, Jan Svärd och Christer, om politik och inte böcker den här gången.

Ett sådant här evenemang gör att vi författare får tid för att prata med varandra och inte bara springer förbi varandra i farten, som vi gör på till exempel bokmässan.

Till slut kom jag hem till en sur Tickie, som säkert hade önskat att hon hade fått vara med hela dagen. Inte blev det bättre när jag direkt satte mig vid datorn för att blogga om dagen.

Morgondagen har jag bokat upp för en skrivardag och då hoppas jag att orden flödar som rinnande vatten och att jag lyckas prestera många, många kapitel till någon av de böcker jag håller på med.

Tack alla elever på Bjärehovskolan för era fina berättelser, era glada leenden och spontana glädjeutrop när ni träffade mig! Hoppas vi ses igen!

Nu ska jag pussa på hundarna!

Kramisar Kim