Möt mig imorgon på Landsbygdsmässan i Eringsboda!

Möt mig imorgon på Landsbygdsmässan i Eringsboda!

Imorgon är det ett av årets roligaste evenemang, landsbygdsmässan i Eringsboda. Jag har varit med där ett par gånger nu och jag älskar det. Bara en bit hemifrån, många jag känner, härlig atmosfär och platsen, Eringsboda Brunn är magisk.

Du hittar mig inomhus, vill ju inte böckerna ska bli blöta om det kommer en regnskur. Men det brukar vara soligt och varmt på Landsbygsmässan. Jag brukar passa på att klappa de små lammen, prova på lokal mat, lyssna på musik, titta på de stora traktorerna, brandbilarna och allt annat spännande som finns på plats. I år kommer det att vara mer än vanligt. Jag såg medlemmarna i Ronneby Brukshundsklubb träna igår inför uppträdandet imorgon. Det ser jag fram emot att se imorgon. Om jag hinner gå ifrån.

Hoppas att vi ses. Jag är där hela dagen, men husse måste vara hemma hos Kotten och Kiara.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
 

Kimselius fyller 65 = pensionär, eller?

Kimselius fyller 65 = pensionär, eller?

Igår somnade jag som 64-åring, idag vaknade jag som en pensionär. Om det känns annorlunda, nja, egentligen inte. Även om kroppen känns lite sliten och mör idag. Men det kan bero på gårdagens spår- och sökövningar ute i skogarna. Det tar på kroppen, plus att det blir alldeles för sena kvällar för en sådan här gammal dam... hihihih

Även om jag från och med idag räknas som pensionär tänker jag inte sluta skriva. Det går inte så länge orden flödar ur mig. Det är bara att skriva på så länge orden finns där. Jag älskar att vara författare!

Kallas man fortfarande födelsedagsBARN när man fyller 65? Idag är det i alla fall min födelsedag och jag är glad att jag har blivit sextiofem år. Om du har följt min blogg ett par år vet du att jag alltid lottar ut en bok till dig som läser bloggen när jag fyller år. Jag älskar att ge presenter, visst jag tycker om att få dem också, men att ge är nog roligare.

Idag för exakt 65 år sedan föddes jag i Göteborg. Mitt huvud var fullt av mörkt, krulligt hår och personalen på BB kallade mig för tattarunge. Morfar kallade mig för trollunge!

Jag växte upp i Helgered på Hisingen i Göteborg. Där blev många av mina berättelser till, eftersom jag redan som åttaåring bestämde mig för att bli författare och då även skrev min första bok, Röda slottets hemlighet.

Min bok Spöket på Stora Mossen, är en skildring av min barndom och mina hemtrakter. Det är ingen självbiografi, utan jag har tagit en bit av min vardag och gjort om till en spännande spökberättelse, hästbok och deckare. När du läst boken förstår du varför jag ger boken så många beteckningar! Tolv år var jag när jag skrev den här boken.


I Rädda min lillebror hämnas jag på mina småbröder. Tänk vad en författare kan göra med orden. Den här boken skrev jag när jag var elva år.

Det var inte bara skrivandet jag tyckte om. Jag älskade även djur och natur. Passade alla grannarnas hundar och släpade runt dem i skog och mark. Ibland

var det hundarna som släpade runt mig, för jag var inte speciellt gammal när jag började passa hundar. Fick min första egna hund när jag var tio år och mitt stora hästintresse blandades med min kärlek till hundar som har växt sig allt starkare under åren.

Min första valpkull födde jag upp när jag var fjorton år och innan dess hade jag pussat på alla de valpkullar som mamma och pappa födde upp hemma.

I hela mitt liv har jag skrivit: dagböcker, hästberättelser, noveller, böcker och dikter. Det var självklart för alla att jag skulle bli författare. Någonstans på vägen försvann drömmen, eller rättare sagt, tron på mitt eget skrivande. Jag tyckte inte att jag dög som författare! Ändå närde jag drömmen om att bli författare en dag genom att fortsätta skriva berättelser.

Till slut slog jag igenom med buller och bång, blev kallad för Blekinges Astrid Lindgren och sålde min debutbok Tillbaka till Pompeji i 11.000 ex PÅ EN VECKA! Boken är översatt till sex språk och blev utsedd som en av årets bästa utländska böcker på Island när den kom ut där 2009.

Sedan debuten har jag kommit ut med över 50 böcker.  Mitt mål är att skriva 100 böcker innan jag dör. Nu är jag mer än halvvägs och skriver på!



Vinn min födelsedagsbok
Det enda du behöver göra för att ha en chans till en signerad bok är att skriva en kommentar och motivera varför just du ska vinna boken. Du väljer precis vilken som helst av de hittills UTKOMNA  böckerna som JAG har skrivit. Mejla Kim M Kimselius,  skriva din motivering och glöm inte skriva din adress, för om du vinner skickas boken direkt till dig. Döp mejlet till FÖDELSEDAGSBOK.

Lycka till!

Nu ska jag fortsätta fira min födelsedag, med tårta, lite skrivande och ikväll blir det hundträning för Kotten. Kan man ha en bättre födelsedag!

Ha en fin dag! Det kommer jag att ha!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
 

De magiska 50 första sidorna

De magiska 50 första sidorna

Egentligen borde jag skriva De motsträviga 50 första sidorna. För det är oftast så det känns, antingen man läser eller skriver. Det tar ungefär 50 sidor att komma in i handlingen, oavsett om man är författare eller läsare.

Det händer något på de där första sidorna, karaktärer byggs upp, handlingen går framåt och man blir en del av berättelsen, oavsett om man skriver eller läser.

Av erfarenhet vet jag att när jag kommer till sidan 51 händer det något, då blir det verkligen magiskt. Då flödar orden av sig själv. Fingrarna flyger fram över tangenterna och går inte att stoppa. Jag skriver medan jag läser orden som kommer ur mig. Spännande, fängslande, fascinerande, skrämmande. Där och då är jag både författare och läsare, orden kommer som av sig själv.

Just nu befinner jag mig innan den magiska gränsen 50 sidor. Jag kämpar på. Jag vet vad som ska hända, jag har allt klart för mig, men än så länge känns 180 till 200 manusblad oändligt långt borta. I det läget är det så lätt att göra något annat, något roligare. Fast finns det egentligen något roligare än att se hur boksida läggs till boksida?

Jag har läst fakta om en tragisk händelse som utspelade sig på Island på 1600-talet. Boken har funnits inom mig sedan 2017 då min isländska förläggare gav mig i uppdrag att skriva boken. Han planterade idén i mitt motsträviga huvud. Men ju mer jag lärde mig om händelsen, desto mer fascinerad blev jag och orden började komma till liv.

När jag berättade för min illustratör, Mats Minnhagen, på bokmässan 2017, bad han att få göra omslaget direkt, eftersom han blev så inspirerad. Så här blev resultatet:

Just nu är jag där, i den händelsen som omslaget skildrar. Det är grymt, spännande och lite sorgligt att skriva. I det här läget tror jag alltid att jag vet precis hur boken ska vara, sedan händer något när jag kommer till sidan 51. Huvudpersonerna tar över och för handlingen framåt. Det är inte längre jag som bestämmer.

Be mig aldrig skriva en sammanställning om vad som ska hända i boken innan jag har skrivit den, för det blir mest stolpar, eftersom jag aldrig riktigt vet vart det bär hän när ordflödet sätter fart.

En månad har jag på mig, sedan ska boken vara klar. Jag har gjort det förr och är övertygad om att jag klarar det den här gången också. Bara jag kommer över de 50 första motsträviga sidorna. Håll tummarna!

Idag är det Valborgsmässoafton, bara några dagar kvar innan mitt liv tar en ny vändning.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
 

Kooikervalpen Kotten testar spår

Kooikervalpen Kotten testar spår

Ännu en vecka med Kotten. Nya spännande saker att utforska. Fler fjärilar, humlor och bin. Men den största utmaningen var spårträningen som Kotten gjorde för allra första gången i skogarna uppe vid Karlsnäs. Eftersom han alltid nosar överallt här hemma och spårar husse och mig, trodde jag att han skulle ta spåret direkt och sätta fart, så trodde även instruktören Jessica, men så blev det inte. Han var trött och förstod inte alls vad som var på gång, förrän allra sista sträckan. Då hade han förstått att om han följde spåret väntade godis och det gjorde det. Gott godis.

De svarta håren på öronen har blivit längre och han ser allt vuxnare ut för varje dag, om än mycket trött på den här bilden.

Jag vet inte vad hundarna tittade på när jag fotograferade dem. Kanske seglade rovfåglar över oss, eller om det var ett flygplan, men rätt roligt såg det ut när båda hundarna satt och tittade upp mot himlen.

Förra måndagen, då den här bilden togs, hade Forsythian inte kommit så långt, inte heller gräset hade börjat växa, men efter en vecka med sol och värme är forsythian gyllengul och gräset lång och det är dags att klippa det för första gången.

På promenad. En hare längre fram på vägen fångar hundarnas uppmärksamhet.

Magnolian har slagit ut, men är inte lika vacker som förr, eftersom en del av busken har blivit uppäten av älgarna.

Så här har Kiara legat sedan hon var en liten valp. Då fick hon in hela huvudet i hålet, nu får bara nosen plats där. Hon har svårt att ta sig in och får göra riktig gymnastikövning för att komma på plats, men hon älskar att ligga här, svalt och skönt.

På onsdagen hade Kiara och jag spårträning på brukshundsklubben. Jag hade fruktansvärd huvudvärk efter en intensiv dag, så jag kunde inte göra träningen rättvisa, men Kiara var duktig. Dagen efter var det dags för Kotten att spåra. Bilderna är tagna efter att han har gått spår. Han är mycket trött. Vilket innebär att han blir helvild. Här börjar han gräva ett hål.

Tillbaka hemma igen är han så trött att han vill ligga nära Kiara, dessutom har de varit ifrån varandra i flera timmar...

Kotten gosar lite extra med Kiara som mest ser ut som om hon vill bli lämnad ifred.

Rosenripsen har börjat blomma...

Så har även Kvitten. Ett av de vackraste inslagen i trädgården just nu.

Kotten och Kiara har fått en ny leksak. En knuta med snöre. Kotten älskar den. Han håller i snöret och springer, medan knutan slår fram och tillbaka. Även Kiara tycker om leksaken, eftersom den är perfekt till dragkamp mellan henne och Kotten.

....

I år blev det svenska färger i blomsterlådan. Blommorna börjar växa till sig rejält i den sommarvärme vi har haft.

Kotten älskar att träna. Vi gör det flera gånger om dagen, både lydnad och lite agility. Här har han hoppat upp på den stora träningsstenen på vår naturliga agilitybana i skogen. Kiara har sprungit iväg och Kotten står och tittar efter henne. En ny vecka har börjat. Det ska bli spännande att se vad som händer.

Läs tidigare inlägg om Kotten, vår nya flockmedlem, en liten Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten.
En vecka med Kotten.
En vecka utan Tudor två med Kotten.
Kotten, Kiara och Smilla.
Snön ligger lika djup som Kotten är hög.
Kooikervalpen Kotten 13 veckor.
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten.
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr.
Kooikervalpen Kotten fyra månader.
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater.
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben.
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten. 
Kooikervalpen Kotten fem månader.
Kooikervalpen Kottens första värmebölja.


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Det känns som om jag redan har sagt allt

Det känns som om jag redan har sagt allt

Alltsedan 2009 har jag bloggat om skrivprocessen, lämnat skrivtips, berättat om min författarvardag och mina researchresor. Läsarna har fått följa mina böcker, från första början till slutet.

När jag skulle skriva dagens blogginlägg kändes det som om jag redan hade sagt allt. Jag har berättat hur det går till att skriva en bok, lämnat massor av skrivtips, berättat om agenter, lektörer, spökskrivare och mycket mycket mer. Vad finns det kvar att berätta?

Se där, nu dök nya idéer upp. Det är så jag fungerar. Bara jag sätter mig vid datorn och börjar skriva, kommer orden, helt av sig själv.

Tror jag sparar de idéerna till andra blogginlägg, då får jag möjlighet att fördjupa mig i dem.

Nästa vecka passerar jag en mållinje i mitt vuxna liv. Det borde kännas skrämmande, men jag är faktiskt förväntansfull. Livet har så mycket att erbjuda, det gäller bara att inte sitta och vänta på det, utan att greppa tillfällen i flykten, att visa upp sig och berätta vem man är och vad man gör. Då kommer saker och ting att hända.

Ha en underbar fredag och en lika fin helg!

Kramisar Kim
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
 

Jisses vilken dag

Jisses vilken dag

Som jag berättade om igår morse hade jag en riktigt dålig tisdag med rejäl migrän som gjorde mig sängliggande tisdag eftermiddag.

Därför var jag inte alltför pigg när jag vaknade på onsdag morgon. Jag hade något som jag kallar för "migränbaksmälla". Det är när den värsta värken har avtagit, jag känner i kroppen att jag har ätit många värktabletter och huvudet inte riktigt hänger med, eftersom jag fortfarande har ont i huvudet. Men en helt annan smärta och liksom bortdomnad.

Av den anledningen bestämde jag mig för att ta det lugnt igår, onsdag. Jag gick inte in och läste mejlen, jag hade telefonen på flygläge och jag läste inte min filofax.

Något som senare fick min man att utbrista: "Du har inte filofaxen för att det är roligt att skriva in saker du ska göra, du har den för att du ska komma ihåg att göra sakerna också."

Så var det nämligen... Genom att jag inte läste min filofax glömde jag av något väldigt viktigt som jag skulle göra den dagen.

Tills telefonsamtalet kom: "Var är du? Vi börjar bli oroliga!"

I den sekunden, när jag hörde rösten och frågan den ställde insåg jag var jag borde vara just då: I Karlshamn, på Lokstallarna, för att stå framför publik och föreläsa inom kort.

Jag ropade "Jag kommer om en timma!"

Jan frågade vad jag skulle ha med mig, han packade min väska, jag satte upp mitt smutsiga hår, och hoppade i nya kläder. När jag skulle måla mig kom Jan in och sa "Du är fin som du är!" Det tjänade jag en hel del tid på, så jag tog den packade väskan och hoppade in i bilen. 50 minuter senare sjönk jag ned på stolen framför Anna Hörjel och Astrid Selling, för att kort därefter stå på scen tillsammans med dem. De hade förberett vad vi skulle säga tillsammans, i telefon hade vi tidigare diskuterat upplägget. Under resan till Karlshamn hade jag jobbat fram vad jag skulle säga på scen.

Mer huvudvärkstabletter, för nu började huvudvärken öka på grund av stressen.

Vårt framträdande blev mycket lyckat. Vilken trio! Jag tror inte någon tänkte på att jag inte var nyduschad, sminkad och att håret borde ha tvättats. Jag log och gjorde allt för att de skulle fokusera på mina ord och inte mitt utseende. Tack och lov var det första Anna sa när jag klev in genom dörren "Wow, vilka snygga kläder du har!" Tror inte jag tackade henne för det, utan jag bara svarade: "Okej, hur gör vi?"

Som om det inte räckte med det här, insåg jag när jag satte mig i bilen för att köra hem, att jag förmodligen inte skulle orka att åka till hundklubben för kursen med Kiara. Samtidigt ville jag gärna, eftersom jag vet att jag hämtar energi där. Jag ringde Jan och sa att jag var på väg. Han lovade ha maten klar. En kvart hade jag på mig. Tack och lov för att jag hade packat väskan till Kiara kvällen innan. Jag åt, körde till brukshundsklubben medan huvudet dunkade. Hela tiden funderade jag på att vända och jag sa till mig själv att jag fick lov att vända så fort jag kom fram, ifall jag inte orkade.

En förstående kursledare som lät mig gå ett lätt, tidigt spår för att sedan återvända till klubbstugan, medan de andra arbetade vidare i skogen. Jag intog nya huvudvärkstabletter och kände hur stressen rann av mig. Jag älskar att vara på brukshundsklubben, alla trevliga människor, mina hundar blir så glada och jag bara är. Okej, jag jobbar med hundarna också. Något som var rätt jobbigt igår när huvudet inte riktigt hängde med. Men som jag sa till Anna och Astrid tidigare den dagen "Om jag har kunnat genomföra Bokmässan under fyra dagar med ett sönderslaget, nyopererat knä, då klarar jag allt."

Nu vet jag att du kommer att säga att jag ska vara rädd om mig, ta det lugnare och så vidare. Men det var just det jag försökte göra igår då allt blev så fel.

Idag har jag tagit det lugnt. Därför skrev jag inte blogginlägget det första jag gjorde, utan tog hundpromenad, tagit det lugnt och bara varit. Den blixtrande huvudvärk jag hade imorse har försvunnit och nu är jag laddad att åka till brukshundsklubben ikväll igen. Den här gången är det Kotten som ska få jobba och gå spår i skogen.

Nu har jag lovat mig själv att ALLTID titta i filofaxen kvällen innan. Om inte annat så påminner Jan mig till frukost varje dag och frågar om jag har något annat inbokat.

Du ska veta att det har aldrig någonsin tidigare hänt att jag har glömt av ett uppdrag. Men någon gång ska ju vara den första sägs det... Jag hoppas innerligt att det också var den sista.

Kramisar Kim

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig...

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig...

Igår var jag hos Sven-Gunnar Petersson i hans inspelningsstudio i Karlskrona. Jag spelade in fler ljudfiler för Blekingetrafikens skärgårdstrafik, barntexter som jag hade skrivit.

Det är alltid lika roligt, och lite nervöst, att läsa in. Jag stakade mig på helt vanliga ord, bara för att jag i tankarna var vidare i texten. Ett ord fastnade jag för hela tiden och fick göra många omtagningar. Jag lovade mig själv att aldrig mer skriva det ordet i en text jag skulle läsa in.

Full av energi lämnade jag inspelningsstudion och kom ut i ett sommarvarmt och mycket blåsigt Karlskrona. Huvudvärken började komma.

När man som jag bor 5 mil från Karlskrona gäller det att hinna med så mycket som möjligt när man ändå är iväg, det var min plan. Jag stoppade i mig huvudvärkstabletter och började utföra ärenden, men värken blev bara värre och värre. Till slut körde jag hem. Fick med mig de varor som skulle in i kyl och frys, sedan däckade jag i sängen efter ytterligare några värktabletter. Fyra timmar senare väckte maken mig. Då var det dags att äta kvällsmat.

Mina planer på att jobba med boken och få en stund i trädgården också rann bort. Jag var fortfarande omtöcknad av huvudvärken, men den värsta sprängande var borta. Jan skojade med mig och sa att eftersom mitt huvud är tomt tar sig blåsten in genom öronen och viner omkring där. Jag skrattade inte... Även om jag gör det nu när jag skriver det, för det var hans sätt att försöka pigga upp mig. Men då mådde jag så dåligt.

Jag tål inte blåst, även om jag egentligen älskar det. Det bästa jag visste var att gå ut och ställa mig på en klippa när stormen yrde, vågskummet flög runt mig och vinden ryckte tag i kläderna. Det var då det, innan migränen började. Numera är omslag i vädret oftast detsamma som huvudvärk, och migrän.

Idag är dagen efter. Då är jag inte heller helt på topp, kroppen känns lite främmande och huvudet känns tungt och det blåser fortfarande. Fastän inte lika mycket som igår. Men idag ska jag skriva så mycket jag bara hinner. Ikväll är det hundträning och den vill jag absolut inte missa.

Håll tummarna för att den hemska migränen håller sig borta.

Ha en underbart dag!

Kramisar Kim

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Kooikervalpen Kottens första värmebölja

Kooikervalpen Kottens första värmebölja

För varje vecka som går blir Kotten en allt charmigare hund. Han utvecklas mycket, blir grövre, blir allt mer lätthanterlig och följsam. Vi är noga med att följa uppfödarens uppmaning om att låta honom upptäcka nya saker varje vecka. Något han älskar att göra.

Men det är också tröttande. När Kotten är jättetrött kryper han in i sitt lilla hus för att sova. Han har sovit mycket i det den här veckan.

Vi hade ju besök av Åttan och Ellie, med matte Anki och Matilda. Här är hela flocken samlad i vår hall.

Hundarna fick var sin leksak. Kottens favorit var den Kiara fick. Kanske för att det inte var hans leksak...

En nyhet för den här veckan är arbetet i växthuset. Kotten har varit med när vi har kört ut jord och kört in gödsel och ny jord. Han har hjälpt till genom att stjäla små gödselklumpar som han sprungit ut med för att mumsa i sig...

Kiara har det inte lätt, eftersom hon låter Kotten göra precis vad som helst med henne. Här ser han ut att ha tagit stryptag på henne där de busar i soffan.

Är man valp så är man. Kiara håller fortfarande Kotten ren när han kissat. Perfekt att passa på att slicka när han står uppe på stenen.

Ser inte värst bekvämt ut att ha ett ben som huvudkudde, men Kotten sov gott på det vid mina fötter.

De senaste dagarna, hela påskhelgen har det varit varmt. Runt 20 grader och lite till vissa dagar. Till och med Kotten föredrog skugga i vissa lägen. Han har funnit sin plats på verandan. Där han han bra utsikt över grinden och de gäster som kommer. Här med en pinne som sällskap.

Både Kiara och Kotten går kurs. Här är det Kiara som får träna i att sitta uppbunden. Förra veckan fick hon panik, den här veckan gick det bra. Hon satt ju fast i ett träd under 26 timmar när hon vara försvunnen, så jag kan förstå hennes rädsla.

Kottens älskade soffa. Där har han många olika sovställningar.

En dag var han extra trött. Det var efter att ha gått grundkursen. Då slocknade han i soffan med en igelkott som sällskap.

Det finns en hund till här i Kolshult, Frida, en goldentik. Det är inte ofta vi möter henne, men när vi gör det blir Kotten jätteglad. Kiara såg lite ledsen ut den här gången, för Frida hade bara ögon för Kotten. Normalt brukar hon leka med Kiara.

Kotten har upptäckt paddor. Han har insett att de smakar vedervärdigt. Här hittade han två paddor i full fart med att para sig.

Helena kom på besök med Timmi och Matti. Kotten älskar dem. Speciellt Timmi som har nästan samma färg som han.

De låg nära varandra, när de inte travade omkring i trädgården. Men gårdagen var riktigt, riktigt varm och det blev ingen full fart med lek.

....

Efter en halv dag med Matti och Timmi var Kotten trött och somnade på verandan. Där låg han tills det var dags att stänga dörren för kvällen.

När han kom in lade han sig bakom myggdraperiet. En plats som Tickie tyckte mycket om. Kiara ligger gärna vid spegeln, vilket innebär att den i stort sett alltid behöver putsas.

Den här krukan har stått på verandan sedan i höstas då jag satte krokus, hyacinter, påskliljor och tulpaner i den, som ett litet experiment. Både Kotten och Kiara har haft svårt att låta bli jorden i krukan, därför har vi fått ha galler för. Men nu blommar det för fullt. Bara tulpanerna som inte har slagit ut ännu. Nu kan gallret tas bort och vi kan njuta av blomsterprakten.

Det här är en typisk morgonbild. Fotot är taget imorse. Jag skalar ägg och vänder mig om, där sitter Kiara och Kotten och väntar på att få en äggskiva. Båda älskar ägg.

Jag är så tacksam över att ha sådana underbara livskamrater, min man Jan, Kiara och Kotten, som fyller mitt liv med kärlek och glädje.

Det är annandag påsk. Solen lockar utanför, men orden pockar på uppmärksamhet, så idag arbetar jag. En ny vecka har börjat.

Ha en fortsatt trevlig påsk!


Läs tidigare inlägg om Kotten, vår nya flockmedlem, en liten Nederlandse Kooikerhondje, Kooiker:
Välkommen hem lilla Kotten.
En vecka med Kotten.
En vecka utan Tudor två med Kotten.
Kotten, Kiara och Smilla.
Snön ligger lika djup som Kotten är hög.
Kooikervalpen Kotten 13 veckor.
Intensiv vecka för Kooikervalpen Kotten.
Så mycket folk tyckte Kooikervalpen Kotten.
Kooikervalpen Kotten ute på nya äventyr.
Kooikervalpen Kotten fyra månader.
Kooikervalpen Kotten får nya lekkamrater.
Kooikervalpen Kotten börjar grundkurs på Brukshundsklubben.
Nästan en vecka utan Kooikervalpen Kotten. 
Kooikervalpen Kotten fem månader.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!