Skrivarbloggen Kim M. Kimselius: Kooikervalpen Kotten En sakletare

Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.

Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.

Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

måndag 17 juni 2019

Kooikervalpen Kotten En sakletare

Kooikervalpen Kotten En sakletare

Oj, vilken spännande vecka Kotten har haft. Han har blivit en riktig sakletare. Han plockar upp det mesta han hittar på våra promenader: maskar, kottar, pinnar, barkbitar och ormar. Det finns även bananskal utefter vägen och skräp. ALLT plockar han upp. När vi bodde på hotell i veckan fanns det mycket skräp att plocka upp under promenaderna och jag hade fullt upp med att ta ifrån honom sakerna. Kanske jag ska kalla honom SKRÄPLETARE istället, förutom det där med ormarna... Som tur är har de varit överkörda och döda, men en dag... Jag gör vad jag kan för att lära honom att INTE röra ormar.

Att vara en liten Kotte kan vara nog så tröttande ibland. Efter sakletarpromenaderna rusar han in och slänger sig i biabädden, oftast på rygg.

Trädgården är som ljuvligast just nu, nästan allt blommar. Kotten tycker det är spännande med alla humlor, bin och fjärilar. Han skuttar glatt omkring för att fånga dem.

Älskar den här rabatten. Det gör även Kotten för den är full med humlor.

Prästkragarna kommer väl till pass nu i veckan då det är midsommarafton.

Jan och jag firade vår 40-åriga bröllopsdag och tog in på Kosta Art Hotell. Ett spahotell där även hundarna fick vara med. Det var första gången på hotell för både Kotten och Kiara, men det lär inte bli den sista, för de uppförde sig exemplariskt.

Förutom att hundrummet låg längst in på hotellet, allra längst in i en "tarm" av den långa korridoren. Det var heltäckningsmatta, något som Kotten tyckte var som gräs. Första gången vi lämnade rummet för kisspromenad hann han börja kissa på mattan innan jag upptäckte vad han gjorde. Men det var första och sista gången.

Hundarna tyckte det var toppen att vara så nära oss hela tiden. Rummet var inte stort, men där fanns ändå plats tillräckligt för oss alla fyra.

Innan Jan och jag gick ner till spaanläggningen "bodde vi in oss" med hundarna så att de inte skulle känna sig alltför övergivna. Vi drack också ett glas champagne och firade våra 40 år tillsammans.

Kotten älskar att sitta i knät. Även Kiara försökte hoppa upp och halvlåg över mig en stund.

Vi kunde inte valt en bättre helg att åka på Kosta Spa, eller en sämre... Det var världens åskoväder. Det dundrade och blixtrade och regnet vräkte ner. Inte mycket folk på hotellet, nästan tomt i spanläggningen, vilket var jätteskönt.

Däremot blev det inte lika många långpromenader som jag hade tänkt mig. Då var det tur att jag hade flexikoppel i bilen och att det låg en stor äng bakom hotellet. Där kunde hundarna busa runt och bli av med energi.

Kotten älskade det höga gräset, han studsade upp och ner, upp och ner.

Blir man blöt måste man ruska på sig, vilket han gör på den här bilen
.

Det var roligt att se vilken fantastisk näsa Kotten har. Han hittade vår dörr varje gång. Sista promenaden hittade han också en genväg. På andra sidan om det här fönstret ligger vårt rum. Varför gå runt hela hotellet när man kan gå in här, tycks Kotten tänka...

Det var glaskonst överallt. Precis här svängde vi till vänster, in i vår korridor. Här var ett litet utrymme med soffor och ett stort glasbord som kostade många, många, många, många, många tusenlappar. Jag var livrädd för att hundarna skulle välta det och ha sönder det. När jag gick där utan hundarna kände jag på det. Jag kunde inte rubba bordet. Vilken lättnad. Vi klarade hela hotellvistelsen utan att ha sönder något och vi hade en helt fantastisk upplevelse.

Hemma igen var hundarna så trötta. Huset var strömlöst, för även hemma hos oss, en timma från hotellet, hade åskovädret härjat. Det tog många timmar innan vi hade fått strömmen tillbaka, men vad brydde hundarna sig om det. De ville bara sova.

....

Kotten är aldrig långt ifrån mig när jag röjer i rabatterna. Antingen hittar han en skuggig plats nära mig, eller så lägger han sig inne bland plantorna i den rabatt jag håller på att göra iordning.

Älskar den här rosen. Just nu blommar den för fullt med de här skira, ljuvliga blommorna.

Älskar även de här blommorna, som en av mina vänner kallar för ogräs. Men det är jag som har planterat dem på tomten. Visst sprider de sig, men vad gör det när de är så här vackra, eller hur?

De här pionerna är från min svärfars trädgård. De har följt med oss under alla år när vi har flyttat runt.

Mitt "Nya Zeelands-träd". Så många blommor i år. Första gången jag såg det här trädet var på Nya Zeeland. Blommorna var gigantiska där och jag blev så glad när jag hittade ett träd även i Sverige. I år blommar trädet som aldrig förr.

Min hjälpreda Kotten. Jag lägger upp skräpet i skottkärran och Kotten drar av det igen...

Igår, söndag, hade jag anmält mig och hundarna till Dogman Dogrun i Brunnsparken Ronneby. Jag hade tänkt springa, men det var för varmt för Kiara och för långt för Kotten, så jag gjorde sällskap med en kurskamrat från brukshundsklubben och så gick vi rundan tillsammans.

Så fort jag stannade la sig Kiara ner. Varmt matte, alldeles för varmt, tycks hon säga.

När vi kom till den lilla badsjön blev hon desto gladare och hoppade i. Jag höll på att bli nerdragen i vattnet av de badglada hundarna.

Här blommade rosa näckrosor och det var så vackert. Jag lovade mig själv att jag skulle gå den här rundan fler gånger, kanske inte riktigt lika långt, och inte när det var så varmt.

Efter rundan var det samling på den stora gräsplanen. Jag räknade till 26 ekipage, varav några hade flera hundar. Alla deltagarna fick presenter, inte jag, utan hundarna. Kotten och Kiara fick hundgodis, bajspåsar och en leksak som de älskar. Här är det pusskalas medan vi väntar på utdelningen av godispåsarna.

Det var bra passivitetsträning för både Kotten och Kiara och det känns som om de både växte under promenaden. Det var många skällande hundar. Först tyckte Kotten det var otäckt, sedan brydde han sig inte. Det var inte bara hundar i parken, barn som lekte och stojade, folk som promenerade och imponerades av alla hundarna, ja det var full fart.

När vi kom hem lade Kotten sig på sin favoritplats med en pinne i munnen. Han var för trött för att tugga på den.

Vallmo har jag också på tomten. Den fick jag av min granne Sonja, som nu inte längre finns med oss mer än i minnet. Jag tänker på henne varje gång jag ser vallmon.

Trötta hundar på kvällspromenad. Det har varit en lång vecka, med många nya spännande saker och hundarna har inte alls lust att gå ut för att kissa. De sätter sig bara ner och väntar på att vi ska gå in igen.

Rosenbuskarna blommar för fullt.

Om du tittar på vår "gräsmatta" ser du att det inte längre är så mycket gräs. Förra sommarens torka tog död på gräset och det kom annan växtlighet istället. Jag tycker det är vackert, för det är små, små blommor. Dessutom blir det inte så mycket gräs som behöver klippas.

På vägen in passerar jag pionen som doftar ljuvligt i kvällsfukten.

Jippi! En ny dag har startat! Hundarna rusar iväg med benen fulla av spring. Dags för morgonpromenad.

Tänk att jag har två så fina kompisar som är lätthanterliga och älskar att vara med överallt. Det gör livet roligare att leva.