Stockholmssignering och funderingar

Trots att det nu är 12 år sedan jag debuterade med min bok "Tillbaka till Pompeji" känner jag en lika stor glädje varje gång jag ser mina böcker i skyltfönstret. (Ovanstående bild är tagen i skyltfönstret till Akademibokhandeln Odenplan i Stockholm.)

Ofta undrar jag om andra författare känner samma glädje över sina böcker, efter så många år som jag gör. Jag vet att jag är författare, det är alla mina tretton utgivna böcker ett bevis på, samt alla mina böcker som är översatta till olika språk. Ändå har jag någonstans inom mig svårt att inse att jag faktiskt har nått mina drömmars mål, att jag verkligen är författare. Jag förundras över att folk vill läsa vad jag skriver. För jag skriver ju bara något jag själv vill läsa, något jag vill ställa i min bokhylla.

Dessutom är förberedelserna inför varje ny bok en spännande resa, både mentalt och fysiskt, eftersom jag läser oerhört stora mängder faktaböcker inför varje historisk äventyrsbok, och dessutom reser till platserna jag skriver om. Det är underbart att skriva böcker, att nu i vintermörkret kliva uppför trapporna till min skrivarlya, tända några stearinljus och sätta på datorn. Ibland låter jag musik spela på låg volym i bakgrunden, ibland vill jag ha det helt tyst omkring mig.

När jag därefter sätter mig ned för att skriva sprids lyckokänslan inom mig och fingrarna bara dansar fram över skrivbordet. Efter en produktiv dag mår jag mycket bra. En dag utan skrivande får mig att må dåligt.

Men jag kom alldeles bort ifrån ämnet, jag skulle ju berätta om min signeringsresa till Stockholm.

Först besökte jag Äppelvikens bokhandel. En liten mysig bokhandel med en stadig ström av besökare. I den bokhandeln finns allt, det är underbart att gå omkring i butiken och jag märker att många kunder kan tillbringa väldigt lång tid i butiken. Många köper mycket, en del köper bara en liten, liten sak, som en bunt fotbollskort. När jag lämnade bokhandeln fanns endast tre av mina böcker kvar. En bra signeringsdag med andra ord!

Andra dagen var jag och signerade hos Akademibokhandeln Solna centrum. Det var min första signering i denna butik, vilket alltid är lika spännande. Men både jag och personalen var nöjd efter signeringen, enligt dem hade jag slagit signeringsrekord i butiken. I Solna centrum har de många mysiga restauranger och jag ägnade en stund innan signeringen att vandra omkring och kika i butikerna.

Tredje dagen signerade jag hos Akademibokhandeln på Odenplan. En stor butik med ett mycket bra läge. Här var det en strid ström av besökare och högarna med böcker krympte allteftersom tiden rann iväg. Personalen var jättenöjd med försäljningen och ville att jag skulle komma tillbaka så fort jag släppte en ny bok. Jättekul! Själv var jag så glad och nöjd med dagen att det riktigt sprudlande inom mig.

Det jag tycker allra bäst om vid mina signeringar är alla möten med människor. Alla har något att berätta och det är så intressant att lyssna. Många fångas av omslagen till mina böcker och kommer fram för att berätta att de har besökt Kina, eller Machu Picchu eller någon av alla de andra platser där mina böcker utspelar sig. Vi jämför våra reseminnen och alla har alltid sett något som jag har missat och tvärtom. För hur det nu än är, så hinner man inte se allt på en resa.

När jag inte signerade njöt jag av Stockholm i decemberyran. Hotellet var proppfullt med folk som ständigt strömmade fram och tillbaka i den stora foajén. Till min glädje föll stora, tunga julaftons-snöflingor den ena dagen. Både gatan och min kappa var täckt av ett lager av snö. Gatorna var fulla av turister och framför NK:s julskyltning flockades folk i stora skaror. Det berörde en liten sorgsen sträng i mitt hjärta, när jag mindes alla de år då jag stått framför dessa fönster med min älskade Berner Sennenhund Miko. Han älskade nämligen att titta på alla rörliga figurer i NK:s julskyltning. Han kunde stå där hur länge som helst och människorna brukade förundras över hur han följde figurernas rörelser. Miko och jag hade som tradition att alltid åka in till Stockholm för att se julskyltningen, som avslutades med korv och bröd till oss båda innan husse hämtade oss så att vi kunde åka tillbaka hem till Lindholmen utanför Stockholm. Ja, det var kära minnen som kom upp till ytan igen.

Jag vandrade runt mycket i Stockholm och upplevde platser och minnen innan det var dags att åka tillbaka hem till Blekinge och landet, tystnaden och familjen. Hundarna blev så glada att de höll på att äta upp mig, de är fortfarande väldigt glada över att ha mig hemma och vill helst vara exakt där jag är. Vilket inte är så lätt eftersom det är två stora bernersennenhundar och en något mindre PON. De vet inte att jag redan har börjat packa väskan inför en ny resa...

Imorgon är det ny signering, i Karlskrona, därefter åker jag till Skåne för de sista julsigneringarna.

Livet har så mycket att ge, det gäller bara att se möjligheterna.

Kramisar Kim