Snökaos och halka

Igår kväll körde jag hem från Karlskrona till Eringsboda. Det var så halt att jag knappt kom upp för Alnarydsbacken. Snön vräkte ned och jag fasade för att köra till Skåne dagen därpå. Innerst inne hoppades jag att all snön skulle ha försvunnit till morgonen därpå. Men så var inte fallet.

Istället hade det snöat ännu mer och jag körde fast med bilen redan i grindhålet. Väckte Jan som kom ut och hjälpte mig så jag kom iväg.

Jag fasade för att köra till Skåne men hoppades innerst inne att vägen till Ronneby skulle vara plogad, men så var inte fallet! Det var så halt och bilen levde sitt eget liv på vägen, det kändes som om jag körde med sommardäck och jag kunde endast hålla 40 km/tim. Efter en oändligt lång och plågsam bilkörning nådde jag ned till E22 och körde upp på vägen, som var saltad men snömoddig.

I samma stund som jag kom upp på stora vägen slocknade mitt halvljus och jag såg knappt någonting. Jag insåg att jag inte kunde köra till Skåne på detta sätt och vid första avfart svängde jag av och körde tillbaka till Ronneby, till "min" bilverkstad. Klockan var strax efter 7 på morgonen och de var snälla och lovade hjälpa mig med att sätta in ny lampa.

Då kom jag att tänka på stipendiet jag hade fått dagen innan, en rejäl summa pengar, och jag mindes den fasansfulla halkiga färden ned till Ronneby, väderleksrapporten hade lovat ännu mer snö både i Blekinge och Skåne och jag ville inte ha en sådan hemsk bilkörning igen, så jag sa:

Du har händelsevis inte fyra dubbdäck som du kan sätta på min bil?

Jag hade vinterdäck på, men allrounddäck, breda, otäckt hala.

De hade fyra däck, dyra, men det struntade jag i, livet är värt varenda krona. Och det kändes faktiskt som om någon hade släckt halvljuset för mig för att jag skulle köra in till verkstan och fixa nya däck... Däck jag nu är mycket glad över, eftersom det i Hörby är mycket snö och jag hade inte tagit mig till min stuga utan mina dubbdäck. Dessutom behövde jag inte vara så rädd när jag körde hem ifrån en fantastisk signeringsdag, utan kunde njuta av att jag sålt så bra, och körde i lugnt tempo i trygg förvissning om att jag hade bra däck.

Jag hatar snö och halka, det händer så mycket onödigt då. Jag tycker om mina signeringsturer, men tycker inte om att köra runt i Skåne när det är halt. Men jag älskar att möta mina fans och sedan jag gick med i Facebook händer det att jag vid mina signeringar möter många av mina facebookvänner som jag aldrig har träffat tidigare. Det är roligt!

De har lovat mer snö, kallare och det kommer sannolikt att frysa på inatt.

Jag tänker på alla som är tvungna att köra på de snöiga vägarna och jag hoppas att de har en vakande ängel som håller ett öga på dem och tar hand om dem så att de inte råkar illa ut i trafiken.
Det känns som om jag har en skyddsängel, någon som vakar över mig, och jag hoppas att den ängeln fortsätter hålla sin vakande hand över mig tills jag är hemma i trygghet igen.


Här signerar jag på Gleerups i Lund idag, där jag sålde 69 böcker vid signeringen. Förra årets rekord i denna butik var 68 böcker (mitt personliga rekord är 97 böcker vid en signering), så jag sålde bara en mer än förra året. Det är kul att så många vill köpa mina böcker. Den fantastiska signeringen gjorde också att det kändes värt resan i snön.









Min älskade Tola, följeslagare, servicehund och kär vän. Hon plockar upp allt jag tappar, hon plockar ut tvätten ur tvättmaskinen och hon är hjälpsam så fort hon får en chans.
Här ligger hon bredvid mig i stugan och vaktar på mig, nöjd efter vår promenad i snön och den mysiga kelstunden efteråt. Det känns skönt att komma hem till en sådan vän när dagen har varit jobbig. (Tola tyckte det var jättekul på bilverkstan!)

Kör försiktigt och var rädda om er där ute på vägarna!

Kramisar Kim