Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

måndag 11 juli 2011

Vad duktig du är...

"Vad duktig du har varit!" sa föräldrarna och såg stolt på sin son, där de stod framför de stora staplarna med kluvna stockarna. Han nickade och tog emot berömmet.

Hon log och mindes hur hon stått i regnet och blåsten och kämpat med de urtunga stockarna, hur hon hade hävt sig på ena änden av stocken för att få upp den på klyven, hur hon på kvällen nöjt hade lutat sig tillbaka i fåtöljen med möra muskler. Hennes man hade suttit i sin fåtölj, djupt försjunken i ännu en fotbollsmatch. Ölflaskorna stod på bordet. Chipspåsen var tom. Han hade frågat vad det blev för mat och hon hade rest sig upp och gått för att laga den. Men om allt detta sa hon inget, hon bara log.

"Vad duktig du är som har målat huset!" sa dem och såg på hennes man. Han sken som en sol över allt beröm och sög i sig det, utan att med ett enda ord säga att det inte var han som hade utfört arbetet.

Hon log och tänkte på de brännande heta dagarna då hon skrapat bort den gamla färgen och sedan varvat vedklyvningen med att måla huset, medan mannen antingen följt fotbolls-VM på tv eller suttit i skuggan under ett träd med en bok och några öl.

"Vad duktig du är som har lagat en sådan god middag", sa föräldrarna och såg på sin son. Hon sa ingenting, bara log och tänkte på allt hon hade gjort innan de där köttstycken hade lagts på grillen.

Hon hade varit till kötthandlaren och valt ut köttet, gjort en god marinad. Låtit köttet lega i marinaden i sex timmar, medan hon gjorde en god potatisgratäng, kryddsmör, sås, sallad, förrätt och efterrätt. Hon hade dukat bordet, vikt servetterna och dessförinnan strukit den vita bordsduken. Allt han hade gjort var att lägga köttet på grillen och vända på köttbitarna när hon hade sagt till.

"Oj, har du gjort altan också? Vad duktig du är!" sa föräldrarna stolt och såg på de andra gästerna. "Tänk när han var yngre var han inte alls så händig. Om han målade var det han som fick mest färg på sig, om han snickrade... Ja, det hände inte så ofta att han gjorde det, eftersom det aldrig blev bra. Nu har vår son minsann vuxit upp till en riktig karlakarl!"

Föräldrarna sträckte på sig, stolta över sin son, som nu började se lite generad ut när han tog emot berömmet. Ändå kunde han inte låta bli att suga i sig det.

Hon mindes hur hon hade varit till brädgård och valt ut raka plankor. Hon hade försökt ta dem utan alltför många kvisthål. Han hade suttit på en stol under solparasollet och kommit med uppmuntrande glada rop medan hon snickrade ihop altanen. "Där missade du en spik! Du... sitter inte spikarna för tätt ihop? Ska du verkligen ha den där brädan?" Hon hade lett mot honom och fortsatt hamra. Låtsats att hon inte hörde hans kommentarer. Hon visste ju att han ville vara en riktig karl, men inte klarade det. Hon hjälpte honom att hålla skenet uppe. Det hade hon inget emot, för hon älskade honom trots allt.

De såg på sin svärdotter och hennes ständiga leende. "Du måste vara stolt över att ha en sådan duktig man", sa dem. Hon log. "Hur ska du klara dig utan honom om han skulle dö?"

Hon log och tänkte: "Jag kommer att klara mig alldeles utmärkt själv, precis som jag har gjort hela tiden..."

"Vad duktig du är", hörde hon svärföräldrarna säga ännu en gång, när hon gick in för att hämta mer kaffe.

Inne i huset lät hon leendet försvinna från sina läppar. Hon gick fram till spegeln och såg på sig själv. Tyst viskade hon: "Vad duktig du är...!" Sedan log hon igen.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

8 kommentarer:

razaha sa...

Stackars kvinna. Vore jag henne skulle jag packa resväskan blixtfort och dra.
Min karl är en riktigt karl. Han är inte oäven med att ta fram dammsugaren om det är sandigt på golvet, och disken fixar han galant om jag inte hinner, tvätten åker in genom hålet på maskinen, och hängs ute.
Dessutom är han en grymt duktig plåtslagare som inte bara plåtar vårt hus, utan har byggt en veranda och två förråd.

Och jag...står ofta vid hans sida. För om man är två går allt snabbare, och det blir tid över till att mysa med barnen...eller varför inte som i mitt fall...skriva.

Kram

Kim M. Kimselius sa...

Hej Anita
Ja hon hade det inte lätt!!! Om jag var hon hade jag också packat väskan och dragit!
Men nu har jag fått en underbar man som är händig och snickrar och fixar, lagar god mat och städar och pysslar om mig. Eller jag kanske ska säga att vi pysslar om varandra, för det är precis vad vi gör.
För det är ju som du säger, om man är två går allt snabbare och det är dessutom så mycket roligare när man gör saker tillsammans.
Min man är fantastisk när jag är inne i intensiva skrivarperioder, då tar han hand om precis ALLT! Han förtjänar dagens Ros! Precis som din man!
Kram Kim

marianne sa...

Om detta vore en sanning tycker jag synd om mannens föräldrar som blivit förda bakom ljuset av både kvinnan och mannen.

Att mannen valt att njuta av sitt liv och se på då hans fru sliter är hans val. Att kvinnan valt att göra allt jobb och sedan leva som martyr är hennes val. Bägge lever dock i en lögn inför omvärlden

Ha det gott

Kim M. Kimselius sa...

Hej Marianne

Kanske finns det äktenskap som är på det här sättet, men jag hoppas inte det. Men en del av det tror jag att många upplever, det där med det orättvisa berömmet...

Skönt att jag själv inte lever i den här situationen, då tror jag aldrig att jag hade kunnat skriva om det!

Ha det så bra!

Kram Kim

Anonym sa...

Jag fick tuppjuck en gång när alla berömde makens alla renoveringsframgångar. För han renoverar och ÄR duktig. Men när vi kom till köket sa jag: "Här har jag serverat frukost, olika sorter till alla efter smak och allergi, jag har bytt på barnen, städat golvet och dukat av. Sen har jag serverat barnen mellanmål och servat maken med kaffe. Jag har gjort lunch, matat och bytt på barnen, städat golvet, dukat av och packat diskmaskinen. Sen har jag förberett middagen vi ska äta ikväll. Och av det syns ... ingenting."

Gästerna tittade storögt på mig. Vi pratade inte mer om hur duktig maken varit med sin renovering den kvällen.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Anonym
Tack för att du delade med dig av det här. För det är ju oftast så det är i de flesta familjer!
Skrattar gott åt ditt inlägg, härligt att du berättade! Kanske är det fler som vågar berömma sig själva i fortsättningen!
Kram Kim

franziengland sa...

OJ vilken tålmodig kvinna!! Men jag håller med dig om att tendensen finns i flera relationer... Tur att inte Rikard är så'n och tur att han skulle säga till direkt att det var jag som hade gjort det, om det blev några missförstånd.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Ja, det finns tålmodiga människor. Härligt att höra att du lever i en bra relation, liksom jag gör.
Kram Kim