Vad duktig du är...

"Vad duktig du har varit!" sa föräldrarna och såg stolt på sin son, där de stod framför de stora staplarna med kluvna stockarna. Han nickade och tog emot berömmet.

Hon log och mindes hur hon stått i regnet och blåsten och kämpat med de urtunga stockarna, hur hon hade hävt sig på ena änden av stocken för att få upp den på klyven, hur hon på kvällen nöjt hade lutat sig tillbaka i fåtöljen med möra muskler. Hennes man hade suttit i sin fåtölj, djupt försjunken i ännu en fotbollsmatch. Ölflaskorna stod på bordet. Chipspåsen var tom. Han hade frågat vad det blev för mat och hon hade rest sig upp och gått för att laga den. Men om allt detta sa hon inget, hon bara log.

"Vad duktig du är som har målat huset!" sa dem och såg på hennes man. Han sken som en sol över allt beröm och sög i sig det, utan att med ett enda ord säga att det inte var han som hade utfört arbetet.

Hon log och tänkte på de brännande heta dagarna då hon skrapat bort den gamla färgen och sedan varvat vedklyvningen med att måla huset, medan mannen antingen följt fotbolls-VM på tv eller suttit i skuggan under ett träd med en bok och några öl.

"Vad duktig du är som har lagat en sådan god middag", sa föräldrarna och såg på sin son. Hon sa ingenting, bara log och tänkte på allt hon hade gjort innan de där köttstycken hade lagts på grillen.

Hon hade varit till kötthandlaren och valt ut köttet, gjort en god marinad. Låtit köttet lega i marinaden i sex timmar, medan hon gjorde en god potatisgratäng, kryddsmör, sås, sallad, förrätt och efterrätt. Hon hade dukat bordet, vikt servetterna och dessförinnan strukit den vita bordsduken. Allt han hade gjort var att lägga köttet på grillen och vända på köttbitarna när hon hade sagt till.

"Oj, har du gjort altan också? Vad duktig du är!" sa föräldrarna stolt och såg på de andra gästerna. "Tänk när han var yngre var han inte alls så händig. Om han målade var det han som fick mest färg på sig, om han snickrade... Ja, det hände inte så ofta att han gjorde det, eftersom det aldrig blev bra. Nu har vår son minsann vuxit upp till en riktig karlakarl!"

Föräldrarna sträckte på sig, stolta över sin son, som nu började se lite generad ut när han tog emot berömmet. Ändå kunde han inte låta bli att suga i sig det.

Hon mindes hur hon hade varit till brädgård och valt ut raka plankor. Hon hade försökt ta dem utan alltför många kvisthål. Han hade suttit på en stol under solparasollet och kommit med uppmuntrande glada rop medan hon snickrade ihop altanen. "Där missade du en spik! Du... sitter inte spikarna för tätt ihop? Ska du verkligen ha den där brädan?" Hon hade lett mot honom och fortsatt hamra. Låtsats att hon inte hörde hans kommentarer. Hon visste ju att han ville vara en riktig karl, men inte klarade det. Hon hjälpte honom att hålla skenet uppe. Det hade hon inget emot, för hon älskade honom trots allt.

De såg på sin svärdotter och hennes ständiga leende. "Du måste vara stolt över att ha en sådan duktig man", sa dem. Hon log. "Hur ska du klara dig utan honom om han skulle dö?"

Hon log och tänkte: "Jag kommer att klara mig alldeles utmärkt själv, precis som jag har gjort hela tiden..."

"Vad duktig du är", hörde hon svärföräldrarna säga ännu en gång, när hon gick in för att hämta mer kaffe.

Inne i huset lät hon leendet försvinna från sina läppar. Hon gick fram till spegeln och såg på sig själv. Tyst viskade hon: "Vad duktig du är...!" Sedan log hon igen.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se