Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

onsdag 9 maj 2012

Det kunde ha varit jag... En berättelse om Kambodja

Är nyss hemkommen från föreläsningar i Singapore, där jag har talat för lärare och elever. En av lärarna, Marie McIntyre, pratade med mig om Kambodja och undrade om jag inte kunde skriva om landets historia. När jag kom hem väntade ett långt mail från Marie och det här var vad hon berättade för mig:

"Att jag skulle få bygga hus i Kambodja när jag flyttade till Singapore var väl inte någon som kunde tro, allra minst jag själv.

Att få göra något volontärarbete har alltid legat bak i huvudet på mig och gnagt som en liten dröm. Så när möjligheten dök upp blev jag så otroligt glad. Tack vare UWCSEA’s samarbete med Tabitha Foundation här i Singapore fick 26 kvinnor med anknytning till UWCSEA denna möjlighet.

UWCSEA (United World College in South East Asia) har sedan 1995 haft samarbete med Tabitha. Tabitha grundades 1994 av Janne Ritskes. För mer information om Tabitha besök www.tabithasingapore.com

Jag och några till i gruppen var här för första gången. För att få vara med och bygga dessa hus så måste man först besöka ’The Killing Fields’ i Choeung Ek, Phnom Penh och Fängelse museet, Tuol Sleng också det i Phnom Penh. Det var ett av de starkaste och känslomässiga jag har varit med om i mitt liv.

Skelettdelarna kommer upp ur marken. Foto Marie McIntyre
I ’The Killing Fields’ går man på skelettbitar, tänder och klädtrasor som hela tiden dyker upp ur marken, speciellt efter regn. Dom har försökt att göra gångar där man ska gå, men så många blev begravda i dessa massgravar, man vet att minst 17000 blev avrättade där, så det är helt omöjligt att undvika skelettbitarna. I dödskallemonumentet som står på plats finns 5000 dödskallar och det är en liten del av de alla som begravts på platsen.
Några av skallarna på "The Killing field". Foto Marie McIntyre


 När vi står framför ’The children tree’ går det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Här krossade man skallen på barnen mot trädstammen, berättar guiden. Gevärskulor kostade för mycket för att man skulle slösa med dem på avrättningarna, säger han vidare. Man har nu bestämt att man skall låta de kvarvarande kropparna i marken få ligga kvar, i ett sätt att bevara och utveckla området som ett minne och meddelande till resten av världen, om att detta inte får ske igen.

På Fängelsemuseet blev det inte lättare.Varje fånge som var där dokumenterades med foton, sedan torterades de till döds. När man står och tittar in i en ung pojkes ögon eller en mor som håller sitt döda spädbarn i famnen, alldeles innan hon själv ska torteras och avrättas, då börjar dessa foton att tala till en. De berättar om en grymhet som är oförståelig, en grymhet som pågått under mina problemfria uppväxtår som barn i Sverige. Då förstår man att man måste göra något för dessa människor som fortfarande lider av dåtidens grymhet.

En del av Pol Pot’s plan var att nollställa Kambodja. Innebörden av det var att börja om från ’year zero’. Alla skulle börja bruka jorden, högutbildade avrättades, även deras familjer, eftersom deras barn kunde ärva intelligens från sina föräldrar och vara smarta nog att kunna ifrågasätta dessa planer. Alla som hade eller har haft kontakt med människor utanför Kambodja avrättades, de som kom från annan nationalitet och inte var äkta Khmer (Kambodjan) avrättades. Runt 2 miljoner människor dog mellan 1975-1979, de flesta avrättades, andra dog av undernäring och sjukdomar i misären. Det var en fjärdedel av dåtidens 8 miljoner Kambodjaner.

Pol Pot och Kashmirregimen måste ha varit ett av nutidens grymmaste ledare. Att så mycket fick ske innan någon reagerade är helt ofattbart. Kambodja är det land i världen som blivit mest bombad till storleksytan i världen, berättar Janne Ritskes som är grundaren till Tabitha.

Några av byns underbara barn. Foto Marie McIntyre
Efter denna starka historiska lektion var det skönt att äntligen få komma ut till byn som vi skulle hjälpa. Vi kommer dit och möter familjerna som skall få sina hus byggda, de står där ivriga och spända att få möta dessa ’konstiga’ kvinnor som ska bygga deras hus. Vi blir indelade i grupper på 4 och alla får en hammare eller har egen hammare med sig. Därefter får vi ett hus tilldelat oss, taket och stommen står redan på plats vi ska hamra fast bambugolvet och spika upp plåtväggarna. Männen i byn vill också hjälpa till, så medan vi hamrar börjar de att sätta upp väggarna.

Att sitta där och lyssna till 26 hammare som spikar bambugolv, var helt otroligt, ljudet var bedövande men gav energi som var helt fantastiskt. Och det behövs för att stå eller sitta i 35  graders hetta (i skuggan) och hamra, svetten forsar av en men man ger helt enkelt inte upp. När det blev lite jobbigt kom bilderna på fångarna upp i mitt huvud, och plötsligt kände jag glädje och styrka som kom till mig och tröttheten försvann, för jag kunde göra en skillnad, jag kunde påverka världen!

Vår guide och översättare Vong, levde själv som barn under Pol Pot’s Khmer Rouge tid. Alla oberoende av ålder var tvungen att arbeta, berättar Janne. Hon berättar sedan om hur hon träffade Vong och anställde henne i Tabithaorganisationen i Kambodja. Vid 4 års ålder fick Vong ansvaret att ta hand om 60 spädbarn, hennes uppgift var att mata, byta och se till att de inte grät. Att gråta under Pol Pot’s styre var bevis på svaghet berättar Janne vidare, och man avrättades om man grät. Så där stod Vong med 60 spädbarn.... Varje gång de grät försökte Vong trösta dem, om hon inte lyckades tysta barnet kom soldaterna in, tog spädbarnet ifrån Vong och krossade spädbarnets skalle mot väggen. Soldaten tittade sedan på Vong och sa att det var hennes fel att spädbarnet dog och hon var tvungen att se till att de inte grät. Detta gjorde Vong från 4 års ålder tills hon blev 7 år....

Att stå framför Vong och prata om allt och ingenting var för mig overkligt, kan man överleva en sådan uppväxt, undrar jag inombords? Det verkar så tänkte jag, och min beundran och respekt för denna kvinna växte. Vong är ju inte ensam om att ha växt upp under denna tid. Alla i min egna ålder runt omkring mig här gjorde ju det. Det kunde ha varit jag... Om jag hade blivit född här istället för i Sverige.
Ett av husen som de bodde i innan de fick nytt hus. Foto Marie McIntyre

På sista dagen av husbyggandet skulle också överlämningsceremonin ta plats. Varje familj får en Tabithapläd och tillträde till sitt hus. Att se varje familj kliva fram och mottaga detta var helt otroligt. Tacksamheten i deras gester och uttryck var otroligt. Det kändes inte mycket att överlämna ett i våra moderna ögon ’Plåtskjul’. Men detta ’Plåtskjul’ är deras framtid, jämfört med den lövbeklädda hydda de hade innan. Dessa familjer har utbildat sig och arbetat hårt i 5-7 år inom Tabitha’s utbildningsplan för att få detta hus.

Att jag efter denna helt otroliga resa kom hem ganska stum av chock kanske är svårt att förstå (speciellt för er som känner mig), men jag behövde tid att bearbeta min upplevelse. Det som jag skriver här är det första jag har gjort sen resan och nu har jag börjat prata om den också. I morgon ska vi som åkte ha en återträff, det skall bli härligt att få träffa mina 25 nya vänner igen."


Fakta om Tabitha:
Deras största aktivitet är det sparprogram som de driver (Family Partnership). Varje familj som går med i Tabitha har inga besparingar alls. Varje familj tjänar mindre än 1 USA dollar per dag och för att överleva måste man ofta sälja sina barn till slavarbete eller prostitution. Tabitha erbjuder dem ett sparsystem och räntefria lån som gör att de kan producera mer varor till försäljning. Varje vecka åker personal ut till byn och hämtar in deras besparingar. Efter 10 veckors sparande får de 10% ränta på deras sparade pengar. Då kan de investera mer i det de behöver för att öka deras egna tillväxt. Efter 5-7 år har de lyckats med att försörja familjen (och ofta köpa tillbaka sina barn) med mat, rent vatten och en verksamhetsproduktion som kan fortsätta att försörja hela familjen. Och då även det hus som vi byggde. Tabithas mål är att utbilda dem så dom vet hur de ska arbeta för att det ska vara hållbart i framtiden. Ingen får något utan att själv arbeta för det de vill ha av Tabitha. På det sättet utbildas familjerna i överlevnad och klarar sig själva när deras projekt med Tabitha är över.

Tabitha och UWCSEA ordnar 3-4 Husbyggnadsresor per år, det är ’Ladies housbuilding trip, Students housbuilding trip, Families Housbuilding trip and Staffhousbuildings trip’.
We raised $20246 (includes $10 donations).

Följande kostar de olika sakerna som de behöver (USA dollar. SEK ca beroende på växlingsnivån);
En Brunn  $150 = 775 SEK
Reningsbrunn  $ 375 = 1885 SEK
Fältdamm   $525 = 2635 SEK
Griskulting  $150 = 302 SEK
Hus   $1400 = 7550 SEK

Som du säkert förstår berörde Maries brev mig mycket och jag kände att jag var tvungen att dela med mig av detta till mina bloggläsare. Givetvis har jag bett Marie om tillstånd att få publicera hennes personliga ord, det är också hennes egna bilder du ser här på bloggen.

Vem vet, kanske det blir en bok om detta en gång. För plötsligt känns det väldigt viktigt att berätta om denna händelse!

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

5 kommentarer:

Katarina sa...

Historien i Kambodja är inte gammal.. Jag var ju själv i Kambodja både i oktober månad men också i december månad förra året och besökte ett av dessa Killings Fields, en hemsk sak. Jag bloggade även om detta besöket som jag gjorde med en grupp svenska kvinnor.

Det känns ändå som landet fått mycket uppmärksamhet utifrån och att människorna där är villiga att ta emot hjälp, så de är på god väg att återbygga landet, speciellt när deras population är mycket liten i jmf. med övriga länder i Asien. Filippinerna är nu över 100 milj. och Indonesien är över 200 milj.

Jag har några vänner som bor i Phnom Pehn och de är också aktiva i olika välgörenhets projekt och vittnar om hur mycket det finns att göra där.


Kram Katarina

franziengland sa...

Åh vad intressant och alldeles otroligt att du skrivit om detta!! Det kommer jag också att göra på min blogg snart! Jag har lyssnat på ett föredrag om Tabitha av en amerikanska som bott i Singapore och åkte till Kambodja och byggt hus. Det var förfärliga historier hon berättade om folket men också hoppfulla berättelser. Har inte hunnit läsa hela ditt inlägg än, men var ändå tvungen att skriva en kommentar direkt. Kändes som om "världen är liten" när jag läste detta :) . KRAM.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Katarina
Ska kika efter det inlägget på din blogg!!!
Det låter härligt att du beskriver det som om människorna börjar få det bättre i landet.
Tänk vad mycket du har fått uppleva!
Kram Kim

Hej Ingrid
Tänk, två själar och en tanke! Ska hålla utkik efter ditt blogginlägg också. Kanske ditt och Katarinas kan tillföra berättelsen om Kambodja ännu mer!
Ja, världen är sannerligen liten! En av värdfamiljerna jag bodde hos i Singapore kommer från samma kommun som jag. Något ingen av oss visste när jag reste dit! Vi har till och med gemensamma bekanta!
Kram Kim

franziengland sa...

Det har inte blivit något blogginlägg om detta hos mig ännu, men det kommer... i sinom tid.
Jag blev HELT tagen av det jag hörde om Tabitha.
Märkligt vad världen är liten. Det är så ofta man inser att man har gemensamma bekanta med någon. Fb och Linkedin och andra liknande nätverk har gjort att vi fått upp ögonen för det ännu mer. Jag tror det är TOPPEN! Du mer vi ser att vi alla hör ihop, desto mer hänsyn och förståelse för varandra tror jag det blir.
Nu har jag både hunnit titta tillbaka på flera gamla kommentarer och börjat läsa alla dina inlägg som jag missat under köriga maj. Allt jätteintressant! Hinner inte läsa ikapp allt nu, men vet att jag har mycket spännande att se fram emot! Kul!
Kram.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Javisst är det fantastiskt vad liten världen är pga nätet.Du och jag hade aldrig lärt känna varandra om det inte var för nätet.
Kram Kim