Gästbloggare: "Det gamla ödehuset" av Åsa Persson

Den 26 juli 2014 höll jag skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer första bidraget: Det gamla ödehuset av Åsa Persson.

Det gamla ödehuset

Det var en dag när jag var ute och gick i skogen. Jag gick slentrianmässigt den gamla vanliga vägen, men när jag fick syn på den halvt igenväxta stigen in till höger, den vid den gamla eken, så stannade jag upp. Hur många gånger hade jag inte tänkt utforska den där stigen? För att se vart jag hamnade? 

Nu hade den dagen kommit.

Jag gick in på stigen. Den höga mittsträngen killade mig om vaderna och jag böjde mig snabbt ner och kliade mig. När jag rätade mig så bara stod huset där. Mitt framför mig

Stort gult och majestätiskt i sin enkelhet. Det var övergivet förstås. Det såg jag med en gång. Och det liksom viskade till mig. Kom in, min vän. Kom in.

Och jag letade upp den vita ytterdörren och gick in.

Jag gick långsamt ett varv i huset. Hade aldrig varit inne i något ödehus förut, det var spännande men inte på det nervkittlande viset. Det var en nyfiken spänning. En naturlig känsla, som ville veta mer. Inte så att jag var rädd att bli påkommen eller att det skulle finnas andar i huset, det var inte alls så. Det var bara varmt, fint och välkomnande. Som om huset väntat på mig. 


Som om det vetat att jag skulle komma. 

Som att det ville.

Det var så många synintryck att jag fick gå flera varv i huset innan jag kunde ta in dem alla. För varje runda upptäckte jag något nytt. De gamla golvplankorna under fötterna knarrade och jag fick en tanke om en lös planka någonstans som ruvade på en stor skatt.


Men någon sådan planka stod inte att finna. Istället fångade flera andra föremål mitt intresse. Föremål som berättade om familjen som en gång levt i huset.

Ett sånt föremål var strykjärnet som stod i ett hörn. En blick på det gamla föremålet i järn och trähandtag fick mig att se på mina egna kläder. De som tumlats. Jag hade bara strukit kläder en gång i hela mitt liv, och det var med ett elektriskt där man kunde ställa in hettan. Det här var tungt och väldigt enkelt. 


Tanken slog mig. Hur kunde de stryka kläder med det där, utan att bränna sönder kläderna? Det kan inte ha varit så enkelt att reglera värmen på det där, bara genom att ställa det på spishällen!

Inte långt ifrån strykjärnet stod en träbalja med tidningar i. Familjen som en gång bott här hade varit intresserade av samhället och av världen. Det var gamla dagstidningar. Hur gamla var de? Jag letade med blicken efter årtal, men någonstans på vägen tappade jag intresset för tidningarna eftersom ögonen föll på en gammal svart portfölj.

Den svarta portföljen skvallrade om, styrkte, min teori att mannen i huset – för det var en man som en gång haft den, det var jag säker på – var berest, nyfiken och lärd. Han kanske inte varit så rik, men han hade varit mån om att se bra ut, göra gott intryck och göra vad som var rätt.

Bilden jag fick framför mig var en välrakad ung man i svart kavaj och vit skjorta, slips och kortklippt hår som hade sidbena. Han var artig och vänlig, och naturligtvis hade han blankputsade skor.

En kanna i kakelugnen berättade för mig att kaffe förmodligen varit viktigt i detta hus. Kannan var av någon sorts metall, emalj, kanske, och i min värld stod en sådan alltid på spishällen.

Men varför inte också i kakelugnen, tänkte jag.

Det var kanske i detta rum man tillbringade mest tid. Det var kanske husets varmaste rum när snöstormen yrde utanför. Eller, det kanske var i detta rum man emottog eventuella gäster?

Det slitna men rena köket fick mig att känna in det gamla. Att det fanns en tid där elspis, frys och kyl inte funnits. Tänk att det bott en hel familj här! Jag såg mig om med vaksamma, men samtidigt nyfikna ögon. Fanns det några ledtrådar som kunde berätta vad som hänt familjen? Vad hade hänt i det här husets historia? Varför stod det tomt?

Av Åsa Persson 26/7-14

 
Tack Åsa för den fina novell! Lycka till med ditt författarskap.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.