Unikaboxen av Riitta
Moilanen
-Titta Abbe!
Här står en sådan där låda som du brukar prata om. Linnea pekar på något på ett
bord.
Abbe,
som gått för att titta i det angränsande rummet, kommer tillbaka. Han slänger
en blick över Linneas axel.
-Ser man
på, en unikabox! Dem ser man inte så ofta numera. Han föser henne åt sidan för
att ta sig en närmare titt på den.
Under
sommaren har han följt med Linnea på otaliga loppisar. Han har själv inget
större intresse av att gå på dem, men har skjutsat Linnea som saknar körkort.
Nu står
han framför en sliten och nött unikabox. Någon har målat talet 256 på locket.
-Abbe, hallå! World calling
Abbe! Linnea börjar bli otålig. Hur
länge ska han stå där och titta på den där fåniga papplådan? Hon vill gå vidare
och se vad som finns i de andra rummen på loppisen.
Abbe
knäböjer vid björkstubben som unikaboxen står på.
-Nej men,
då går jag vidare, suckar Linnea och rycker uppgivet på axlarna.
-Gör
det, gumman. Jag kommer strax.
Abbe
fattar lådan med båda händerna och lyfter försiktigt. Han skakar den. Det
verkar inte vara något i, konstaterar han och sätter ner den igen.
Det är
något med den här boxen. Den verkar bekant på något sätt. Försiktigt känner han
med fingrarna på de påmålade gula siffrorna. Börjar med pekfingret uppe i böjen
på tvåan, följer kanan brant neråt och planar ut från vänster till höger i
baslinjen. Sedan över till femman. Han låter fingrarna glida över locket.
-Två,
fem, mumlar han. Pekfingret vandrar vidare till den sista siffran.
-Och så
en sexa.
Plötsligt
känner han som ett litet stick i fingret och försöker dra handen till sig, men
det är omöjligt. Pekfingret är som fastnaglat vid sexan.
Tvåhundrafemtiosex.
Vad är det boxen försöker säga mig? Kan det vara …? I samma stund står det
klart för honom vad det är för siffror.
Sven - med
remmoped, vindstrut och unikaboxen på pakethållaren! Han hade ju
anställningsnummer 256, tänker Abbe och hans tankar vandrar snabbt bakåt i
tiden.
När Abbe
gick i nian gjorde han sin PRAO på bruket, liksom många andra av grabbarna i
klassen. Han hade hamnat på verkstaden, där Sven arbetade. Sven blev hans
handledare under de två veckorna. Han var en duktig reparatör som kunde laga
det mesta.
-Det
handlar om att komma ihåg att smörja saker, sa Sven och därför hade hans
arbetskamrater snart börjat kalla honom för Smörjar'n. Det var ett blygsamt
smeknamn för en man som hade lösningar till de flesta mekaniska problem, minns
Abbe att han hade tänkt den gången.
Sista
dagen på PRAO:n, när arbetsdagen var slut, och de satt på bänken i
omklädningsrummet - Sven framför plåtskåpet med anställningsnummer 256 på
dörren - tog Abbe mod till sig och frågade om det där med smeknamnet.
-Vad är
det för fel på Smörjar'n? undrade Sven. Ordet är mjukt och ligger bra i munnen,
till skillnad från reparatör. En får liksom in i sin egen mun och hämta fram
ordet stavelse för stavelse. Vad gäller själva smörjandet, fortsatte han, vem
tror du lärde mig det från första början?
Abbe skakade på huvudet. Han hade inte en
aning.
-Jo, det
gjorde faktiskt min mor!
-Din
mor? undrade Abbe.
-Ja, hon
tyckte mycket om att sy och hade en symaskin, som hon var minst lika noggrann
med som med oss ungar. Hon brukade skrubba oss rena. Symaskinen fick en liknande
behandling efter varje systund. Hon avslutade alltid rengöringen med orden: ”Och
så några droppar olja för ett långt liv!” Det där sista anammade jag, avslutade
Sven sin berättelse.
Abbe hade
inte förstått vad anammade betyder och bestämt sig för att slå upp ordet
senare.
Nu står
han här, på knä, med Smörjarn's gamla unikabox framför sig och en varm känsla
sprider sig i kroppen. Han reser sig och greppar det vältummade handtaget.
-Tack
Smörjar'n! Nu har jag anammat din unikabox.
Tack för din fina berättelse, Ritta.
Kramisar Kim
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!