Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

måndag 29 september 2014

Gästbloggare: "Unikaboxen" av Riitta Moilanen

Den 26 juli 2014 höll jag skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda. Deltagarna fick i uppgift att skriva varsin novell utifrån huset vi befann oss i, eller de saker de hittade i det gamla huset. Här kommer ett av bidragen: Unikaboxen av Riitta Moilanen.




Unikaboxen av Riitta Moilanen

-Titta Abbe! Här står en sådan där låda som du brukar prata om. Linnea pekar på något på ett bord.



Abbe, som gått för att titta i det angränsande rummet, kommer tillbaka. Han slänger en blick över Linneas axel.



-Ser man på, en unikabox! Dem ser man inte så ofta numera. Han föser henne åt sidan för att ta sig en närmare titt på den.



Under sommaren har han följt med Linnea på otaliga loppisar. Han har själv inget större intresse av att gå på dem, men har skjutsat Linnea som saknar körkort.



Nu står han framför en sliten och nött unikabox. Någon har målat talet 256 på locket.



-Abbe, hallå! World calling Abbe! Linnea börjar bli otålig. Hur länge ska han stå där och titta på den där fåniga papplådan? Hon vill gå vidare och se vad som finns i de andra rummen på loppisen.



Abbe knäböjer vid björkstubben som unikaboxen står på.



-Nej men, då går jag vidare, suckar Linnea och rycker uppgivet på axlarna.



-Gör det, gumman. Jag kommer strax.



Abbe fattar lådan med båda händerna och lyfter försiktigt. Han skakar den. Det verkar inte vara något i, konstaterar han och sätter ner den igen.



Det är något med den här boxen. Den verkar bekant på något sätt. Försiktigt känner han med fingrarna på de påmålade gula siffrorna. Börjar med pekfingret uppe i böjen på tvåan, följer kanan brant neråt och planar ut från vänster till höger i baslinjen. Sedan över till femman. Han låter fingrarna glida över locket.



-Två, fem, mumlar han. Pekfingret vandrar vidare till den sista siffran.



-Och så en sexa.



Plötsligt känner han som ett litet stick i fingret och försöker dra handen till sig, men det är omöjligt. Pekfingret är som fastnaglat vid sexan.



Tvåhundrafemtiosex. Vad är det boxen försöker säga mig? Kan det vara …? I samma stund står det klart för honom vad det är för siffror.



Sven - med remmoped, vindstrut och unikaboxen på pakethållaren! Han hade ju anställningsnummer 256, tänker Abbe och hans tankar vandrar snabbt bakåt i tiden.



När Abbe gick i nian gjorde han sin PRAO på bruket, liksom många andra av grabbarna i klassen. Han hade hamnat på verkstaden, där Sven arbetade. Sven blev hans handledare under de två veckorna. Han var en duktig reparatör som kunde laga det mesta.



-Det handlar om att komma ihåg att smörja saker, sa Sven och därför hade hans arbetskamrater snart börjat kalla honom för Smörjar'n. Det var ett blygsamt smeknamn för en man som hade lösningar till de flesta mekaniska problem, minns Abbe att han hade tänkt den gången.



Sista dagen på PRAO:n, när arbetsdagen var slut, och de satt på bänken i omklädningsrummet - Sven framför plåtskåpet med anställningsnummer 256 på dörren - tog Abbe mod till sig och frågade om det där med smeknamnet.



-Vad är det för fel på Smörjar'n? undrade Sven. Ordet är mjukt och ligger bra i munnen, till skillnad från reparatör. En får liksom in i sin egen mun och hämta fram ordet stavelse för stavelse. Vad gäller själva smörjandet, fortsatte han, vem tror du lärde mig det från första början?



 Abbe skakade på huvudet. Han hade inte en aning.



-Jo, det gjorde faktiskt min mor!



-Din mor? undrade Abbe.



-Ja, hon tyckte mycket om att sy och hade en symaskin, som hon var minst lika noggrann med som med oss ungar. Hon brukade skrubba oss rena. Symaskinen fick en liknande behandling efter varje systund. Hon avslutade alltid rengöringen med orden: ”Och så några droppar olja för ett långt liv!” Det där sista anammade jag, avslutade Sven sin berättelse.



Abbe hade inte förstått vad anammade betyder och bestämt sig för att slå upp ordet senare.



Nu står han här, på knä, med Smörjarn's gamla unikabox framför sig och en varm känsla sprider sig i kroppen. Han reser sig och greppar det vältummade handtaget.



-Tack Smörjar'n! Nu har jag anammat din unikabox.


Tack för din fina berättelse, Ritta.

Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Inga kommentarer: