Baksidestext Boudicas strid mot Romarna

Här kan du läsa baksidestexten till min bok "Boudicas strid mot Romarna".

Just nu håller jag på och korrekturläser manus, som sedan ska gå iväg till korrekturläsarna för att granskas av deras kritiska ögon.

Få se om du tycker boken låter spännande efter att du har läst baksidestexten:

Genom en historisk brosch förflyttas Theo och Ramona i tiden till år 61 i Britannien och hamnar i drottning Boudicas by. Snart anländer romarna och ödelägger byn. Därefter beger sig romarna mot druidernas ö Anglesey för att utplåna druiderna.
Kelternas drottning Boudica är rasande, samlar kelterna och ger order om strid. Theo har oturen att få en druidkristall, vilket ställer till det rejält för honom. Theo och Ramona kämpar för sina liv medan de försöker resa tillbaka till sin egen tid, utan att lyckas. Den här gången blir tidsresan till Britannien en mardrömsupplevelse som aldrig verkar ta slut.

Drottning Boudica hyllas som en hjälte i England och finns som staty på många platser. I Sverige är det inte många som vet vilken betydelsefull roll hon hade under romartiden.

Nå, vad tyckte du, låter boken spännande?

Här kan du gå in och läsa utdrag ur boken.

Nu ska jag fortsätta läsa korrektur på boken.

Kramisar Kim

Upprymd och lycklig, Boudicas strid mot Romarna färdigskriven!

Nu har jag skrivit klart Boudicas strid mot romarna. Idag har jag jobbat intensivt eftersom jag har en deadline (sista inlämningsdag) att hålla. Hade som mål att vara klar med boken imorgon, men jag är klar NU!!!

Ja, klar och klar, det är alltså första utskriften, "benet" som jag kallar det, som är skrivet. Nu ska jag läsa igenom manus och bearbeta texten och förbättra, lägga "kött på benet", innan den går iväg till mina kära korrekturläsare som ivrigt väntar på att få läsa ett nytt korrektur.

Dessutom... när jag liksom ändå var i skrivartagen, så har jag skrivit början på en ny bok... Vad den handlar om får ni veta en annan gång. Blir så inspirerad när jag har flyt i skrivandet.

Smakprov ur Boudicas strid mot Romarna:

Pluto föll till marken i samma sekund som Ramona. Hunden blev liggande stilla med en livlös, blodig Ramona tvärs över sig.

Ikväll ska jag inte jobba med någon av mina böcker. Bara vara och finnas till, pussa på min Pluto och vara glad över att jag har honom. Han är min inspiration när jag skriver om Theo och Ramonas Pluto.

Känner mig helt omtöcknad av att ha arbetat så fokuserat och koncentrerat hela dagen. Det är som att komma ut ur en bubbla, att stiga ut i en annan värld. Den riktiga världen. Imorgon kliver jag in i fantasins värld igen, men till dess ska jag vara lite trevlig mot min man, för jag är inte så värst trevlig och social när jag är i slutet av en bok. Jag är liksom inte närvarande i rummet, trots att jag befinner mig där.

Jag vet en av mina fans som kommer att älska den här boken. Speciellt när jag berättar att det är 50 kapitel i Boudicas strid mot Romarna. Men inte bara därför, det är själva handlingen jag tror att många fans kommer att älska.

Nu blev ni allt nyfikna! Ja, ni får ge er till tåls. Jag ska göra manus ännu bättre innan jag lämnar det ifrån mig. Först i augusti kommer boken ut. Håll ögonen öppna på min hemsida www.kimselius.se där lägger jag ut när och var boken släpps för allra, allra första gången. Men det är långt dit, en hel sommar, med sol och bad och nya bokprojekt för min del.

Nu ska jag gå och pussa på hundarna, som Jan har varit snäll och tagit om hand om hela dagen.

Kramisar Kim

Ögonblick av lycka

Som vanligt ställer jag mig vid badrumsfönstret på morgonen och kikar ut för att se vad för spännande som väntar på mig där ute. Ibland kan det vara några rådjur som går precis utanför fönstret, så nära att jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid dem, om fönstret var öppet.

En annan gång har det varit en älgko med sin kalv, en annan gång hade hon två stycken. De mumsade glatt på mina fruktträd, så att jag till slut inte tyckte älgarna var det minsta vackra att se på.

Idag fick jag se något som jag aldrig sett förut när jag kikat ut genom fönstret. Jag fick se den svartvita flugsnapparen uppvakta en flugsnapparhona. Vi brukar kalla dem för Snapphanar, ända sedan jag skrev min bok som heter just "Snapphanar!". Så i morse när jag tittade ut tänkte jag, "åh, där är snapphanen och en fru har han med sig idag."

Då fick jag se hur han uppvaktade henne, han flög till henne där hon satt på rosenställningen precis bredvid trädet där fågelholken sitter. Sedan flög han tillbaka till holken, liksom för att säga "Titta här vilket fint bo jag har åt dig" och sedan tillbaka till henne igen, flög runt henne och pickade lite på henne. Därefter tillbaka till fågelholken och så höll han på, ända tills det kom en skata och störde dem.

Det var en fröjd att stå och titta på de små liven, verkligen ett ögonblick av lycka. För nu var han tillbaka, min käre snapphane och förhoppningsvis skulle han producera lika många ungar som förra året, då de satt i lång rad på telefontråden och kikade på mig när jag gick förbi.

Att börja dagen med något sådant gör att allt känns så lätt och världen känns underbar. Sådana ögonblick ger mig flyt i skrivandet och jag har skrivit MASSOR idag på min bok Boudicas strid mot Romarna. Nu ska jag strax återgå till att skriva, för jag har fortfarande den där lyckokänslan kvar inom mig, som jag fick i morse när jag kikade ut genom badrumsfönstret.

Om ni undrar vad bilden symboliserar, är det just den här utsikten jag ser när jag tittar ut genom badrumsfönstret, som ni kan se till vänster i bilden. Och tittar ni riktigt noga kan ni se trädstammen där det nu sitter en fågelholk och framför det trädet står där nu en rosenbåge med rosor. Men ännu är det inte så här vackert i trädgården, men det kommer att bli, så småningom! Än så länge njuter jag av snapphanarna i väntan på blommorna.

Svartvit flugsnappare, är 12–13 cm lång och har svart ovansida (honan gråbrun) med vita partier på vingarna samt vit–gråvit undersida. Arten häckar i skogar, parker och trädgårdar där bohål (gärna holkar) finns att tillgå. En hane har ofta flera honor, av vilka en får mest hjälp med ruvning och ungarnas matning. Arten finns i större delen av Europa, i n.v. Afrika och i v. Asien.

Svartvit flugsnappare är en av de fåglar som gärna häckar i uppsatta holkar. Den kan vara aggressiv och köra bort mesar från en holk även om dessa påbörjat sin häckning. Efter ruggning på sensommaren blir hanen mer lik honan genom att det mesta av hans svarta partier ersätts av gråbrunt.

Kramisar Kim

Giljotinen ett löpande-band-mordredskap

Som författare av historiska äventyrsromaner uppbyggda runt riktig fakta får jag uppleva mycket, bland annat har jag varit med vid ihopsättandet av en riktig giljotin.

En giljotin är ett avrättningsredskap bestående av en träställning med en fallande bila för avhuggning av huvudet. J. Ignace Guillotin, från Frankrike, gav namnet åt giljotinen. I början framstod giljotinen som ett av de goda tingen den franska revolutionen förde med sig. Att dö i giljotinen tog 30 sekunder och var humanare än äldre metoder som uppsprättning, styckning och tortyr. Men snart blev giljotinen en symbol för skräckväldet under franska revolutionen. Parisbor som föll offer för giljotinen forslades i öppna bödelskärror till sin halshuggning. Giljotinen togs i bruk första gången i april 1792 mot en landsvägsrövare. Giljotinen kallades för "Nationens rakkniv" under revolutionen.

Översta bilden föreställer den trappa där jag satt och skrev första kapitlet i min bok "Giljotinen", inspirerad av föremålen som bars fram.

Men historien om giljotinen började långt dessförinnan. Jag läser nämligen väldigt mycket fakta inför varje bok och upptäckte att vi faktiskt hade en riktig giljotin i Sverige. Den hade använts en enda gång till att hugga huvudet av Johan Alfred Andersson Ander.

Kyparen Johan Alfred Andersson Ander avrättades i Sverige med giljotin 23 november 1910, efter att ha blivit dömd till döden för rånmord. Avrättningen av Ander startade en het debatt om dödsstraffet i Sverige. De dödsdomar som utfärdades de följande åren kom aldrig att verkställas utan ändrades till livstidsdomar. 1921 avskaffades dödsstraffet, detta var den sista person som avrättades i Sverige. Det var även första och sista gången den svenska giljotinen användes. Sedan 1975 finns den svenska giljotinen på Nordiska Museet i Stockholm.


Givetvis ville jag se denna svenska giljotin och nu började detektivarbetet med att leta reda på den. Jag hittade den till slut på Nordiska Museet i Stockholm. Men där låg den nedpackad i lagret och dit fick man inte komma, eftersom det var strikt reglerat med syre och koldioxid. Men jag hade tur, giljotinen skulle lånas ut till Stockholms Stadsmuseum och jag fick lov att komma dit och närvara när giljotinen byggdes ihop. En fantastisk upplevelse.
Här ser du giljotinbladet liggande i sin låda.



I den här korgen rullades kroppen ned efter att huvudet hade huggits av.













Här ser du lite material till giljotinen, plåtlådan som ser ut som ett barnbadkar var till huvudet som höggs av.










Jag fotograferade flitigt hela arbetet, men ibland satt jag och skrev också.

Här börjar det likna en giljotin.














I min bok "Giljotinen" låter jag Theo, Ramona och Robert vara med vid ihopsättandet av en giljotin, precis som jag var. Men jag hade turen att inte förflyttas i tiden till Franska revolutionen, som mina romanfigurer gjorde.
Bilden är tagen ovanifrån. Korgen till kroppen är på plats.






Här ser ni en bild av hur giljotinen ser ut, med förklarande text.

















Under arbetet med min bok "Giljotinen" blev min syster ihjälkörd av en bilist. Vilket gjorde att en redan tragisk bok blev för mig ännu mer tragisk. Jag skrev av mig min sorg och delade med mig av all den smärta jag kände till mina huvudpersoner som fick förmedla den till er läsare.
Här ser ni tydligt plattformen som underlättar för kroppen att rulla ned i korgen.


Det var många flitiga händer som arbetade med att sätta ihop giljotinen, både från Nordiska Museet och Stockholms Stadsmuseum där giljotinen skulle vara med på en utställning om döden.
Här ser ni toppen av giljotinen, med hjulet som giljotinbladet förs upp och ned med.






Jag har läst in min bok "Giljotinen" som ljudbok och jag fick ett brev från en läsare som skrev: "Inte nog med att du är en fantastisk författare, du är en otrolig skådespelerska också för jag hörde gråten i din röst när jag lyssnade på din bok Giljotinen."
Jag satt faktiskt och grät, eftersom just de kapitlen skrev jag samma dag min syster dog och alla känslorna kom över mig igen där i inläsningsbåset. Men det blev ju lyckat ändå.
Giljotinen sedd uppifrån.






Under hela arbetet med att sätta ihop giljotinen var det väldigt tyst. Inte många ord sas, bara de nödvändigaste, för det vilade något spöklikt över giljotinen, som om Johan Andersson-Ander svävade omkring oss där i korridoren.







När giljotinbladet sattes fast var stämningen förtätad. Det var vasst och det gällde att inte tappa det. Det hade ju redan en gång avskilt ett huvud.









Franska revolutionens berömda slagord var Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Revolutionen var en politisk och social omvälvning i Frankrike 1789-99. Krigsföring och hovets slöseri orsakade en finansiell kris, som förvärrades av missväxt. Större delen av jorden ägdes av kyrkan och adeln, som inte betalade någon skatt. Jämlikhetsidéer spreds genom filosofer såsom Rousseau. Republik infördes och kung Ludvig XVI och drottning Marie-Antoinette avrättades båda 1793.









Nu är giljotinbladet (som har en betydelsefull roll i min bok) på plats och fästs för säkerhets skull med ståltråd.














Här ser ni hela anordningen färdig. Man kan inte längre se karet där huvudet faller, eftersom det står ett skydd framför för att blodet inte skulle skvätta på folk som stod runtom.








Här ser ni hålet där huvudet stoppas in och sätts fast med träramen. Tänk att ligga där, i andras blod, och vänta på att få sitt eget huvud avskilt. Kika ned i korgen och se döda stirrande ögon och veta att ens eget huvud i nästa sekund kommer att ligga där...

Ja, Giljotinen var sannerligen ett löpande-band-mordredskap under Franska revolutionen.








Vill du veta mer om Franska revolutionen kan du läsa min bok skönlitterära historiska äventyrsbok "Giljotinen". Därifrån är fakta på den här sidan hämtad.

Vill du läsa smakprov ur boken kan du KLICKA HÄR

Vill du lyssna på när jag läser ur boken KLICKA HÄR

Nu förstår du kanske hur mycket arbete jag lägger ned på varje bok jag skriver. Du har också fått veta hur roligt jag har det under själva researcharbetet, även om just detta dödsredskap var lite läskigt, men samtidigt spännande.

Du ska veta att mina böcker har läsare i alla åldrar. Den äldsta som har skrivit till mig är 98 år. En av mina största fans är 63, 49, 19, 13, ja alla åldrar. Det är jättekul, för då vet jag att all den kunskap jag lärt mig inte går till spillo utan många får ta del av den. Både genom själva berättelsen och genom den gedigna faktadelen i slutet av varje bok.

Hoppas att du tyckte om att se bilderna om hur giljotinen sattes ihop och att få läsa hur min bok Giljotinen blev till.

Kramisar Kim

Kinesiska muren på kryckor

En efterlängtad resa skulle äntligen bli av, jag skulle resa till Kina och vandra på Kinesiska Muren. En dröm jag hade haft i många år. Eftersom jag reser mycket i mitt arbete som författare brukar min man, Jan alltid säga: "Om du ska resa någonstans måste du skriva om det." Därför bestämde jag mig för att skriva om Kina, annars skulle jag ju aldrig komma dit. (Jag förstår Jan, eftersom jag förra året nästan aldrig var hemma på grund av att jag reste så mycket.)

För att resa till Kina och vandra upp och nedför Kinesiska Muren insåg jag att jag var tvungen att ha mycket bra kondition. Jag skulle med lätthet ta mig fram på muren, blicka ut över vyerna och njuta över att jag stod där, på muren, i Kina, en plats jag drömt om att komma till i många år.

Jag satte igång att träna. Så värst långt kom jag inte i min träning...Redan andra dagen när jag samlade ihop alla mina stora berner sennenhundar för att ge mig ut på ett par timmars rask promenad hände det som inte fick hända. En av de stora hanarna, 50 kg tung, kom rusande mot mig i full fart och träffade insidan på mitt knä. Tur i otur hade jag just lyft benet för att ta ett steg, annars kanske det kunde ha gått ännu värre. Men i alla fall slogs mitt knä sönder, på alla sätt och vis.

Det innebar att jag några månader senare när jag gick på Kinesiska muren var tvungen att använda kryckor. Inför resan hade jag packat ned gåstavar istället för kryckor, tyckte det såg tuffare ut. Men en av gåstavarna gick sönder under resan och jag hade bara en att använda.

När vi kom fram till Kinesiska Muren sa vår guide: "Vi kan antingen ta den svåra, branta delen av muren, som är en tuff klättring, eller så tar vi den lätta delen, där alla andra går. Därför har jag bestämt mig för att vi tar den tuffa delen, för då behöver vi inte slåss om utrymmet med så många andra."

Jag såg upp mot muren och tänkte: "Det där klarar jag aldrig!" Vilket är en mycket annorlunda inställning mot vad jag brukar ha, för normalt skulle jag ha sagt: "Det där är ingenting för mig, det klarar jag lätt!" Men efter några tuffa dagar med mycket promenader hade jag rejält ont i mitt knä. Dessutom kunde jag inte böja det mer än 30 grader, vilket gjorde allting extra jobbigt, men det är en annan berättelse.

Min väninna Anki hade följt med på resan, eftersom hon inte ville släppa iväg mig själv. Nu fick hon fungera lite som en "personlig assistent" istället för ett resesällskap. Vi började tillsammans vandra uppför muren. Jag är glad att Anki tycker om att ha picnic, för det innebar att vi fick sätta oss ner och vila lite då och då, och jag "njöt av utsikten" rätt mycket för att få en andhämtningspaus.

Det var bara ett par månader innan Olympiaden i Peking och från muren såg vi en stor reklamskylt för olympiaden.

När vi kommit en bra bit upp på den branta muren insåg jag att det inte gick längre. Trappstegen var jättestora och det gick brant rakt upp. Jag skulle aldrig kunna ta mig uppför dem. Så jag skickade iväg Anki och bad henne vara mina ögon. Sedan satte jag mig ned, besviken, så grymt besviken, för jag ville verkligen ända upp till toppen av den bit av Kinesiska Muren där vi var.

Många som passerade kommenterade min gåstav och önskade att de hade varit kloka nog att investera i en likadan innan de började vandringen uppför muren, för det var en tuff klättring, ingen direkt söndagspromenad. Jag log och nickade, alltför ledsen för att vilja prata med någon.

Det gick en stund och så kom det en grupp små, ihopkrupna, svartklädda japanska äldre män i öppna tofflor. För varje steg de tog gled de ned en bit i sina tofflor. Jag uppskattade deras ålder till runt åttio år. De stannade när de såg mig och började prata med mig, på japanska. Jag förstod ingenting. Men jag förstod andemeningen, eftersom de hela tiden talade även med händerna. De sa: "Inte ska du unga flicka sitta där, när vi gamla gubbar orkar gå uppför muren." (min egen tolkning)

Den ena mannen tog tag i min arm och lyfte upp mig. Han var stark! Sedan började han släpa med mig mot de branta trappstegen och jag tänkte: "Okej då, jag går väl några steg."

Det är pinsamt att behöva berätta att de äldre männen lämnade mig, eftersom jag gick så långsamt, ett steg i taget och använde armarna att häva mig upp med, istället för att lägga tyngden på mitt knä. De äldre männen vinkade uppmuntrande till mig, långt där ovanför. Vilket fick mig att kämpa på. Nu skulle jag upp!

Hela vägen uppför den här branta biten av muren stod där kinesiska försäljare som försökte prångla på mig det ena efter det andra. Först tackade jag artigt nej, men till slut hade jag så ont att jag bara blängde på dem och jag måste ha haft en fruktansvärd blick för de backade genast.

Jag kom upp! En mycket förvånad Anki skakade på huvudet åt mig och undrade varför jag inte hade stannat där nere. Jag berättade om de äldre farbröderna och hon skrattade.

När jag vände mig om och blickade bakåt, nedåt och insåg hur långt upp jag hade tagit mig tänkte jag: "Hjälp! Ring efter en ambulanshelikopter", för jag insåg att jag aldrig skulle kunna ta mig ned igen.

Men envis som jag är tog jag mig även ned, även om det tog lång tid och innebar att resten av gruppen fick vänta på mig. När jag anlände hade de suttit och fikat en bra stund och var utvilade, för mig var det bara att fortsätta gå.

Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig vilja ha varit utan den här upplevelsen. Jag tror inte att det är så många som har tagit sig uppför den branta delen på Kinesiska Muren på kryckor, eller rättare sagt EN krycka... och sönderslaget knä.

Jag har lovat mig själv att jag ska resa tillbaka och nästa gång ska det gå galant att ta sig upp. Jag ska springa upp, nej nu överdrev jag, men jag ska vara i betydligt mycket bättre form nästa gång än jag var när jag besteg Kinesiska Muren förra gången.





Boken jag skrev efter min Kinaresa heter Kinesiska Draken för att läsa mer om boken). Det är en av de bästa böcker jag har skrivit och absolut en av mina favoritböcker.

Resan var inte bara Kinesiska Muren, men om de andra upplevelserna berättar jag om en annan dag, till exempel Terrakottaarmén.

Här kan du läsa fler inlägg om mina researchresor.

Kramisar Kim
(Dagen därpå var mitt knä dubbelt så stort och sprängde, då gick vi hela dagen, himmelska fridens torg och Förbjudna staden och jag kunde tyvärr inte njuta lika mycket av omgivningen som jag hade önskat.)

Ja, så var den snart över...

Den här dagen har jag gruvat mig för ett par månader, min 56-årsdag. Inte för att jag tycker illa om att fylla år, eller bli äldre. Jag ser det som ett privilegium att jag får bli ännu ett år äldre.

Nej, jag har fasat för den här dagen eftersom jag nu blir äldre än min syster. Hon hade precis fyllt 56 när hon blev ihjälkörd av en bil. Min storasyster. Och man ska ju inte bli äldre än sin storasyster, det är liksom inte meningen. Men nu är jag på väg att bli det.

Jag ville göra något annorlunda av den här födelsedagen, stor fest, resa bort, vad som helst som inte liknade något jag gjort tidigare.

Födelsedagen blev annorlunda.

Vi var hemma, Jan, jag och alla hundarna. Hela dagen har vi ägnat oss åt att sätta ihop nya garderober, efter att första ha tömt de gamla. Det blev en hel del städning också. Dessutom har jag ätit grymt mycket tårta! Vi skulle nämligen ha rest bort och jag lovade ta tårta med mig, 16-bitars chokladmoussetårta. Min födelsedagstårta som jag äter en gång om året, en bit. I år har det alltså blivit många, många bitar eftersom vi aldrig kom iväg.

På ett annat sätt blev min födelsedag väldigt annorlunda också, eftersom det är första året jag är med på Facebook på min födelsedag. Där har jag idag 1.695 vänner, vilket innebär att jag har fått väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många gratulationshälsningar, både i min logg, genom meddelande på Facebook och på vanliga mail. Jag känner mig mycket firad och är jätteglad för alla hälsningar som hjälpte mig att göra den här dagen minnesvärd och inte lika hemsk som jag fasade för att den skulle bli.

Det har varit en ljuvlig strålande solskensdag där termometern visade på +17 grader som varmast. Vi har haft grillpremiär och dörrarna öppna hela dagen för första gången i år.

En fin födelsedagspresent fick jag också, i form av en enastående fin recension av mina böcker "Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland" och "Kimberlie - Ett nytt liv" (KLICKA HÄR för att läsa recensionen). En bättre present kunde jag inte få.

Tack alla ni som hjälpte mig igenom den här dagen, nu kan det bara bli bättre!

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter!

Kramisar till er alla från Kim
(Bilden är tagen idag, jag kisar en hel del eftersom jag hade solen rakt i ansiktet. Jag tycker jag är lik både min mamma och min syster på den här bilden.)

Humlesurr och livskvalité

Luften surrar av humlor när jag passerar Sälgträden runtom min trädgård. Det är som en alldeles egen värld runt sälgen vid den här tiden på året.

Sälgen är oerhört viktig för den biologiska mångfalden bland insekterna. Den är nämligen ensam i skogen om att erbjuda nektar och pollen när de första fjärilarna, humlorna, vildbina och flugorna vaknar eller kläcks ur sina puppor. Flera av bina är helt anpassade till denna växt och dör om de inte hittar en blommande sälg.

Nyligen har också upptäckts att många småfåglar besöker blommorna av sälg och vide för att dricka nektar. Det gäller särskilt sångare som just har återkommit från övervintringsområdena och är i dålig kondition efter en ansträngande flygning i flera hundra mil.

Därför är jag extra glad åt mina sälgträd.




Min stora tomt på två tunnland rymmer inte bara en vildvuxen del, utan även en blommande trädgård. När jag strövar runt i min trädgård hittar jag olika blommor överallt. Blommor jag själv planterat och försöker att utöka för varje år.






De här tulpanerna är ljuvliga och planterades förra året.










Det här är roliga små dvärgtulpaner, de kanske inte ens heter tulpaner, men de blommor först som vita, sedan kommer det gula på samma stänglar och därefter blir de lilaröda. Det bästa med dem är att de sprider sig för varje år!




Pingstliljorna är vackra, liksom påskliljorna och jag försöker hitta många olika sorter. Helst skulle jag vilja hitta den sort som sprider sig och blir fler och fler, men de jag planterade i min vilda del av trädgården har inte spridit sig hittills. Någon som har förslag på en sort som sprider sig snabbt?


















Tusenskönorna älskar jag och det är förbjudet att klippa gräsmattan där de blommor. Jag brukar plocka in dem i små vaser. Så vackra och de kommer alltid tidigt på våren.
































Första magnoliablomman är lite frostnypen.











Kanske att denna klarar sig bättre om det inte blir ännu fler frostnätter. Busken är full av knoppar och jag hoppas att jag ett enda år får se blommorna utan de frostnypna kanterna.















































Som du förstår älskar jag blommor, naturen och djur. Det bästa jag vet är att lufsa omkring i trädgården med mina hundar, kika på allt som kommer upp, se hur fåglarna tar fågelholkarna i besittning. Den svartvita flygsnapparen hackar ilsket på fönstret när han får syn på oss. Förra året blev det många ungar som satt på telefontråden. Ska bli spännande att se hur många det blir i år.

Att bo som jag gör, med naturen utanför fönstret, det är livskvalité och livsglädje. Det ger inspiration, harmoni och lycka. Det ger även mening åt livet.

Nu ska jag gå ut och lyssna på humlesurret under sälgen.

Vad njuter du av så här på våren?

Kramisar Kim