Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

fredag 18 november 2011

Jetzt kannst du Zurück nach Pompeji auf Deutsch lesen / Nu kan du läsa Tillbaka till Pompeji på tyska


Zurück nach Pompeji/Tillbaka till Pompeji
(Svensk text ligger efter den tyska texten.)

"Sie scheinen aus guter Familie zu sein, so wie Theo sich benimmt", dachte Ramona und ging durch den Torbogen hinein.

Ein schmaler Gang führte zu einer grossen Halle. Ramona schnappte nach Luft. Das war phantastisch, so lebendig und bunt. So anders als die alten Ruinen, die sie zuvor in Pompeji gesehen hatte.

Der Fussboden bestand aus schön gemustertem Marmor, vier grosse Marmorsäulen erhoben sich in der Mitte der Halle und an der Decke befand sich eine Öffnung mit direktem Blick zum Himmel. Es war, als hätten sie einen Bilderrahmen in die Decke gelegt, um ein schönes Bild vom blauen Himmel zu bekommen. Ramona guckte faszinert nach oben auf die hübsch verzierten Balken, die die viereckige Öffnung umrahmten.

Direkt unter dem Loch befand sich ein in den Boden gesenktes Wasserbecken. Es hatte die gleiche Grösse und Form wie das Viereck in der Decke. Momentan schien die Sonne schräg durch die Deckenöffnung, noch hatte sie nicht die Beckenkante erreicht.

Die Wände waren mit schönen Mosaikbildern ausgeschmückt. Die winzig kleinen Mosaikteile waren direkt an der Wand befestigt und bildeten grosse, farbensprächtige Bilder. Ramona hatte das Gefühl, dass der Löwe an der Wand direkt auf sie zuspringen könne.

Dahingegen gab es nicht so viele Möbel. "Da hatte der Museumsführer Recht", dachte Ramona.

Rechts vom Eingang stand ein Tisch, an die eine Wand war ein Stuhl gestellt und beim Wasserbecken stand eine Marmorbank. In einer Ecke erhellte ein grosser Blumentopf mit seiner enormen roten Blütenpracht die Umgebung.

Es war so schön. Ramona bekam Tränen in die Augen, als sie daran dachte, dass all dies verdorben werden sollte. Und vielleicht würde das schon bald passieren. Sie wusste ja nicht, was es für ein Jahr oder Tag war. Ramona wendete sich zu Theo.

"Theo, was ist heute für..."

"Aber was haben wir denn hier?"

Die Frage wurde mit einer milden Stimme gestellt. Eine ältere Dame in einem helllila Kleid war aus einem der angrenzenden Zimmer gekommen. Sie war sehr schön mit ihrem schwarzen Haar, das sie zu einer kunstvollen Frisur hochgesteckt hatte. Ihre braunen Augen glänzten und ein Lächeln spielte um ihre warmroten Lippen.

"Dass muss Theos Mutter sein", dachte Ramona. "Sie hat genau solche herrlichen braunen Augen wie er."

"Ja, Mama, wenn wir erzählen würden, wie es wirklich ist, würdest du uns nie glauben. Also können wir uns gleich damit begnügen zu sagen, dass dies hier ein Kumpel von uns ist. Sie wird hier eine Weile wohnen. Wie lange wissen wir nicht, vielleicht für immer, wer weiss", sagte Theo und zuckte mit den Schultern.


Theos Mutter schien sich mit der Erklärung zufrieden zu geben und ging mit ausgestreckten Armen auf Ramona zu. Sie ergriff Ramonas Hände und guckte ihr tief in die Augen. Ihre Stimme war sehr freundlich als sie sagte:

"Willkommen, liebes Kind! Du bist willkommen, so lange bei uns zu bleiben wie du willst und wie du musst. Alles, was unser ist, ist deins. Ledier können wir dir kein eigenes Zimmer geben, aber ich bin sicher, dass Livia ihr Zimmer mit dir teilt."

Sie wendete sich fragend an Livia und bekam ein w¨tendes Nicken als Antwort.

......

"Papa... wir können wohl annehmen, dass sie aus der Zukunft kommen. Es ist ja egal, wo sie herkommt, die Frage ist nur, was wir mit ihr machen!"

"Sklave!" Das war das erste, woran Ramona dachte, als Theo seinen Satz beendet hatte. "Sie wollen mich als Sklaven verkaufen. Ich werde wie Poltia, muss beim kleinsten Befehl gehorchen und laufen. Nein, ich habe nicht vor, Sklavin zu werden!"

Ramona stand vom Bett auf, um wegzugehen.

"Wo gehst du hin?" fragte Theos Mutter und sah Ramona erstaunt an, während ein warmes, freundliches Lächeln auf ihrem Gesicht leuchtete.

"Ich werde versuchen, nach Hause zu kommen", sagte Ramona bestimmt. "Ich weiss zwar nicht, wie das gehen soll, aber versuchen kann ich es ja. Ihr glaubt mir ja eh nicht und warum soll ich dann hier sein und euch zur Last fallen."

Sie fühlte, wie die Tränen anfingen, ihre Wangen hinunterzufliessen, und wendete sich schnell ab. Sie wollte eigentlich gar nich gehen. Wohin sollte sie? Es gab keine Möglichkeit, dass sie in ihre eigene Zeit zurückreisen konnte. Wenn sie sie doch bleiben liessen! Langsam machte sie einen Schritt nach vorne, und gleichzeitig fühlte sie eine Hand auf ihrem Arm. Die Hand zwang sie, sich umzuwenden, und dort stand Theos Mutter mit einem liebevollen Ausdruck auf dem Gesicht. Sie legte ihre Hände auf Ramonas Schultern, sah ihr in die Auge und begann zu reden.

"Du musst verstehen, dass es uns schwer fällt, so einer Geschichte zu glauben. Du hättest ihr wohl selbst kaum zuerst geglaubt. Aber wenn du sagst, dass sie wahr ist, und ich glaube nicht, dass du ein Mädchen bist, das lügt, dann glauben wir, dass sie wahr ist, und wir werden alles machen, was wir können, um dir zu helfen. Bis auf weiteres darfst du hier bei uns bleiben."

"Als Sklavin?" fragte Ramona erschrocken und war nahe daran, sich aus dem freundlichen Griff von Theos Mutter zu reissen.

"Als Sklavin!" sagte Theos Mutter und lachte. "Nein, wirklich nicht. Du darfst hier als Gast bleiben, und wenn du gerne bezahlen möchtest, kannst du uns ja immer unterhalten, indem du ein bisschen über die Zukunft erzählst. Das wäre schön zu hören!"

Ramona stiess einen tiefen Seufzer der Erleichterung aus, legte ihren Kopf in den Nacken und sah zur Decke hinauf, während sie einen dankbaren Gedanken an denjenigen schickte, der ihr half.

"Und jetz finde ich essen wir weiter", sagte Theos Mutter.

"Bitte schön. Nimm wider dinen Platz ein. So lange, wi du hier bleibst, ist er deiner. Und jetzt wollen wir ein bisschen über deine Zeit hören und was dort passiert."

Ramona schaffte es nie, ihre Erzählung zu beginnen, denn im selben Augenblick, in dem sie den Mund öffnete, begann die Erde zu beben. Livia schrie und packte Theo. Die Schalen auf dem Tisch fuhren auf den Boden und der Inhalt verteilte sich im Raum. Ein kräftiger Stoss schleuderte Ramona aus dem Bett, und sie schlug mit dem Kopf an die Tischkante. Ihr letzter Gedanke bevor sie in Bewusstlosigkeit versank war: "Jetzt beginnt der Vulkanausbruch, und ich werde sterben!"

Übersetzung/Översättning: Martina Runfors, Ronneby. For more text in english.

Här kan du läsa samma text på svenska:

De verkar komma från en fin familj med tanke på hur Theo uppför sig, tänkte Ramona och klev in genom portvalvet.

En smal gång ledde till en stor sal. Ramona drog efter andan. Det var helt fantastiskt, så levande och färgrikt. Så annorlunda mot de gamla ruinerna hon hade sett tidigare i Pompeji.

Golvet var av vackert mönstrad marmor, fyra stora marmorpelare reste sig i mitten av salen och i taket fanns en öppning rätt upp mot himlen. Det var som om de lagt en tavelram i taket för att få en vacker bild av den blå skyn. Ramona tittade fascinerat uppåt på de vackert utsirade bjälkarna som kantade den fyrkantiga öppningen.

Rakt under hålet var en bassäng nedsänkt i golvet. Den hade samma storlek och form som fyrkanten i taket. Just nu föll solen snett in genom taköppningen, ännu nådde den inte ända fram till bassängkanten.

Väggarna var smyckade med vackra mosaikbilder. De pyttesmå mosaikbitarna var fastsatta direkt på väggen och bildade stora färgsprakande tavlor. Ramona kände det som om lejonet på väggen skulle kunna ta ett språng rakt mot henne.

Däremot fanns det inte så många möbler. Då hade museiguiden rätt, tänkte Ramona. Det stod ett bord till höger om ingången, mot ena väggen var en stol placerad och vid bassängen stod en marmorbänk. I ett hörn lyste en stor blomsterkruka upp omgivningen med sina stor, röda, prunkande blommor.

Det var så vackert. Ramona fick tårar i ögonen när hon tänkte på att allt detta skulle fördärvas. Och det kanske skulle hända snart. Hon hade ju inte en aning om vad det var för år eller dag. Ramona vände sig mot Theo.

"Theo, vad är det för..."

"Men vad har vi här då?"

Frågan ställdes med mild röst. En äldre dam i ljuslila klänning hade kommit ut från ett av de angränsande rummen. Hon var mycket vacker med sitt svarta hår uppsatt i en konstfull frisyr. Hennes bruna ögon glänste och ett leende lekte på hennes varmröda läppar.

Det måste vara Theos mamma, tänkte Ramona. Hon har precis likadana härligt bruna ögon som han.

"Ja mamma, om vi talade om hur det verkligen förhöll sig, skulle du inte tro oss. Så det är lika bra att vi nöjer oss med att berätta att det här är en kamrat till oss. Hon kommer att stanna här ett tag. Hur länge vet vi inte, kanske för alltid, vem vet", sa Theo och ryckte på axlarna.

Theos mamma verkade nöja sig med förklaringen och gick fram mot Ramona med utsträckta armar. Hon fattade hennes händer och tittade Ramona djupt i ögonen. Hennes röst var mycket vänlig när hon sa:

"Välkommen, kära barn! Du är välkommen att stanna hos oss så länge du vill och behöver. Allt vårt är ditt. Tyvärr har vi inget eget rum att ge dig, men jag tror säkert att Livia vill dela rum med dig."

Hon vände sig frågande om mot Livia och fick en ilsken nick som svar.

.....

"Pappa... vi kan väl anta att hon kommer från framtiden. Det spelar ju ingen roll varifrån hon kommer, frågan är vad vi ska göra med henne!"

Slav! Det var det första Ramona tänkte på, när Theo hade avslutat meningen. De tänker sälja mig som slav. Jag blir som Poltia, får springa och lyda minsta befallning. Nej, jag tänker bara inte bli slav!

Ramona reste sig från sängen för att gå därifrån.

"Vart ska du ta vägen?" frågade Theos mamma och såg undrande på Ramona, samtidigt som hennes ansikte lyste av ett varmt, vänligt leende.

"Jag tänker försöka ta mig hem", sa Ramona bestämt. "Inte för att jag vet hur det ska gå till, men försöka kan jag ju alltid. Ni tror ju ändå inte på mig och varför ska jag då vara här och bara ställa till med besvär."

Hon kände hur tårarna började rinna nedför hennes kinder och vände sig snabbt bort. Hon ville egentligen inte gå. Vart skulle hon ta vägen? Det fanns inte en chans att hon skulle kunna ta sig tillbaka till sin egen tid. Om de ändå ville låta henne stanna! Hon tog sakta ett steg framåt och i samma stund kände hon en hand på sin arm. Handen tvingade henne att vända sig om, och där stod Theos mamma med ett ömsint uttryck i ansiktet. Hon lade sina händer på Ramonas axlar, såg henne i ögonen och började tala.

"Du måste förstå att vi har svårt att tro på en sådan historia. Själv skulle du säkert inte ha trott på den i första taget. Men om du säger att den är sann, och jag tror inte att du är en flicka som ljuger, så tror vi att den är sann och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dig. Tills vidare får du stanna här hos oss."

"Som slav?" undrade Ramona förskräckt och var nära att slita sig ur Theos mammas vänliga grepp.

"Som slav!" sa Theos mamma och skrattade. "Nej, verkligen inte. Du får stanna här som gäst och om du känner att du vill betala för dig, kan du ju alltid underhålla oss genom att berätta lite om framtiden. Det skulle vara roligt att höra!"

Ramona drog en djup suck av lättnad, lutade huvudet bakåt och såg upp i taket, samtidigt som hon sände en tacksam tanke till den som hjälpt henne.

"Och nu tycker jag att vi fortsätter måltiden", sa Theos mamma.

Hon släppte Ramonas axlar och gjorde en inbjudande gest mot liggplatsen bredvid Theo.

"Varsågod och återta din plats igen. Så länge du stannar här är den din. Och nu vill vi höra lite om din tid och vad som händer och sker där."

Ramona hann aldrig börja sin berättelse, för i samma stund som hon öppnade munnen började marken att skaka. Livia skrek och högg tag i Theo. Skålarna på bordet for i golvet och innehållet spreds ut över rummet. En kraftig stöt slungade Ramona ur sängen och hon slog huvudet i bordskanten. Hennes sista tanke innan hon sjönk in i medvetslösheten var: Nu börjar vulkanutbrottet och jag kommer att dö!

Det här var utdrag ur min debutbok Tillbaka till Pompeji. Vill du veta mer om boken kan du gå in på min hemsida www.kimselius.se

Om du klickar här kan du läsa om vad som fick mig att skriva boken.

Nå, lyckades du även läsa den tyska texten?

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

2 kommentarer:

franziengland sa...

Grattis! Vad bra att boken kommer ut på tyska!!! Kanske är det viktigt att just den här boken översätts först, men sedan kanske de kan översätta de senaste böckerna innan de andra, eller det skulle inte fungera...?

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Tack! Nu väntar vi bara på den engelska...
Det spelar ingen roll vilken bok som man börjar läsa, men de flesta förlag vill alltid börja med Tillbaka till Pompeji.
Kram Kim