Vikingaträl, magiskt äventyr utan slut...

Älskar när det är full fart på försäljningen och jag blir tvungen att trycka upp nya utgåvor av böckerna. Ibland läser jag om boken som ska tryckas om, för att korrigera, för att få känslan av hur det var när jag skrev boken, eller bara för att jag längtar efter att få läsa boken igen! Den bok som är på väg för omtryckning den här gången är Vikingaträl.

Den här boken väcker otroligt många minnen. Det var med den här boken min utlandslansering började, nu är böckerna översatta till flera språk. I den här boken beskriver jag min älskade morbror Lars dödskamp. Under skrivandet av den här boken förlorade jag tre av mina älskade berner sennenhundar, vid genomläsningen av boken dog ännu en av mina berner sennenhundar. Som du ser, är denna bok präglad av både glädje och sorg. Något som även genomsyrar hela boken. Jag tror att du känner kärleken som en röd tråd genom boken, min kärlek till alla de jag har förlorat.

Inför boken gjorde jag också en underbar researchresa runt Danmark, eftersom Vikingaträl utspelar sig i Danmark.

Här fick jag prova på vikingakläder och vikingamat.

Det var en otrolig resa runt till de olika vikingabyarna i Danmark, där vi bodde i de gamla delarna av Ribe, med storkar som låg i sitt rede på taket mittemot, där bilar var förbjudna på de gamla kullerstensgatorna, där ån rann genom de lummiga områdena i staden, där de hade ett mycket fint vikingamuseum. Vårt boende kunde inte ha varit mer lyckat! Vi bodde på översta våningen av ett bageri och vaknade varje dag till doften av nybakat bröd. Sedan var det bara att välja vad för sorts bröd vi ville ha till frukost! Varje kväll stod ett stort fat med bullar och kakor till de fåtal gäster som fanns på det lilla B&B.

När jag nu läste igenom Vikingaträl väcktes alla minnena till liv igen och jag mindes en alldeles speciell händelse, som skedde när jag satt och skrev boken. Jag var djupt koncentrerad, helt inne i min bok. Telefonen ringde (det var på den tiden jag hade en fast telefon), jag lyfte luren, klämde luren mellan axeln och örat och sa "ja" medan jag fortsatte skriva på boken.

Jag hörde någon säga i andra ändan att mina stolar hade kommit. Jag svarade "Jag kommer!" sedan lade jag på luren och fortsatte skriva färdigt meningen. (Jag hade beställt stolar på en möbelfirma några veckor tidigare.) Jag körde till möbelfirman, klev in genom dörren och sa att jag skulle hämta mina stolar.

Mannen frågade hur vädret var i Eringsboda, om vi hade någon snö. Jag hade inte en aning, och det svarade jag också. Men du måste väl ändå veta om ni har någon snö, sa mannen. Jag bara skakade på huvudet, såg ut genom glasdörrarna och sa: Men ni har! Sedan skulle jag förklara vem jag var, men det visste mannen redan. Då sa jag att jag just då skrev om vikingatiden, det var höst, regnigt och ruskigt och det var där jag befann mig just då. Han skrattade bara när han gick för att hämta mina stolar.

När jag kom hem upptäckte jag att vi hade MASSOR av snö. Jag hade sopat bort snö från bilen, jag hade skottat undan snön och jag hade kört i snön flera mil utan att vara medveten om det. Nu tänker du säkert att jag är en trafikfara i det läget, men se det är jag inte. Jag är ändå mycket väl medveten om vad som händer i trafiken, det är som om jag har en autopilot som slår på. Du har säkert varit med om det själv!

En rolig sak var när boken hade kommit ut och jag var och föreläste på en skola för utvecklingsstörda. Underbara, rara elever med stora hjärtan och härliga leenden. Vikingaträl var min femte bok och jag ställe upp alla fem böckerna på bordet bredvid mig, där jag stod uppe på scen. Därefter tog jag en bok i taget och berättade om den. Jag började med min debutbok Tillbaka till Pompeji och tog dem i rätt ordning.

Det satt en härlig ung man strax nedanför scenen och för varje bok jag ställde tillbaka kommenterade han: "Men de klarar sig, för du har en till bok!"

När jag lyfte upp boken Vikingaträl och höll den i min hand, innan jag hade hunnit säga något utbrister han högt "Men nu dör de, för det där är den sista boken", sedan drar han en djup suck och ser olycklig ut.

För dig är det här bara en berättelse, jag ser allting framför mig som om det hände igår!

Jag har så många minnen av den här boken att jag nästan skulle kunna skriva en bok bara om det...

Det tänker jag inte göra, däremot ska jag ge dig ett litet smakprov ur boken:

Theo lyckades inte ta sig ur glaskupan. Han hörde fortfarande allt omkring sig, men det var som om han själv befann sig någon annanstans och bara hörde eko av ord någon hade sagt på en avlägsen plats. Ord som råkat föras till honom av vinden, starka ord, starkare än hans egna ord, för hans ord kom inte ens ut ur hans mun.

Theo ville resa sig upp, han ville genast ge sig av. Men hans hjärna verkade inte stå i kontakt med vare sig kropp eller tal. Det kändes frustrerande att ligga och höra allt, vara klarvaken och inte ens klara av att öppna ögonen för att se på den som talade till honom, än mindre kunna säga något själv.

En sval hand lades på Theos panna och strök sakta över den. Theo förstod att det var munken, för bara han hade så mjuka händer, alla andra var vana vid hårt arbete och hade hårda, valkiga händer, även kvinnorna och många av de unga flickorna.

Handen strök försiktigt och ömt. Munken började tala viskande, som om han talade för sig själv, men Theo hörde vartenda ord och varje ord var som att få en kniv stucken i såret och omvriden. Det gjorde så ont, så ont, men inte i själva såret, utan i Theos själ och hjärta när han hörde vad munken viskade.

Vill du läsa lite mer ur boken kan du göra det här på Smakprov.

Om du har läst min bok Vikingaträl skulle jag bli mycket glad över om du skrev till mig och berättade vad du tyckte om boken. Du kan maila mig genom att klicka här.

Nu dröjer det ett tag innan jag läser igenom någon av de äldre böckerna, för just nu håller jag på och skriver på 18:e boken om Theo och Ramona: Persiens Pärla. När jag skrev Vikingaträl kunde jag aldrig ana att det skulle bli så många böcker i min fristående historiska äventyrsserie.

Hör gärna av dig till mig och berätta vad du tycker om mina böcker!

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se. Är du nyfiken på mina böcker finns de att köpa här

Jag med några av mina 23 böcker.
Foto Bertil Knoester.