Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

lördag 2 november 2013

Bloggathon: Kolshult i Blekinge, paradiset på Jorden

Jag, midsommarafton i Blekinge.
Kolshult i Blekinge! När vi första gången hörde namnet sa det oss ingenting. När vi dessutom fick höra att gården mäklaren pratade om var två boningshus och en gäststuga, tyckte vi att det var alldeles för stort för oss. Vi var inte intresserade. Vilken tur att mäklaren var envis.

Det hela började med att min man, Jan, sökte en ledig tjänst på Ericsson i Karlskrona. Vi ville hem. Jan är från Lund och jag från Göteborg. Efter att ha bott i Stockholm i sexton år tyckte vi båda att det räckte. Nu sökte vi oss söderut. Tillbaka till våra rötter, trodde vi. Medan Jan väntade på besked från ett jobb han hade sökt i Lund, sökte han även det lediga jobbet i Karlskrona och fick det! Det gick väldigt fort, han ringde på tisdagen, vi åkte ned till Karlskrona på fredagen och tisdagen veckan därpå fick Jan beskedet att jobbet var hans. Vi flyttade!


Utsikt över Karlskrona i Blekinge
Jan flyttade in i en företagslägenhet i Karlskrona, jag flyttade med våra tre hundar till vår lilla sommarstuga i Skåne. Den vi hade köpt för att bo i när vi äntligen fått jobb i Skåne, någonstans att bo medan vi letade större hus. Nu fick vi istället leta hus i Blekinge, vilket inte var lätt. Visst fanns det hus, i överflöd, men inte just det hus vi ville ha. Vi visste precis vad vi ville ha, fast vi ville kanske inte riktigt samma sak, Jan och jag. Jan ville ha cykelavstånd till arbetet, visst, det lät bra, men samtidigt ville jag bo på landet, utan grannar och med stor tomt där hundarna kunde springa fritt och skälla bäst de ville.

Att kombinera dessa två saker var inte lätt. Därför bestämde vi att vi skulle prioritera stor tomt och inga grannar. De hus vi fick visade för oss höll inte alls de löften som mäklarna gav. Många hus låg på Hästö i Karlskrona, vilket innebar små tomter och massor av grannar alldeles inpå. Inget av alla hus vi såg var det hus vi ville ha. Tills en dag när jag uppgivet, efter att ha kört flera veckor nästan dagligen från Skåne upp till Blekinge, utbrast till den sista mäklaren på torsdag eftermiddag: "Varför visar ni mig hus jag inte vill ha, jag har ju förklarat för er vad det är vi söker!"

Svaret jag fick var: "Visst, jag har precis vad du vill ha, men du vägrar titta på det."

Det var så vi hamnade i Kolshult. För när jag uppgivet sa: "Visa mig det då!" bestämdes det att jag skulle komma till Kolshult dagen därpå för att titta på husen. Jan var bortrest i arbetet och det var mitt jobb att leta hus, därför åkte jag själv, även denna gång.

Kan man annat än må bra när man bor på en sådan här underbar plats?
När jag svängt av E22:an och kom förbi flygplatsen kändes det inte så muntert, här ville jag inte bo! Då anade jag inte hur långt det var kvar och vad som väntade.

När jag passerade Karlsnäsgården och körde över Ronnebyån, började hoppet växa inom mig. Här var riktigt vackert! Sjöar passerade förbi, lövskogar, underbara gamla gårdar och ju längre jag körde desto mer kändes det rätt inom mig. När jag svängde av från stora vägen in vid skylten "Kolshult 1", då kändes det som jag hade kommit hem. Strax därefter passerade jag genom "Bullerbyn", där Ove, mäklaren och hans fru Sonja bodde, vilket jag senare fick reda på eftersom Sonja bjöd på underbart goda varma smörgåsar efter visningen.

I den här omgivningen promenerar jag varje dag.
När jag svängde in på gårdsplanen till "mitt" hus kändes det helt rätt. Trots att det var tre boningshus, massor med uthus och gräs som växte högt överallt. Den lummiga, nästan igenväxta trädgården väckte fantasin inom mig och jag såg för mitt inre vad jag skulle kunna göra med den.

De två stora boningshusen låg med endast tolv meter mellan och jag frågade Ove, mäklaren, om han trodde det skulle kunna gå att bygga ihop dem. På så sätt kunde vi få ett enda stort hus och det skulle passa oss bättre. När jag sedan väckte den tanken hos Jan svarade han att det var en tioårsplan. 2005 hade vi bott på gården i tio år, då var gången äntligen färdig. Det blev inte bara en gång, det blev ett extra rum, ett långt ljust rum med fönster hela vägen som sammanbinder de två boningshusen till ett enda varmt, ljuvligt hus. I gången odlar jag citroner och clementiner, där finns bougainvilla och Passionsblommor och annat vackert och nyttigt.

Citronträdet och Passionsblomman.
Vi älskade platsen från första stund, fastän mycket jobb väntade oss. Vi tog en bit i tag och genomförde arbetet bit för bit och är mycket nöjda med resultatet.

Min underbara inglasade gång. Vid skrivbordet sitter jag ofta och skriver eller läser korrektur, omgiven av doftande citronträd och trumpetblommor.
Vi flyttade in i oktober 1995. Jag bar mina författardrömmar inom mig och skrev manus efter manus, medan jag väntade på svar från B. Wahlströms förlag som låg på ett manus jag hade skickat in två år tidigare.

Vi trivdes mycket bra med våra grannar, tja, grannar och grannar, det är ju en bit mellan husen här i byn, men vi blev direkt vänligt bemötta av de personer vi stötte på under hundpromenaderna. Vi kände värmen hos människorna i Kolshult och Klackamåla, alla hade alltid ett vänligt ord och tid för att prata en liten stund. Vi kände oss väldigt välkomna till Blekinge.

Jag med några av alla de hundar som har passerat genom mitt liv. Det är bara den lilla vita, Tickie, som fortfarande är kvar hos mig. Och ett par nya hundar också...
En månad efter att vi flyttat in drabbades vi av en stor sorg. Vår älskade Berner Sennehund Miko dog hastigt. I min förtvivlan skyllde jag gården för det, trodde att han hade hittat gift och fått i sig. Det visade sig att han hade fått ett fästingbett, förmodligen redan uppe i Stockholm och det var fästingsjukdomen Erlichias som dödat honom. Vi testade direkt de andra två hundarna och det visade sig att hans dotter också hade sjukdomen. Hon sattes på medicin och överlevde exakt ett år innan hon också lämnade oss.

Mitt i all sorg fick jag ett glädjebesked: B. Wahlströms hade antagit min bok Tillbaka till Pompeji! Det dröjde ytterligare två år, ända till julen 1997, innan boken kom ut. I gengäld gjorde den succé och sålde i 11.000 exemplar första veckan. Min redaktör sa att det var normalt att man sålde cirka 200-300 böcker på ett år som debutant.

Massmedias uppmärksamhet var stor och så här i efterhand är jag glad att jag slog igenom som författare först när jag hade flyttat till Blekinge, för hur skulle massmedia annars ha kunnat kalla mig för Blekinges Astrid Lindgren, vilket var det namn de gav mig efter min lyckade debut.

I och med att jag slog igenom som författare uppskattade jag gården ännu mer, gården som vi hade döpt till Trullebo och fått registrerat som gårdsnamn. Här på Trullebo fann jag lugn och ro att skriva och mina böcker blev ständigt bättre och bättre. 2004 skrev jag den bok som skulle innebära ännu ett genombrott för mig, Vikingaträl. Med den boken började min utländska karriär.

Om jag inte hade bott här i Kolshult i Blekinge, tror jag inte att jag hade kunnat skriva så bra böcker. Visst, Tillbaka till Pompeji var skriven i Stockholm, men de böcker jag har skrivit i Kolshult är ännu bättre, eftersom jag har fått sinnesro i de fantastiska omgivningarna runt gården och i Blekinge, Sveriges Trädgård.

Njuter så när jag promenerar runt i Blekinges vackra natur.
Under mina morgonpromenader funderar jag ut händelserna i böckerna. Jag, som författare av historiska äventyrsböcker, inspireras av att bo i kulturbygder där snapphannen Dacke sägs ha hållit ting. Jag älskar att promenera till Dackes hage på våren, se den stora sten där Dacke har stått och talat till folket. Jag brukar sätta mig i backen och blicka mot stenen, njuta av backsipporna och lugnet, medan mina hundar ligger bredvid mig. Jag brukar fantisera och se framför mig hur platsen är full av folk. Röster, lukter och minnen stiger upp från förgången tid och inspirerar mig.

Det var den här vyn som fick mig att förälska mig i platsen och vilja bo i Kolshult i Blekinge.
Jag fortsätter vandringen utefter den gamla kyrkvägen, mellan gärdgårdarna, genom hagar och njuter av hästarna och korna. Under hela vandringen går jag mellan gamla stengärdsgårdar, där jag i lugn och ro kan hänge mig åt fantasin och njuta av naturen.

Ofta möter vi rådjur på promenaderna, ibland dyker en älg upp. För några år sedan såg vi varg vid två tillfällen. Första gången intalade jag mig att jag inbillat mig, nästa gång insåg jag att mina ögon inte hade spelat mig något spratt, eftersom jag inte varit ensam om att se vargen. Nuförtiden möter jag även vildsvin på min morgonpromenad, något som gör mig betydligt räddare än mina möten med vargen.

Stormen Gudrun 2005 ställde till det i skogarna. Det gjorde mina promenadvägar oframkomliga för lång tid, och det tog lång tid innan jag fann nya vägar att gå.

Att bo på en sådan här plats är lycka. Kolshult i Blekinge.
En viktig sak för att trivas på en plats är att man har bra grannar, och det har vi. Det är människor som alltid ställer upp, öppnar sina hem när det är strömlöst, bjuder på varmt att dricka och äta, som ställer upp med kort varsel och tar hand om hundarna när någon av oss blir hastigt sjuk. Som tröstar när sorgen slår till, som bjuder på en pratstund och en kopp kaffe. Som pratar hund och djur, som berättar om skogen och naturen, som dyker upp mitt i skogen när man minst anar det och tar sig tid att stanna upp i skogsröjningen för att prata en stund. Det är goda grannar!

Jag är tacksam över varje dag jag får leva i mitt älskade Kolshult i Blekinge. Jag njuter av att blicka ut över vattenytan på Gatgölen, att se hägern leta efter fisk i vattenbrynet, se tranorna vandra på ängen just utanför vår trädgård, se rådjuren lägga sig till rätta för natten på den äng tranorna nyss har lämnat. Det är en njutning att se rovfåglarna cirkla över gården och inse att de även i år har lyckats få ungar.

Över dessa ängar vandrar jag och låter inspirationen flöda. Kolshult i Blekinge.
Det är underbart att efter att ha rest runt i Sverige och hela världen, och föreläst, signerat, blivit intervjuad, fotograferad, skrivit autografer och varit en riktig kändis, att då få komma hem till mitt älskade Kolshult i Blekinge, ta på joggingbyxorna och ge mig ut på en runda med hundarna. Att möta mina glada, trevliga grannar och få vara bara "jag", Kim. Då mår jag som bäst, när jag är hemma i Kolshult i Blekinge. Paradiset på jorden...

Jag älskar Blekinge!!!


Det här inlägget ingår i Bokbloggarnas Bloggathon. Vi är bloggare över hela Sverige som i helgen bloggar om vårt landskap, en plats som betyder mycket för oss, eller ett ämne som berör oss mycket. Kika in på nedanstående bloggar och läs även deras inlägg:
Bokform,
Litteraturkvalster och Småtankar, Projekt 33, Kim M. Kimselius, Fiktiviteter, Nobelprisprojektet, Lottens bokblogg, enligt O, cissigrip.blogg.se, Annas bokhylla, Lexie läser, Feelgoodbibliotekarien, Boktimmen, Bokdetektiven, Breakfast Book Club, Den läsande kaninen, Västmanländskans bokblogg, Bokbabbel, Endast Eböcker, Kulturloggen

Kramisar Kim
Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. 
Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

29 kommentarer:

Metta Karlsson sa...

Vilken fantastisk och inspirerande historia, tack!

Feeejay sa...

Håller med, jag blir lite kär själv i Kolshult! =)

mimmimarie sa...

Så fint du har skrivit. Jag känner igen mig. Efter flera års kringirrande till olika platser har jag funnit ro på en plats i Småland som är ganska lik din.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Metta
Tack så mycket. Härligt att du tyckte om den.
Kram Kim :-)

Kim M. Kimselius sa...

Hej MimmiMarie
Tack! Blir mycket glad för din kommentar. Så spännande att höra att du har gått igenom samma sak och funnit ditt paradis.
kram Kim :-)

Lotten sa...

Jag förstår att platsen är vacker och passar som inspiration i ditt skrivande! Och sinnebilden av Sverige på något sätt.
Hur långt från Karlskrona är det?

litteraturkvalster sa...

Vilket härlig historia och vilka fina bilder du inkluderade.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Lotten
Ja, det är verkligen paradiset. Det är fem mil till Karlskrona. Vilket gjorde att min man hade tio mil fram och tillbaka varje dag. Som tur var reste han mycket och det var betydligt närmare till flygplatsen!
kram Kim :-)

Kim M. Kimselius sa...

Hej Litteraturkvalster
Tack! Eftersom det är så vackert här kan fotona inte bli annat än fina ;-)
Kram Kim

Helena (Fiktiviteter) sa...

Åh, helt plötsligt vill jag också bo i Blekinge!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Helena
Välkommen! Jag kommer att ta lika väl hand om dig som jag har blivit omhändertagen :-)
Kram Kim

Kim M. Kimselius sa...

Hej Feejay
Härligt att höra. Älskar mitt Kolshult!
Kram Kim :-)

Josefin sa...

... och så ägnades resten av kvällen åt att kolla på hus på Hemnet... :P

Så fint, och vad häftigt med den långa gången! Förstår verkligen att du får inspiration på denna fantastiska plats :)

Kim M. Kimselius sa...

Hej Josefin

Åh, så du planerar att flytta till Blekinge nu? Kan tipsa dig om några fina hus här i närheten ;-)

Ja, här blir man inspirerad och lever gott!

Kram Kim

Bokdetektiven sa...

Jag har sommarstuga i Småland en pyttebit från Blekingska gränsen och vet hur vackert det är - när jag inte är där längtar jag dit, när jag kommer dit njuter jag i fulla drag. Men när jag kommer hem till Lund, som mitt bloggathoninlägg idag tillägnats, blir jag glad av det också. Vi är lyckligt lottade :) /Kriss på Bokdetektiven

Lisa sa...

Det går inte att ta miste på din kärlek till Kolshult! Fint!

Jag har själv en dröm om att någon gång bo lite mer lantligt, men vet inte om jag skulle "våga" på grund av fånig spök- och mörkerrädsla.

Helena Milton sa...

Vilket fantastiskt fint inlägg och så detaljrikt och målande beskrivet. Det framkallar verkligen inspiration, till det mesta :-)

Annica sa...

Åh Blekinge. Jag har min pappa och styvmamma där och jag bara älskar Blekinge. Jag känner mig som mest rofylld när jag är där, tyvärr var det ett bra tag sen sist.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Bokdetektiven Kriss
Ja, då vet du hur vackert här är. Förstår att du längtar till din sommarstuga.
Älskar Lund och skulle inte ha något emot att bo där heller, men bara en övernattningslägenhet då, lite som en "sommarstuga" för mig :-) Ja vi är sannerligen lyckligt lottade Kriss.
Kram Kim :-)

Kim M. Kimselius sa...

Hej Lisa
Tack! Åh, det är värre att bo bland människor än i mörkret på landet. Inte alls lika skrämmande, om det inte vore för vildsvinen...
Jag är också hemskt mörkrädd, dessutom kan jag se och höra andar, något jag har skrivit om i min bok Mysrys.
Så egentligen skulle väl inte jag heller bo som jag gör, men vet du, jag är mer rädd i staden än i mörkret på landet!
Kram Kim

Kim M. Kimselius sa...

Hej Helena

Tack så mycket. Härligt att du blev inspirerad. Ha det så gott!
Kram Kim

Agneta sa...

Vilken härlig läsning. Och underbara bilder.

Någon gång ska jag skriva ett liknande om vårt sommarparadis i smålandsskogen.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Agneta
Tack! :-D
Det ser jag fram emot att läsa! Ska bli härligt att få komma till ditt sommarparadis!
Kram Kim

Västmanländskan sa...

Tack för att du visade oss din inspirationsplats. Blekinge är onekligen väldigt vackert!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Västmanländskan.
Tack! Ja, det är det verkligen! Här finns till och med de kala klippor som jag saknat från mitt barndoms västkusten.
Kram Kim

Bokskorpionen sa...

Vilka härliga Blekingebilder! Härligt att läsa och se för en som delvis är uppvuxen utanför Karlskrona. :-)

Kim M. Kimselius sa...

Hej Bokskorpionen

Åh, vad roligt att du känner till Blekinge och Karlskrona. Då förstår jag att du uppskattar bilderna. Kika in under Mitt Paradis under etiketter så hittar du många fler foton från Blekinge!
Kram Kim :-)

Bokskorpionen sa...

Tack för tipset! Jag ska kolla - det blir härligt att se fler paradisiska bilder!

Kim M. Kimselius sa...

Hoppas du tycker om de andra bilderna också Bokskorpionen!
Kram Kim :-)