Dödsdomen

Dödsdomen

”Hej! Kan du undvara en femma?”

Britta vände sig om och såg på mannen som hade tilltalat henne. Han såg inte ut som de vanliga tiggare som brukade sitta utanför ingången till kiosken. Det här var en ung man i hennes egen ålder, runt tjugo. Han var riktigt snygg, trots sin skäggstubb, eller kanske på grund av skäggstubben. Hon lät undslippa sig ett leende vid tanken och fortsatte granska mannen. Slitna jeans, men vem hade inte det nuförtiden? Hans ögon var varma, men ledsna. Tja, varför inte. Hon hade ändå ingen användning för den längre.

Utan att tveka knäppte Britta upp axelremsväskan och plockade fram sin portmonnä. Hon tog ut en femtiolapp, ångrade sig och tog sedan ut alla kontanter hon hade och räckte fram dem till mannen.

Han såg förvånad ut när han tog emot dem, stirrade handfallen på sedlarna i sin hand.

”Men… Det är ju över femhundra kronor!”

”Tja!” sa Britta och ryckte på axlarna. ”Jag tror du behöver dem bättre än vad jag gör.”

”Tack! Jag har varit ute och tågluffat och fick besked att min mor är allvarligt sjuk, det fattades bara fem kronor för att jag skulle få en biljett hem, men mannen i biljettkassan vägrade att ge mig rabatt. Men du… Jag behöver faktiskt inte alla de här pengarna.”

”Köp något fint åt din mamma!” sa Britta.

”Nja… Hon ligger för döden, så hon behöver inte speciellt mycket just nu”, sa mannen och fick något sorgset i blicken.

Det högg till i Britta vid de orden. Ingen skulle sörja henne, ingen äkta man, ingen pojkvän, inga föräldrar, ingen.

”Om jag fick besök vid min dödsbädd (av någon som är så snygg som du, tänkte hon) skulle jag vilja ha en ask choklad och nöja mig med att hålla din hand ända fram tills jag drog sista andetaget.”

Mannen log och räckte fram handen.

”Christer!”

”Britta!” sa hon och tog emot hans hand.

Det var ett rejält handslag, en kraftkarl skulle hennes mor ha sagt.

”Trevligt att träffas, men du. Ska du inte ha tillbaka dina pengar?” sa Christer.

Britta skakade på huvudet.

”Nej, jag behöver dem faktiskt inte”, sa hon och kände knuten i magen bli större.

Hon kände sig illamående och lite yr. Kanske var det så det skulle vara i slutet.

”Okej, tack då. Jag lovar att köpa en chokladask åt mamma och tänka på dig. Har du något telefonnummer?”

Britta log åt ironin att ha fått kontakt med en snygg, charmerande karl när tiden var utmätt. De skulle aldrig få ett liv tillsammans. Men varför inte? Hon gav honom telefonnumret till sin nya Samsung Alpha Frosted Gold. Den som hon hade gett sig själv i tjugoårspresent förra veckan.

”Jag ringer! Nu måste jag rusa, tåget går strax, men jag hör av mig. Stort tack!” I nästa stund var han borta.

Britta stod och såg efter honom. Visst var det typiskt henne, att alltid missa chansen, vad det än gällde. Hon tänkte på sin mamma och pappa, som både hade dött i en trafikolycka förra året och lämnat henne ensam. Inga syskon hade hon. Föräldrarna hade bara velat ha ett enda barn, för att få rå om henne extra mycket och slösa all sin kärlek på henne hade de sagt. De hade säkert inte räknat med att dö så fort, tänkte hon. Just nu hade det varit skönt att ha några syskon att ringa, att dela den fruktansvärda nyheten med, att bli kramad och tröstad.

Inte hade hon några vänner heller, nyinflyttad som hon var i Stockholm. Hon såg sig om på myllret i centralstationen vänthall. Så mycket folk runt mig, ändå är jag helt ensam.

Ryck upp dig! sa hon till sig själv. När hon hade fått beskedet för någon timma sedan hade hon bestämt sig för att inte deppa. Hon skulle göra något bra. Nu hade hon gjort det, hon hade gett Christer de sista pengar hon hade i plånboken, men hon hade fortfarande kvar sina kreditkort. Dem kunde hon köpa mycket för innan kreditgränsen var nådd. Hon skulle ändå slippa betala.

Hon såg sig omkring, såg tiggaren som hastigt reste sig upp och lufsade iväg när polisen närmade sig. Vad kunde hon göra för att hjälpa några medmänniskor?

”Jag vill dö som en hjälte, inte som en vanlig kontorsråtta”, viskade Britta.

”Förlåt!” sa en äldre man som stod bredvid henne. Han vände sig om och såg på henne.

”Nej, det var inget. Om jag inte kan hjälpa er med något?” sa Britta.

”Jo, jag skulle försöka köpa en biljett i automaten, men den vill helt enkelt inte ta mitt kort”, sa mannen.

”Det ordnar jag”, sa Britta, gick fram till automaten och stack in sitt kreditkort. ”Vart ska ni resa?”

”Hem!” sa mannen och Britta kunde inte låta bli att le.

”Förlåt lilla damen, men ni kan ju inte veta var jag bor”, sa mannen i nästa ögonblick och strök handen över sin svarta yllerock.

Då såg Britta det svarta sorgbandet på överarmen, mannens svarta hatt, mörka byxor och välputsade svarta skor. Hon såg de sorgsna ögonen, de välrakade kinderna och doften av Hugo Boss rakvatten. Det hade hennes pappa också använt.

”Vill ni kanske ta en kopp kaffe med mig”, sa Britta och lade försiktigt handen på mannens underarm.

Han granskade henne noga och sa:

”Syns det så tydligt?”

Hon nickade.

”Nåväl! Det kan vara skönt att ha någon att prata med en sådan här dag”, sa mannen och lät hennes hand ligga kvar.

De gick till närmaste kafé. Hon köpte kaffe och kaka till dem båda med sitt kreditkort, medan mannen slog sig ned vid ett bord. Han satt och pillrade på sorgbandet när hon kom, ögonen var våta och tårar rann nedför hans kind. Hon hann knappt slå sig ned innan han började tala.

”Vi var gifta i sextio år. Det är lång tid. Inga barn fick vi, men vi hade varandra, så det gjorde inte så mycket. Inte förrän nu. Jag känner mig så ensam. Nu ligger hon där, kall och ensam i vår gemensamma grav. Det nöp till i hjärttrakten när kistan sänktes ned och jag hoppades att jag skulle få en hjärtattack och följa henne in i döden, men se den allsmäktige har säkert andra planer för mig”, sa mannen och sörplade lite kaffe.

Britta önskade att hon hade haft någon som sörjde henne så vid hennes grav. Hon undrade om någon enda person skulle komma på hennes begravning.

Mannen berättade om det långa livet tillsammans med hustrun, vars begravning han just hade kommit från. Britta lät tiden gå, struntade i att hon hade sagt att hon skulle komma tillbaka till jobbet senare, struntade i att hon inte kände mannen. Ja, hon struntade i precis allting.

När de reste sig för att skiljas, gav Britta den gamla mannen en lång och innerlig kram. Hans ansikte sken upp och han smekte hennes kind.

”Du har ett gott hjärta, lilla vän. Hoppas att du hittar någon som förtjänar det”, sa mannen. I nästa stund var han försvunnen i vimlet av människor.

Hon stod kvar och såg efter honom utan att egentligen se honom. Hon visste inte hur länge hon hade stått där när hon hörde en smäll, tätt följd av ännu en. Folk omkring henne började springa åt alla håll. Släppte sina väskor och bara sprang.

Britta såg två människor som låg på golvet bredvid sitt bagage, en röd vätska började sprida sig runt dem.

Ännu en smäll hördes genom ljudet av skrikande människor och springande steg. Ytterligare en person föll, alldeles bredvid henne.

Ja, ta mig nästa gång, ta mig, tänkte Britta.

Hon mindes samtalet med doktor Larsson för några timmar sedan. Hon hade gått till sin årliga kontroll, röntgat lungorna eftersom hon hade känt sig lite andfådd ett tag. När läkaren hade lämnat beskedet att hon hade cancer i sista stadiet och bara hade någon eller några veckor kvar att leva hade tiden stannat.

Livet är så orättvist, mindes hon att hon hade sagt. Hon hade nyss fyllt tjugo, blivit ekonomiskt oberoende tack vare föräldrarnas höga livförsäkringar, hon skulle ha fått ett gott liv.

Ännu ett skott small, i samma stund hörde hon det hjärtskärande skriket. Hon vände sig om och såg en liten pojke stå ensam bredvid en väska. På golvet bredvid honom låg en kvinna. Blodet spred sig från hennes huvud, ja, det som en gång hade varit hennes huvud, för skottet hade gjort det till en oformlig massa.

Britta vred på sig och såg sig omkring i vänthallen. Hon såg en ensam man stå med ett gevär uppe på andra våningen. Nu var det bara hon och den lilla pojken kvar, alla andra hade flytt. Hon såg hur siktet var inställt på pojken.

”NEJ!” skrek hon och sköt fart mot honom.

Hon slängde sig över pojken i samma sekund som skottet brann av. Hon hörde polissirener, folk som skrek och den lille pojken som stönade till när hon föll med all sin tyngd över honom.

I nästa sekund kände hon en brännande smärta i ryggen och hon förstod att kulan hade träffat henne.

”Tack och lov”, mumlade hon medan ett leende spred sig över ansiktet. ”Nu dör jag som en hjälte. Min död gör skillnad!”

Några ynkliga hjärtslag senare var hon död och hennes blod flöt ut över det hårda golvet, över den lille pojke hon hade räddat med sitt eget liv.

”Syster Lena! Syster Lena! Skynda sig in hit!” ropade doktor Larsson upprört.

Sjuksköterskan Lena rusade in till överläkaren.

”Vem i helv… Ursäkta svordomen, men vem har rört till röntgenplåtarna. Här har jag lämnat dödsdom till unga fröken Britta Svensson, när det är den äldre damen Britta Svensson som bara har några veckor kvar i livet. Den tjugoåriga Britta är kärnfrisk och kommer förhoppningsvis att bli riktigt gammal, förmodligen bara dålig kondition som gör att hon är andfådd. Jag får skriva ut ett recept på motion till henne. Ring genast upp den yngre Britta och berätta den glädjande nyheten. Hon var förkrossad när hon lämnade mitt kontor för några timmar sedan. Om jag får tag på den som är skuld till det här misstaget, då vet jag inte vad jag gör. Seså, skynda sig att ringa nu!”

Sjuksköterskan skyndade sig fram och tog sjukjournalen ur läkarens hand, jäktade ut ur rummet, fram till sin expedition, där hon snabbt letade upp den unga flickans mobilnummer för att ringa och lämna det glädjande beskedet.

Signal, efter signal gick fram tills hon hörde en mansröst svara:

”Detta är konstapel Eriksson, vem är det jag talar med?”

Efter att ha förklarat vem hon var, fick hon höra vad som hade hänt. Darrande lade hon på luren och hoppades innerligt att doktor Larsson aldrig skulle få reda på att ansvaret för de ihopblandade röntgenplåtarna var hennes.

 


Nå, vad tyckte du om min novell? En berättelse som pockade på min uppmärksamhet när jag just skulle krypa i säng på Apple hotell i Göteborg. Ingen tid fanns att skriva, för jag skulle upp tidigt nästa dag för att föreläsa. Inte förrän kvällen därpå satte jag mig för att få ur mig orden. Jag är nöjd med resultatet, hoppas att du också tyckte om den.

Här kan du läsa fler tänkvärda berättelser av Kim M Kimselius.
 
Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.