Så var det förr för min del. Då var jag hemifrån från mitten av november till 22 december, föreläsningar och signeringar. Nu har jag inte varit ute och signerat på tre år och tänk, mina böcker säljer lika bra ändå. (Okej, jag kan inte slå mitt signeringsrekord som var 126 böcker vid en enda signering hos Bokia Burlöv Center i Skåne. Vilken fantastisk signering. Eller det året vi fick beställning på 600 böcker från Adlibris och beställning på 400 böcker till bokhandlarna, på en och samma dag. 1000 böcker. Så är det i och för sig fortfarande, det är bara det att Jan inte ringer mig för att berätta den glada nyheten. Nu sitter vi mitt emot varandra vid fikat och pratar om sådant. Betydligt mysigare.)
Jag minns den här som den värsta, och bästa, tiden på året. Rädd för halkan, den svarta, som plötsligt slog till när jag var ute och körde. Nervös för att inte hitta, hinna i tid, att ingen skulle komma, att jag inte skulle sälja några böcker. Att träffa fansen, möta läsarna, se hur nya läsare hittade till mina böcker, det var underbart.
Varje år när jag kom hem, urtrött och oftast sjuk, tänkte jag "nu har jag överlevt det här året också". Det var nämligen så jag alltid kände det. Som en ständig lek med döden när jag körde på de skånska vägarna. Som värst var det bara två hjulspår på den tvåfiliga motorvägen, eller nej, det värsta var nog bilolyckan.
När jag körde hem från Skåne en december hade det varit snöblask, sedan hade det frusit på. Snöröjningen hade inte hunnit med och det låg isbalkar på vägbanan. Kom man ur "spåren" halkade man till. Det var precis vad bilen framför mig gjorde. Han kom upp på isbalken och fick sladd, rakt mot en mötande långtradare. Jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig, så rädd blev jag, för jag förstod att jag inte hade en chans att klara mig undan krocken.
Jag såg hur bilen körde rakt in i långtradarens sida, bensintanken, för att sedan studsa ut framför mig igen. Jag hann stanna. Långtradaren lyckades inte stanna direkt, utan kom hundra meter längre bort innan han fick stopp på bilen. Benen skakade på mig när jag gick ut för att hjälpa föraren i den totaldemolerade bilen. Jag förväntade mig en blodig människa när jag öppnade bildörren. Där satt min tidigare chef. Han kände inte igen mig, han var så chockad. Jag ringde 112 och fick reda på att olyckan redan var larmad. Då upptäckte jag att bilen hade automatlarm och hade ringt upp själv.
Det tog 1,5 timma innan jag kunde fortsätta färden, eftersom jag inväntade ambulans och polis och sedan skulle jag bli förhörd. Behöver jag säga att jag körde väldigt, väldigt försiktigt resten av vägen hem.
Men allt det tillhör förfluten tid. Nu håller jag mig hemma, inga signeringar, jag njuter av att vara tillsammans med Jan och hundarna. Mamma och pappa finns inte längre, ingen oro för dem, bara saknad.
Ta det lugnt ute på vägarna, den svarta halkan är förrädiskt, stressen likaså.
Nu ska jag ta en kopp te och fortsätta korrekturläsa. Du får ha en fin dag och göra det bästa du kan av din dag, tänk på att den inte går i repris.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare
Copyright Kim M. Kimselius
Vad roligt att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!