Astrid Lindgren och jag

För många, många år sedan träffade jag Astrid Lindgren på en förlagsfest som Raben & Sjögren hade. Jag brukar alltid säga att alla människor är lika, och ingen förmer än den andra. Ändå kändes det, ja hur ska jag säga, konstigt, fantastiskt, sagolikt och overkligt att träffa henne.

Vi växlade några ord och jag minns än idag hur hon såg ut. En klar bild i mitt huvud av en mörkblå tröja med stora fickor. Ståtlig och med pondus. Jag gör mig bilder av allting och har därför lätt att komma ihåg ansikten på människor, även om jag inte kommer ihåg deras namn. Astrid Lindgrens namn kunde jag, hon hade varit mycket på tv, jag hade läst alla hennes böcker, ja jag "kände" henne. För det tror man ju när det har skrivits mycket om en person, att man känner den personen. Men det gör man ju egentligen inte.

Det fanns många andra författare där, ansikten jag kände igen, men inte kunde sätta namn på. Efteråt vet jag att jag mötte bland annat Lennart Hellsing, som alltid lika färggrann.Talade med många personer, kände mig liten och visste inte riktigt vad jag skulle säga tillsammans med så många litterära personer. Då närde jag fortfarande drömmen om att bli författare inom mig. Att jag var med på förlagsfesten berodde på att jag arbetade för Raben & Sjögren på min Fotosättningsfirma som jag då hade, Roslagstext, som jag sedan gjorde om till mitt förlag. (Jag renskrev böcker för dem och gjorde färdiga boksidor på min maskin.)

Aldrig trodde jag att jag en dag skulle bli en "riktig" författare och inte bara en som skriv för byrålådorna, som jag hade gjort sedan jag var åtta år. Visst drömde jag om att bli författare, men efter att ha träffat alla de här stora författarna, kändes det som ett mycket ouppnåeligt mål.

Många, många år senare debuterade jag med min bok "Tillbaka till Pompeji". Boken gjorde dundersuccé och jag blev helt nedringd av massmedia. Mitt första tv-framträdande i direktsändning tyckte jag var en katastrof, men det kunde ha varit värre om jag inte hade träffat Jojje Jönsson och Siv, från revyn Stefan och Krister. De gav mig lite tips och framför allt sa de att jag skulle vara mig själv. Vilket jag också försökte, men det var inte så lätt.

Massmedia gav mig smeknamnet "Blekinges Astrid Lindgren", för att min debutbok hade sålt så oerhört mycket på en enda vecka. Det kändes väldigt konstigt, för den Astrid Lindgren jag hade mött var en sådan dam som jag önskade att jag kunde bli. En person jag såg upp till, inte bara som författare utan även som person. Hon vågade stå för sina åsikter och ömmade om det lilla. Att då få smeknamnet "Blekinges Astrid Lindgren" kändes oerhört stort och skrämmande.

På något sätt har smeknamnet gjort att jag ännu mer har försökt att bli en lika sympatisk och vänlig författare som Astrid Lindgren var. Jag hoppas att jag en dag lyckas "Gå in skorna", som mor alltid sa. Vilket innebär att jag lyckas axla det ansvar som smeknamnet har lagt på mig. Att jag lyckas inspirera, uppmuntra och glädja många, många läsare och människor och få dem att tro på en bättre värld och på sig själva.

Mötet med Astrid Lindgren gav mig ett minne för livet, men också en livsuppgift: att lära andra att älska orden lika mycket som jag gör.

Tänk vad ett möte kan föra med sig!

Kramisar från Kim
På bilden är jag och signerar min nyutkomna bok "Giljotinen" i min specialuppsydda Marie Antoinette klänning som jag bar hela bokmässan. Vilket fick många att ropa Marie Antoinette efter mig. Kände mig mycket fin i klänningen när jag provade den, men dagen när jag skulle bära den hade jag slagit sönder mitt ena knä, precis gipsat det, hade jätteont och gick med kryckor. DET är det minne jag har av klänningen, smärta och elände! Kanske passande eftersom boken handlade om Franska revolutionen...