Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.
Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

måndag 11 april 2011

En olycka händer så lätt...

Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig.
Här är jag (i röd klänning) med min far, mina bröder Peter och Olle, samt min guddotter Linda.
Pappa berättade att min bror Olles dotter Linda hade ringt och berättat att Olle låg på sjukhuset efter en motorcykelolycka.

Sist jag fick ett samtal om en motorcykelolycka var när min syster dog i en sådan 2006. Gången dessförinnan var när min kusin förolyckades på en motorcykel. Så du kanske förstår att jag blev alldeles kall när jag fick samtalet. Hitintills har varje motorcykelolycka i mitt liv slutat med död och begravning.

Det dröjde några timmar innan pappa hörde av sig igen och berättade att han hade talat med min bror Olle. Vilket då måste innebära att han mår rätt bra, annars hade han inte kunnat prata. Min bror minns ingenting, inte ens att han hade kört iväg hemifrån på motorcykeln. Han har ont överallt och jag vet faktiskt inte riktigt hur skadad han är, tror inte att pappa ville fråga, eller så var min bror för omtöcknad av smärtlindrande för att kunna berätta. Iallafall måste han stanna kvar på sjukhuset.

Den här gången slutade det inte med begravning, men det kunde ha gjort...

Många av mina kära vänner, kusiner och mina syskon kör motorcykel. Jag körde moped mycket när jag var yngre. Körde många mil, långa sträckor och flera timmar. Sedan dess har jag inget behov av att köra motorcykel. Tror också att rädslan sitter i från min kusins död. Har suttit på motorcykel en enda gång i mitt liv och då var jag skräckslagen, eftersom jag såg bilden av min döde kusin framför mig.

Den här gången var det inte min brors tur att förenas med min mor och syster...

Det gäller att inte ta något för givet här i livet, vi vet inte hur länge vi har våra nära och kära hos oss. Det gäller att ta vara på den korta tid vi har tillsammans här på jorden. Eller hur?

Kramisar Kim

12 april 2011
Min bror har fått sig några rejäla smällar, knäckta revben, totalt mörbultad, muskelbristningar, skrapsår över hela ansiktet och blödning ur öronen. Han mår rätt bra, egentligen... för det kunde ha gått värre. Olle minns ingenting från den dagen. Däremot har sjukhuspersonalen berättat att han sagt till ambulanspersonalen som kom och hämtade honom att han hade väjt för ett rådjur. Just nu retar han sig mest över att de har klippt sönder hans skinnställ, men jag tror att när han förstår hur nära det var att hela han hade blivit "sönderklippt", så bryr han sig nog inte så mycket om sitt skinnställ längre...
Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

16 kommentarer:

  1. Jag kan bara föreställa mig vilken skräck du måste ha kännt! Skönt att höra att det slutade bra!

    SvaraRadera
  2. Hej Boktokig
    Ja, det är otroligt skönt att han lever. Nu längtar jag efter att få prata med honom och verkligen få höra hur han mår!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  3. usch så hemskt :( ... vet hur det känns förlorande min kille i en bilolycka när jag bara var 17 år. Det känns så konstigt att bara några sekunder kan göra så stor skillnad att det kan vara skillnaden mellan liv och död, och att den skillnaden är så skör.. Tur att det inte slutade med död denna gången i alla fall

    SvaraRadera
  4. Hej Snuttan
    Ja, jag är jätteglad att det verkar ha gått bra den här gången. Vad tråkigt med din pojkvän. Hoppas att du inte var med om bilolyckan. Eftersom du har fått "pröva på det", vet du hur ofattbart det känns när man får dödsbeskedet. Det är svårt att acceptera det, man vill helt enkelt inte tro på det, eller hur?
    Kram Kim

    SvaraRadera
  5. Phuuu - vilken oro du fått bära på. Inte konstigt om man tror det värsta efter de erfarenheter du har sedan tidigare.
    Min son hade motorcykel tills han fick barn. NU önskar han sig en hyrd motorcykel på sin födelsdag i juni - jag är livrädd ...
    Fick ju själv ett dödsbud i torsdagskväll:-(
    Har tänkt på dig hela dagen:-) Kram Ebba

    SvaraRadera
  6. Hej Ebba
    Usch, hoppas du lyckas övertala honom att låta bli.
    Hoppas det inte var en motorcykelolycka du fick dödsbud om. Har tänkt på dig efter att du skrev det där och undrat hur du har det...
    Ja, det är inte så lätt att jobba idag, om jag säger så...
    Kram Kim

    SvaraRadera
  7. Ja - jag får hoppas att min son nu förstår hur skört livet är. Det var mostern till mina barnbarn (sonens barn) som dog efter en akut tarmvredsoperation. Men hon var en personlig vän till mig långt, långt innan vi fick ett släktskap. Hon blev bara 44 år.
    Inte konstigt om du inte får så mycket gjort idag.
    Jag har inte heller skrivit något sedan i torsdags, bara det som har med bloggandet att göra.

    Stor lång kram Ebba

    SvaraRadera
  8. Hej Ebba
    Åh, vad hemskt! Det är så tråkigt när människor dör alldeles för unga, och när det sker så hastigt och oväntat.
    Förstår att du inte kan skriva, det går liksom inte att samla tankarna tillräckligt, de bara snurrar.
    Detsamma, vännen. Bamsekram till dig! Kim

    SvaraRadera
  9. Livet är skört. Det gäller att leva livet fullt ut så mycket som man kan. Man vet inte hur länge man själv, eller ens nära och kära, får vara med.

    Kramar!

    SvaraRadera
  10. Vad skönt att det gick bra. Förstår att dina tankar är på annat håll nu. Hoppas han tillfrisknar snart.

    Kram

    SvaraRadera
  11. Usch, jag läste med hjärtat i halsgropen! Jag förstår om världen svartnade för ett tag när din pappa berättade! Livet är så skört och varje dag vi får är en välsignelse, ett mirakel. Jag är glad att det slutade väl! Kramar

    SvaraRadera
  12. Usch, vad hemskt. Jag kan förstå att det måste ha varit jobbigt. Hoppas nu att O. blir bra.

    Stor kram

    SvaraRadera
  13. Hej Kim! Jag såg ditt inlägg sent igår kväll när jag kom till datorn, men var tvungen att samla mig lite innan jag kunde skriva till dig.
    Vilket hemskt samtal från din pappa! Jag förstår inte att ni inte har motorcykelförbud i er familj... Ni har varit igenom mycket sista tiden. Tur att ni är starka och kan stötta varandra, men det är ändå så tungt och jobbigt att förlora de som står en nära. Skönt att din bror klarade sig och hoppas att hans tillfrisknande går fort och bra.
    Många kramar, Ingrid

    SvaraRadera
  14. Hej Anneli
    Instämmer helt och hållet med dig, Anneli! Lev livet!
    Kram Kim

    Hej Nina
    Ja, vi är alla glada att allt gick bra. Pappa är fortfarande orolig dock, tror att det här har rivit upp de gamla såren med min systers dödsolycka även hos min far, precis som hos mig.
    Kram Kim

    Hej Trillingnöten
    Ja, jag är mycket glad över att det slutade väl. Har skrivit till en kommentar till mitt inlägg idag, om dagsläget för min bror.
    Kram Kim

    Hej Katarina
    Allt känns mycket, mycket bättre nu och det går åt rätt håll.
    Tack!
    Kram Kim

    Hej Ingrid
    Jag berättade för min pappa tidigare att du hade föreslagit motorcykelförbud i vår familj och då sa han att det önskade han att det skulle gå att genomföra, men det var säkert ingen som skulle lyda det ändå... De minns för ett tag och låter motorcyklarna stå, men sedan rycker det i dem igen och de tänker säkert "Det händer inte mig" och så är de ute på vägarna igen...
    Min bror har fyra barn som bor nära honom och stöttar honom jättemycket nu. De är fantastiska! Själv bor jag så långt bort att jag har fått nöja mig med att prata med min bror på telefon. Men DET kändes bra kan jag lova!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  15. Du har säkert rätt och jag gissar att man inte kan låta bli saker man gillar, bara för att det är farligt. Det skulle inte heller vara något bra liv...
    Skönt att han är på bättringsvägen och det viktigaste är att han HAR familj och vänner nära, ALLA behöver inte vara nära. Dessutom vet han att du tänker på honom och finns där när det behövs. Det är nästan alltid fullt tillräckligt. Kram.

    SvaraRadera
  16. Hej Ingrid
    Ja, vi pratar en hel del på telefon och jag hör hur jobbigt han har det. Men han kan vara glad att han lever, vi är alla glada för det!
    Kram Kim

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!