Sista turen

Jag går genom sista passkontrollen och in i tunneln som leder till flygplanet. Flygvärdinnan hälsar vänligt och jag hälsar tillbaka. Jag kollar ännu en gång på biljetten, fast jag redan vet att jag har plats 12B. Jag letar upp platsen och slår mig ner vid den innersta platsen med fönster. Jag ler för mig själv. Skönt att komma hem till mamma och pappa igen, och min söta lillebror. Även fast jag bara varit borta i några dagar saknar jag dem så! Det känns som något kommer hända dem och nu vill jag bara komma hem igen till New York och vårt stora vita hus. Min morbror bor i Florida och det är där jag har varit och hälsat på.

Alla lampor släcks ner och planet börjar rulla. Jag tuggar hårt på mitt tuggummi för att inte få ont i öronen. Det är en härlig pirrande känsla när planet lyfter och man åker upp i skyn, bland molnen och blickar ner över den fina utsikten. Jag kollar runt på passagerarna, några män beter sig lustigt, nervöst och spänt på något sätt. Jag iakttar dem en stund, men försöker skjuta undan tankarna. När vi är riktigt uppe i luften kommer flygvärdinnan med saker man kan köpa. Jag köper en Cola och en påse mini cookies. Jag mumsar lite på kakorna men strax slumrar jag till, eftersom jag inte sovit så mycket på hela veckan. Jag lägger mig tillrätta så gott det går i en rätt så obekväm ställning, men somnar ändå till slut av trötthet.

Jag vaknar till av skrik från förarkabinen. Jag knäpper upp bältet och böjer mig fram över det andra sätet för att se vad som händer. Men jag flyger häpet tillbaka till min plats. Utanför förarkabinen vid dörren står en man med pistol och blickar ut över alla passagerarna. Jag fumlar med mobilen i fickan och försöker sätta igång den, men det funkar inte. Då kommer jag på att den inte har batteri. Skit också, tänker jag.

"Vad är det som händer?" Viskar jag till en kvinna framför mig, medan jag funderar en massa. 

"Jag tror att det är flygkapare", viskar kvinnan tillbaka.

Jag känner törsten i munnen och tar darrande upp colan som ligger kvar på det uppfällda bordet. Sen går det ett tag kanske en timme, eller bara några minuter? Jag vet inte, allt känns bara så jobbigt. Och jag har en känsla av att något riktigt hemskt kommer hända inom en snar framtid...

Dörren rycks upp och det kommer ut två män till, med flygvärdinnan fastbunden och med tejp över munnen. "Gör ingen ansats att försöka få loss henne för då dör hon direkt och ni med, fast det kommer ni göra ändå", säger en av männen och skrattar rått åt oss.

Nu börjar jag känna riktig rädsla. Jag skakar och fryser och försöker dra upp jackan så långt det går, medan jag skakar och skakar. Jag tittar ut genom fönstret och skymtar de höga skyskraporna i New York. Det är iallafall en vacker utsikt jag möter och jag får tillbaka lite lugn. Alldeles strax framme tänker jag, men sedan slår det mig: tänk om vi aldrig kommer fram, vi dör kanske innan. Nej, så får jag inte tänka, jag måste behålla lugnet och vara stark!

"Jag vill inte dö!" Utropar en pojke i 8-årsåldern förtvivlat och börjar gråta. Mamman som sitter bredvid försöker trösta den stackars pojken. Jag börjar med gråta, kanske för den stackars pojken, som inte är mer än 8 år och han ser så ledsen ut. Tänk alla barn som är så små, det finns många barn i planet, jag har i alla fall levt i femton år. Tänk om jag bara fick säga en sista gång till min familj att jag älskar dem och fått krama dem en sista gång, känna mammas goda parfym och pappas sticksiga skäggstubb och min lillebrors söta kinder. Då hade allt känts så himla mycket bättre. Och min söta lilla hund, henne vill jag inte heller förlora! Jag har så mycket, och tänk att nu måste jag mista allt.

Flygplanet kränger till och börjar gå snabbare. Kanske börjar jag då riktigt förstå vad som kommer hända mig, men inte kunde jag veta att det skulle hända så många fler än jag någonsin trott.

Allt står stilla i min värld någon sekund, när jag ser ut genom fönstret och vi flyger fram i luften, nu åker vi längre ner och jag ser det. Tvillingtornet, vi är på väg att åka rakt in i World Trade Center! Men det är inte det värsta. Både min mamma och pappa har börjat jobba där i det norra tornet högt upp. Vilken våning vet jag inte exakt, men det ser ut som vi kommer åka rakt in där. Det jobbar så otroligt många människor där, och det får bara inte hända!

"NEEEEEJ!" Skriker jag rätt ut av ilska och sorg, medan jag torkar bort tårarna.

"HÅLL KÄFTEN!" Ryter mannen.

"JAG TÄNKER INTE HÅLLA KÄFTEN NÄR NI TÄNKER DÖDA OSS OCH FLERA TUSEN TILL. VAD TÄNKER NI MED? SKA NI KALLAS VUXNA MÄNNISKOR?" Skriker jag tillbaka. Alla blir tysta, även de tre männen. Men jag fattar såklart att allt är för sent. Dessa män är säkert någon form av terrorister och om några minuter flyger vi in där. De har säkert planerat detta i flera år och nu händer det. Sekunderna, minuterna bara ruser förbi och det dröjer inte lä...

FAKTA
Flygplanet åkte rätt in i tvillingtornet World Trade Center. Både flickan, hennes mamma, pappa och mer än 6.000 dog. Det var en tisdag den 11 september 2001 två flygplan åkte in i tvillingtornen. Klockan 08.45 amerikansk tid åkte det ena flygplanet in i norra tornet. Klockan 09.04 åkte det andra planet in i södra tornet. Men det var även två till plan som åkte in i försvarshögkvarteret Pentagon och ett havererade i ett fält i Somerset County i Pennsylvania. Det var en terroristattack, en hämnd för att USA hade ockuperat Islams heligaste platser. USA visste att detta kunde ske, men de visste inte när. "Huvudhjärnan" för detta var Khalid Sheikh Mohammed.

Nå, vad tyckte du om den här berättelsen? Den är skriven av min gästberättare Tilda ifrån Olofström. Själv satt jag fängslad när jag läste Tildas berättelse och trots att det fanns MÅNGA jättebra berättelser ifrån Tildas klass, så stack den här ut bland mängden.

Det här var sista gästberättaren för den här terminen. Kanske dyker det upp nya gästberättare i höst! Det finns många guldkorn att vaska fram bland eleverna! Läs tidigare Gästberättare här.

Minns World Trade Centerkatastrofen mycket tydligt. Hade varit i New York för första gången och fotograferat de två tornen, som jag tyckte såg så mäktiga ut, men inte hade en aning om vad de var för något. Mina böcker Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, skulle komma ut i USA och jag var där för att träffa förläggaren och läsa igenom översättningarna. Fick en fin guidning av NY och var uppe i Empire State Building, varifrån jag tog ovanstående foto av skyskraporna som bara några månader senare skulle vara borta.

Minns hur jag fick reda på katastrofen. Jag ringde min väninna Helen och det första hon sa var: "Visst är det hemskt?" Givetvis frågade jag VAD som var hemskt och då berättade hon. Jag rusade till tv:n och slog på den. Klockan var 16.00. Tillsammans satt vi på två olika håll i Sverige och såg vad som utspelade sig på våra tv-skärmar. Minns att jag grät, mycket... Men inte hade jag kunnat ana att även jag, så långt därifrån, skulle bli drabbad. Konsekvenserna för min del blev att mina böcker inte översattes, av många olika anledningar, bland annat för att förlaget låg i det område som drabbades...

Så är världen uppbyggd idag, en händelse är inte en enda enskild händelse, utan den sprids som ringar på vattnet och drabbar väldigt många fler människor än man någonsin kan ana.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se