Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.
Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

måndag 30 januari 2012

Jag hatar dig!

”Jag hatar dig! Jag hatar dig! Jag hatar dig!”

Varje ord dottern slungade ur sig var som en dolkstöt i hjärtat. Hur kunde den lilla ljuvliga varelsen som dyrkat henne ha förvandlats till detta hormonstinna monster som hatade så innerligt?

”Lilla gumman jag vill bara ditt bästa!”

”Jag är inte liten och ingen gumma heller. Jag är fjorton år, kan klara mig själv och vet vad som är bäst för mig!”

Hon såg på sin dotter. Kjolen slutade halvvägs upp på låren. Toppen var så kort att den mer såg ut som en sportbehå. Brösten stod ut som två fullmogna grapefrukter i den åtsittande toppen. Ansiktet var hårt sminkat, med svart eyeliner runt ögonen, långa ögonfransar, illröda läppar och röda kinder.

Vart hade den lilla flickan tagit vägen? Det kändes som om hon hade förvandlats över en natt.

”Men du förstår väl att om du går ut klädd så där är det en signal till varenda man att du är villig!”

I samma stund hon uttalat orden ångrade hon sig. Det var så hon tänkte, men det var inte så hon hade tänkt formulera sig.

”Du fattar ju ingenting. Jag hatar dig! Du är en gammal kärring som… som… Åhhh, jag hatar dig!”

Flickan stampade med fötterna och såg ilsket på henne.

Men ännu var inte kampen över, ännu stod dottern framför henne. Dottern hade inte rusat iväg och slängt igen dörren bakom sig. Det gällde att fortsätta kämpa för att hitta fram till det innersta i flickan.

Hur hade det blivit så här? Hade hon varit likadan mot sin mor i den åldern? Nej, det hade hon inte vågat. Hon hade följt de regler som hennes mor och far hade satt upp för henne. Inte hade hon mått dåligt av det. Dagens ungdomar var konstiga på så sätt att de mognade tidigt och krävde att få bestämma över sina liv, samtidigt som de var barn längre, eftersom de bodde hemma och gick i skolan betydligt längre än vad hon själv hade gjort.

Hon hade gift sig när hon var tjugo. Fått sitt första barn när hon var tjugotvå och blivit änka när hon var trettio. Samtidigt som hon förlorade sin man hade hon även förlorat sina två äldsta barn. Det var bara yngsta dottern som fanns kvar, alldeles för liten för att följa med fadern och syskonen på utflykt till djurparken.

Flickan hade blivit hennes tröst i sorgen, den lilla rara fjuniga flickan på sex månader. Det lilla barnet blev hennes allt, lindade henne lätt runt sitt finger och fick i stort sett alltid sin vilja fram. Varför inte? Livet var kort, en dag skulle den lilla flickan också dö, förmodligen i någon hemsk olycka. Det var i alla fall så hon hela tiden gick omkring och tänkte. Hon var rädd för att förlora den enda familjemedlem hon hade kvar, sista länken till sin man.

”Alla andra får. Varför får inte jag? Fattar du inte att om jag måste vara hemma så tidigt får jag gå hem alldeles själv. Fattar du ingenting?”

Hon bet sig i läppen. Det var sant som dottern sa, samtidigt tyckte hon inte att en fjortonåring skulle få vara ute hela natten, bara för att hennes kamrater fick det. Kanske sa de precis samma sak till sina föräldrar. Om hon stod på sig, kanske även de andra föräldrarna gjorde det och då skulle alla bli tvungna att gå hem tidigt.
Hon skakade på huvudet åt sin dotter.

”Det hjälper inte vad du säger. Du ska vara hemma elva och du SKA byta kläder och ta på dig något anständigt!”

Där förlorade hon kontakten med dottern, som skrek ilsket när hon argt stampade iväg mot sitt rum och smällde igen dörren bakom sig. Hon hörde hur dottern slängde saker omkring sig, smällde i garderobsdörren och drog ut byrålådor.

Det fick henne att le, eftersom det var precis så dottern hade uppfört sig ända sedan hon var liten. Så fort något gick henne emot skulle hon rymma. Packade sin lilla väska och stod bestämd i dörröppningen och sa farväl. Men hon hade aldrig tagit steget, utan alltid rusat tillbaka in igen och slängt sig i hennes famn.

Till slut blev det tyst inifrån dotterns rum. Det var tur att de bodde på sjätte våningen, annars hade hon varit rädd för att dottern smitit ut genom fönstret. Nu slog hon sig istället ned i soffan och satte på tv:n.

Hon måste ha slumrat till, för hon vaknade till de sena nyheterna. Något hemskt verkade ha hänt. Hon satte sig upp och höjde volymen.

”Ännu en rå våldtäckt har idag begåtts här i Källparken. Offret är en ung flicka, hemmahörande på orten. Enligt uppgift är det ovisst om flickan kommer att överleva…”

”Mamma…”

Hon sänkte genast ljudet och vände sig om. Där stod dottern med ansiktet randigt av mascara, ögonen röda och uppspärrade.

Dottern slängde sig ned i soffan och höll om henne.

”Det kunde ha varit jag”, viskade dottern.

Hon tänkte samma sak. Det kunde ha varit dottern. För det var samma väg hon förmodligen skulle ha tagit, även om hon var tillsagd att inte gena genom parken. Men ungdomar trodde ju att de var odödliga och att inget hände dem, så dottern skulle säkert ha tagit genvägen genom parken.

”Mamma… Jag fick ett sms. Det är Eva. Min bästis Eva de talar om på tv.”

Plötsligt kände hon sig omtumlad av alla känslor inom sig: Lättnaden över att det inte var dottern, och skulden över att detta kanske inte hade hänt Eva om hon hade låtit dottern gå ut ikväll.

”Mamma… Jag älskar dig! Förlåt!”

Dotter tryckte sig hårt mot henne och slog armarna runt hennes hals, precis som hon hade gjort alltsedan hon var liten.

”Jag älskar dig också. Jag älskar dig så mycket!” svarade hon, samtidigt som hon var osäker på om hon hade vunnit eller förlorat.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.

14 kommentarer:

  1. Så bra,sant & verkligen gripande i ♥...
    Blir rörd & berörd/ ☼-iga kramar från mig som hittat hit via ~ Bloggnytt ~

    SvaraRadera
  2. Blev djupt berörd av din text.

    Tack för att du bjöd på den:)

    Kram Ebba

    SvaraRadera
  3. Först så trodde jag att du menade någon som du inte gillade. Blev asförvånad när jag såg titeln till inlägget...:O men den var väl bra

    SvaraRadera
  4. Den berättelsen gick raka vägen in i hjärtat. Det är en stor rädsla jag själv har, att det ska hända mina barn något hemskt.

    Vad skönt att det gick bra och kanske fick dottern något att tänka på som hjälper henne att leva ett tryggare liv. Sedan hoppas jag såklart att det gick bra även för Eva.

    Kramar!

    SvaraRadera
  5. Hej Fru Eriksson
    Välkommen hit till min blogg. Hoppas du kikar in fler gånger!
    Tack för att du tyckte om min text.
    Kram Kim

    Hej Ebba
    Tack rara du. Glad att du tyckte om den!
    Kram Kim

    Hej Iktoro
    Härligt att läsa dina tankar angående titeln. Bra att du gillade texten.
    Kram Kim

    Hej Anneli
    Oj, tack det var fina ord. Ja, jag tror att det är många som bär just den känslan inom sig. Såklart det gick bra för Eva!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  6. Vilken gripande berättelse som tyvärr är verklighet för många. Här utanför Lund är det just nu en våg av händelser där en man som ofredar unga flickor. Man går ut i tidningen att inte låta dem gå ensamma till t.ex skolan, vill ta ner träd längs deras väg.
    Mina barn är vuxna, men man tänker på barnbarnen, har just ett som är 12 år.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Hej Astrid
    Tack! Har hört om mycket bråk i Malmö, men inte det du berättar om i Lund. Otäckt! Ja, tänk att man alltid måste oroa sig för någon, är det inte barn så är det barnbarnen.
    Kram Kim

    SvaraRadera
  8. Har också hört om det som Astrid berättade om. Min födelsestad- hur blev den sådär? Och jag som är 12 år- måste ta med min lillebror som vapen, han är expert på att bitas trots sina 9 år :D

    SvaraRadera
  9. Hej Iktoro
    Hoppas att du inte ska behöva ta med din lillebror som livvakt. Hoppas istället på att de tar den som har gjort det! Var rädd om dig!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  10. Hej Kim!
    Ja, skjutningarna i Malmö och Fosie gör mig alldeles kall. Det är förfärligt och oförklarligt.
    Min dotter blev prästvigd den 15 januari och på måndagen började hon sin tjänst i Fosie församling. Jag tror hon behövs där, men oron finns.
    Kram Astrid

    SvaraRadera
  11. Hej Astrid
    Hoppas verkligen att din dotter når fram till människorna och kan förmedla lite kärlek mellan dem!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  12. Oj oj oj, vilken bra novell Kim!! Träffar mitt i prick i mitt tonårsmammahjärta! Känner precis igen mig i den där kampen och oroskänslorna och de kvicka omslagen mellan hat och kärlek.
    Jag var så rädd att det skulle sluta med att hon hoppat ut genom fönstret eller rymt och något hemskt hade hänt. Kändes så skönt att det inte var så. Nu kan jag gå och lägga mig och sova gott :) .
    Kram i natten.

    SvaraRadera
  13. Hej Ingrid
    TACK! Dina ord värmer verkligen! Hoppas du inte fick mardrömmar av min novell!
    Kram Kim

    SvaraRadera
  14. Nej, jag drömmer ju aldrig (något jag kommer ihåg), så mardrömmar fick jag inte, ha ha. KRAM.

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!