Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

onsdag 18 januari 2012

Så det kan gå...

Igår morse skulle jag klappa vår äldsta katt, Silke, 16,5 år. Av någon anledning blev hon rädd. Jan säger att hon kanske inte hör så bra, eller ser så värst bra, vad vet jag. I alla fall fick hon panik och satte klorna i mig. Det var väl inga problem. Det har hänt förut. Det gäller bara att hålla handen still så släpper hon.

Men så var det inte den här gången. Hon lyckades nämligen fastna med en klo i mudden på min jacka. Då fick hon panik, körde tänderna hårt om mitt pekfinger och bet till samtidigt som hon klöste vilt med den fria tassen.

Först tänkte jag: Det är bara att stå still. Hon lugnar sig och slutar. Men hon blev bara mer och mer upprörd och det gjorde VÄLDIGT ont i fingret och över handryggarna där hennes klor gjorde små hål och rev upp långa ränder.

Till slut släppte hon i alla fall taget om fingret och blodet rann. Nu satt hon fast med båda tassarna i varsin mudd och mina händer var därmed låsta. Jag försökte skaka loss henne, men då satte hon tänderna i mig igen, i samma hål som tidigare. AJ, vad det gjorde ont!

Fortfarande med en tass inkörd i mudden på min högerärm lyckades jag lossa tassen som fastnat i mudden på min vänsterärm. Då släppte hon bettet om fingret och försökte springa därifrån. Men hon satt ju fortfarande fast, så hon voltade runt och klöste vilt med den fria tassen och försökte åter hugga tag i mig.

Jag fick snabbt handen ner i fickan, drog på en handske på min vänsterhand och lyckades få loss hennes klo ifrån mudden. Då blev hon lugn och stirrade förnärmat på mig. Undrar om hon tänkte: Varför gjorde du inte så tidigare?

Min pappa trodde att hon kanske hade blivit senil. Den tanken slog honom efter att jag hade berättade för honom att Silke för många år sedan varit borta nästan hela sommaren. Vi trodde att hon hade dött. Men så kom hon tillbaka. Utmärglad, mager och eländig. Och så rädd. Vi kunde inte ta i henne. Denna katt som älskade att ligga i knät, sitta på axlarna på husse, springa med mig på mina joggingrundor. Hon var nu livrädd för oss och vi fick inte komma i närheten av henne.

Vi undrade länge vad som hade hänt henne. Hade hon varit instängd någonstans? Hade någon stulit henne och hon hade rymt därifrån och varit på väg hem under lång tid? Hade hon blivit skadad?

Vi har aldrig fått svar på våra frågor och under åren har vi byggt upp vårt förtroende successivt. Men hon har aldrig blivit den där mycket tillgivna katten igen.

Och idag var det som om hon var tillbaka till den dag hon kom hem efter sin långa frånvaro...

På Facebook berättade jag om att jag hade blivit biten av min katt och genast började mina fb-vänner skriva att jag skulle kontakta läkaren. Pjosk tyckte jag. Men när allt fler tryckte på, tänkte jag att jag i alla fall kunde ringa vårdcentralen och höra vad de tyckte.

De sa att jag skulle komma in så snart som möjligt för jag behövde antibiotika. På eftermiddagen åkte jag in. Mitt bandage fick klippas upp, för fingret hade svullnat och där var en rejäl rodnad och på ena sidan av fingret blödde hålet, medan blödningen på andra sidan hade stoppat.

Det blev antibiotika och ett nytt rejält bandage indränkt i antiseptiskt medel. Tur att jag redan har en full dos stelkramp, annars hade jag fått en stelkrampsspruta också och det hade jag inte tyckt om!

Just det, sköterskan sa att jag skulle tacka mina envisa Facebookvänner som fått mig att kontakta vårdcentralen! Ett jättestort tack till er alla på Facebook, som fick mig att söka hjälp innan infektionen hade spridit sig allt för mycket!

Jag lovar dig, imorgon när jag smeker Silke tänker jag ha tjocka arbetshandskar på mig!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

11 kommentarer:

Trillingnöten sa...

Oj vilken enorm dramatik!! Jag är så glad att du tog dig iväg till vårdcentralen för det där kunde ju slutat illa! Jag hoppas också att ni får nån rätsida med den stackars katten. Det kan inte vara lätt för henne heller med den problematiken! Kram på dig

Anki sa...

Ojojoj Kim,nu får du bara vila och låta din bok växa i huvudet då.Kanske mera njuta en stund,av att bara vara.

//Kram Anki i Verperyd

Helena Milton sa...

Usch, det där lät inte kul alls. Tur för kissemissen att du verkar vara en så himla snäll och tålmodig människa.
Och så är det bättre att rådfråga vården en gång för mycket än en gång för lite så det var bra att du lydde dina Facebookvänner!!! Ha det så bra nu och idag får du klappa på hundarna istället ... :-)

Marina sa...

Det var någon som sa till mig en gång, att det är just de små såren man ska se upp med!

Kim M. Kimselius sa...

Hej Trillingnöten
Idag var katten som vanligt. Kom mjauande emot mig och strök sig mot mina ben. Kanske hade hon bara en dålig dag igår?
Kram Kim

Hej Anki
Ja, Mayafolkets hemlighet växer för fullt i mitt huvud och lämnar mig ingen ro just nu. Inspirationen flödar och jag skriver trots värkande, inlindat finger. Går helt enkelt inte att låta bli!
Kram Kim

Hej Helena
Tack för dina rara ord. Ja, jag är också glad att jag lydde mina Facebookvänner. Jag lovar dig, idag tänker jag inte klappa några katter!
Kram Kim

Hej Marina
Ja, det stämmer, det kan jag intyga när jag sitter här med ett bultande finger.
Kram Kim

franziengland sa...

Usch!! Ja, jag såg ju vad dina vänner hade skrivit på fb i efterhand! VÄLDIGT bra att de stod på sig. JAG skulle ju nämligen ha tänkte PRECIS som du, att det skulle gå över. Skulle sannolikt varit så dum att jag åkt till vårdcentralen när det hade blivit mycket värre. Så onödigt.
Jätteskönt att höra att du kom iväg och fick snabb hjälp.
Stackars kissemissen också. KRAM.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Ingrid
Ja, oftast väntar man tills det har gått alldeles för långt.
Silke mår prima idag, kurrar och strök sig mot mina ben när jag kom för att ge katterna mat. Men jag klappade henne INTE!
Kram Kim

Författardrömmar sa...

Vilken tur att du tog dig till vårdcentralen i alla fall.
Tycker synd om både dig och katten.

Kim M. Kimselius sa...

Hej Författardrömmar
Ja, det var bra att jag åkte till vårdcentralen. Vet du... Jag tycker mest synd om katten, eftersom jag råkade skrämma henne så.
Kram Kim

Isa sa...

Oj vilken dramitik!! Tur att du gick till läkaren, annars kunde det slutat illa, men tur att det inte blev värre ändå. När du skrev att din pappa trodde att Silke var senil så googlade jag på "Kan katter bli dementa". På den första träffen som kom upp stod det "Katter kan även drabbas av CDS (cognitive dysfunction syndrome) vilket har likheter med den demens man kan se hos människor med alzheimers". Kanske Silke har drabbats av det? Eller blev hon kanske bara rädd när hon fastnade... Krya på fingret!!
Kramar från Isa

Kim M. Kimselius sa...

Hej Isa
Ja, jag är glad att jag gick till läkaren. Fingret är fortfarande svullet och en bit av handen också.
Åh, tack för att du tog dig tid att googla om det.
Ja, jag vet inte om Silke har blivit dement eller om hon bara blev rädd. Hon är precis som vanligt igen och mjauar glatt när jag kommer.
Tack!
Kram Kim