Skrivprocess: Bli den du skriver om / Uppslukas av berättelsen

Vet du att jag läser mängder av faktaböcker inför varje historisk äventyrsbok som jag skriver? Det är mycket intressant och givande, och medan jag läser väcks fantasin och berättelsen tar form inuti mitt huvud. Till slut har jag ett pärlband av idéer och det riktigt rycker i fingrarna att få skriva ned alla idéerna till en enda lång historia.

Till slut är det dags, då stänger jag in mig och skriver. Jag skriver och skriver och skriver. Och i det skedet ÄR jag på plats, jag ÄR varje person jag skriver om, jag KÄNNER vad de känner och jag UPPLEVER allt det som jag skriver om i min berättelse.

Jag lever mig in i berättelserna så mycket att jag knappt vet vad det är för väder utanför fönstret.

Minns när jag satt och skriv på min bok Vikingaträl. Jag hade varit och beställt stolar i möbelaffären. När jag satt och skrev om Theo och Ramona under vikingatiden, hur regnet öste ned, hur de kämpade i leran, då ringer telefonen. Jag lyfte luren och hörde någon säga: "Dina stolar har kommit!" "Okej, jag kommer!" svarade jag och lade på luren.

Jag skrev färdigt meningen. Hämtade min plånbok och bilnycklar, satte mig i bilen och körde och hela tiden var jag kvar hos Theo och Ramona i vikingatidens regn och rusk. Jag körde runt 4 mil. Parkerade, klev in i butiken och gick fram till först bästa säljare och sa vem jag var och att jag skulle hämta mina stolar.

Han frågade hur vädret var i Eringsboda. Det tog ned mig på jorden. För jag insåg plötsligt att jag inte hade en aning om vad vi hade för väder. Visst hade jag varit ute och gått med hundarna, men jag hade hela tiden varit tillsammans med Theo och Ramona och kämpat tillsammans med dem.

När jag svarade att jag faktiskt inte visste vad vi hade för väder, såg han lite förvånat på mig och sa: "Men du vet väl om ni har snö i alla fall?"

Ops! tänkte jag, för jag hade inte en aning om ifall vi hade snö eller inte. Jag vred hastigt på huvudet och såg ut genom glasdörren, där låg snön i ett tjockt lager på marken. "Nej, jag har faktiskt inte en aning, men ni har snö i alla fall" sa jag, och så skulle jag börja förklara att jag var författare och att jag var mitt uppe i min bok. Men jag behövde inte säga så mycket, för mannen visste vem jag var och skrattade bara åt mig.

När jag kom hem igen insåg jag hur mycket snö vi hade, att jag hade sopat snö från bilen och skrapat rutorna innan jag åkte iväg. Men hela tiden hade jag varit någon helt annanstans i mina tankar.

DET kallar jag att leva med sina romanfigurer, att uppslukas av dem, att bli den jag skriver om. Håller du inte med mig?

Kanske är det just detta skrivsätt som gör att läsarna skriver till mig att de inte "läser böckerna, de är där, de upplever vad personerna upplever och de känner sig som en av huvudpersonerna i berättelsen". Det tycker jag är fantastiskt fint beröm.

Låt dig nu uppslukas av dina romanfigurer, försvinn bort i fantasin och bli en del av dem, oavsett om du skriver en halvtimma/en timma/en hel dag. Bli ett med din bok, så kommer den att leva sitt eget liv och du kommer att skriva det bästa du någonsin har åstadkommit!

Lycka till!

Kramisar Kim
PS. Det var just Vikingaträl min agent läste innan han ringde till mig och sa "att han inte tog några nya författare, men han hade läst min bok Vikingaträl och var så mäkta imponerad att han ville ha världsrättigheterna på samtliga mina böcker och lansera dem över hela världen". Läckert! DS.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se