Det blev en Soft cotton wheaten terrier

Min lördag var inplanerad: först skriva blogginlägg, därefter skriva på boken Mayafolkets Hemlighet, grilla lunchen och därefter arbeta ute i trädgården ett par timmar innan det var dags att skriva fler kapitel på min bok.

Men så blev inte dagen.

Jag fick ett telefonsamtal tidigt på förmiddagen från min väninna Tina. Hon och hennes familj tänkte åka och titta på en hund, och de ville väldigt gärna ha med mig. Klart jag tackade ja. Tina ställer alltid upp utan tvekan när jag ber henne om hjälp, skönt att kunna göra en gentjänst.

De kom och hämtade mig och medan de ställde in gps:n guidade jag eftersom det här var mina trakter. Det var tur att gps:n till slut blev inställd för den förde oss långt ut i skogen.

Efter mycket noga övervägande hade Tina och hennes familj kommit fram till att de skulle kika på en Soft cotton wheaten terrier. Hade en sådan hund som granne för många, många, många år sedan och umgicks en hel del med den, passade den ibland och förälskade mig i rasen. Därför såg jag väldigt mycket fram emot att få träffa ett gäng med Soft cotton wheaten terrier.

Lite historik om rasen:

Irish Softcoated Wheaten terrierns historia är en reflektion av själva Irlands historia. Under århundraden av brittisk ockupation är brittiskt liv, kultur och historia väldokumenterat medan det nästan inte finns något skrivet alls om irländskt liv under samma period. Irländska folkets historia fördes vidare genom sagoberättare som gick från stad till stad med sina berättelser. Deras omfattande berättelser upptog olyckligtvis inte något om de inhemska hundrasernas uppkomst. Arkeologiska utgrävningar vid Newgrange och Lagore, CO Meath, på Irland visar att det funnits terrierliknande hundar så lång tillbaka i tiden som 700 - och 800-talet. Det är möjligt att de många olika folkgrupperna som bosatte sig på Irland också hade med sig egna hundar som parades med de inhemska.

Hög- och lågbenta terrier med olika pälsstruktur och färg är omnämnda i irländsk litteratur och konst. Hundarna såg olika ut i olika distrikt. De parade sig fritt och varje distrikt fick ofta sin speciella terrier, mycket på grund av att samhällena var ganska isolerade på den tiden. Man talade om en terrier med vetefärgad och "öppen" päls. Med öppen päls avsågs en enkel, något längre päls utan underull där man lätt kunde se hundens hud. Detta är troligen beskrivningen av den gren av de inhemska terrierna som ligger bakom Irish Softcoated Wheaten terriern. Vilken hund som från början bidragit till utvecklingen av Irish Softcoated Wheaten terriern går ej att finna. Bland de mera troliga är English Black-and-Tan terrier importerad till Irland för århundraden sedan. Det finns dock inga bevis för detta men ej heller något som motsäger att rasen skulle ha sitt ursprung på Irland.

De första dokumenten som bevisar Irish Softcoated Wheaten terrierns ålder är en tavla målad 1843 av Frederick William Burton,"The Aran Fisherman's Drowned Child". I förgrunden finns en gyllenfärgad terrier som är slående lik en Wheaten terrier.. I Rawdon Lee's bok om terriers, "Modern Dogs" har Mr W.C.Bennet skrivit en artikel där han nämner en tik från 1864 som beskrivs ha en vetefärgad, mycket "öppen" päls och ett långt välbalanserat huvud med liten eller ingen pannavsats. Ägaren påstår sig ha haft hennes blodslinjer i mer än 30 år och att hans familj har haft denna typ av terrier i generationer. Mr Bennet garanterar att denna tik skulle slåss för sitt liv om hon blev provocerad.

I generationer har det knappast funnits en bondgård på Irland utan en arbetande Wheaten. Livet var hårt för både människor och djur och kraven på en hund var stora. Den skulle vara hård och stark med hjärna och muskler nog för att kunna hävda sin ställning. Den fick inte vara stor i maten. Wheaten terriern, som var känd för sina många gedigna kvaliteter, fick verkligen göra skäl för födan. Den vallade boskapen, utrotade skadedjuren på gården, var en god jakthund och utmärkt vakthund. Wheaten terriern var dessutom alltid familjens trogna vän och barnens kamrat. Några dokument eller stamtavlor fanns inte. Endast några få personer, hängivna beundrare av rasens karaktäristika, såg till att deras hundar parade sig med typlika för att bevara dess egenskaper.

Kusinerna Kerry Blue- och Irländsk terrier fann vägen till berömmelse långt före Wheaten terriern. Medan dessa båda släktingar blev vida kända runt om i världen, förblev Wheaten terriern en arbetande allround hund hemma på de irländska gårdarna, föga kända utanför Irlands gränser. Det var inte förrän på 1930-talet som någon form av organiserat arbete för rasens godkännande och bevarande kom till stånd.

Innan rasen blev godkänd av något officiellt organ hade den rykte om sig att vara en tuff, lite grovt tillyxad ras som klarade upp alla missförstånd den hamnade i. De starkaste och bästa parade sig, inte alltid med hundar av den egna typen. Endast de allra starkaste överlevde under dessa hårda livsbetingelser. Detta har sannolikt lagt grunden till det självförtroende och den styrka och sundhet rasen har än idag, men kanske också den olikhet som råder i typ. Det fanns ingen drivande kraft som arbetade för rasens bevarande vilket faktiskt innebar att rasen höll på att förlora sin typ och dö ut.

Dr Gerald J Pierse var uppfödare av Kerry Blue terrier. Under sin uppväxt var han väl förtrogen med Wheaten terriern vilken han genom sin far och farfar kunnat spåra till sent 1700-tal. Tillsammans med mr Patrick Blake var han djupt engagerade inom hunderiet och arrangerade bl a jaktprov för terriers. Det var under ett sådant prov 1932 som Dr Pierse lade märke till en Wheaten terrier som utförde sitt prov på ett ytterst målmedvetet sätt att dr Pierse blev mycket imponerad. De båda herrarna arbetade för rasens erkännande i Irländska Kennelklubben och bildade 1934 "The Irish Wheaten Terrier Club".

Arbetet för rasens godkännande skulle bli ett arbete med många motgångar. Efter att ha ansökt om erkännande av rasen och fått avslag två gånger nåddes slutligen en kompromisslösning. Den 27 augusti 1937 erkändes rasen av "The Irish Kennel Club". IKC. Det största hindret för erkännandet var rasnamnet, Irländsk Wheaten Terrier. Entusiaster inom rasen Irländsk Terrier protesterade och ansåg att namnen alltför mycket liknade varandra. Så kom namnet att bli Softcoated Wheaten Terrier, den enda av Irlands inhemska raser som saknade Irland eller namnet på en irländsk plats i sitt rasnamn. Rasnamnet beskriver istället den helt unika pälsen! I april 1939 förklarades rasen också vara en av Irlands inhemska raser.

Det fanns vid denna tiden en del hundar av någorlunda enhetlig typ spridda runt om i landet och dessa kom att utgöra basen för rasens uppbyggnad. Man upprättade en standard för rasen. Alla hundar som registrerades skulle bedömas av tre specialister som godkände, eller underkände dem som tillhörande Wheaten terrier. Tretton av dessa tidigt registrerade hundarna anses utgöra rasens ursprung. Ytterligare två hundar tillkom så småningom och alla Wheaten i världen sägs kunna härledas till dessa femton exemplar av rasen. Ingen vet egentligen hur nära släkt dessa hundar var. De var olika i storlek, betten var inte alltid bra, öronen ganska stora, färgen varierade från rödguld till urtvättad vit-blå nyans och pälsstrukturen var allt ifrån mjuk och silkig till tjock , torr och sträv!

Det här är en Soft cotton Wheaten terrier:

Wheaten terriern är en medelstor och kompakt hund. Den är känd som frisk och sund, modig och lekfull, har energi och vitalitet utan gränser, är nyfiken och vill alltid vara med "där det händer". Den är omskriven som en mycket intelligent hund, mjuk och vänlig, trogen sin ägare.

Men… det är också en hund med stort självförtroende och egen vilja. Den försvarar gärna och missar sällan en provokation till gräl, även om den inte är ute efter att starta grälet. En Irish Softcoated Wheaten terrier är just en TERRIER. För att få Wheaten terriern till den underbara hund den kan bli måste man som ägare besitta egenskapen att redan från början kunna visa "vem som är herre i huset". Vänligt men bestämt! Rasnamnet betonar pälsens kvalitet som silkig och mjuk. Wheaten terriern skall ha fått sin mogna päls senast vid 2½ års ålder. Dessförinnan genomgår pälsen en ständig utveckling från valpstadiets ibland sträva, ibland ulliga päls till den vuxna hundens skimrande, silkiga, löst lockiga eller vågiga vetefärgade päls. Färgen kan variera från skimrande silver till guld.

Pälsvården ställer särskilda krav på Wheaten terrierns ägare. Pälsen skall kammas helt igenom ner till bottten minst 1-2 gånger per vecka annars tovar den lätt ihop sig till en filtliknande massa. Dessutom ökar risken för hud- och öronlidanden hos hunden. Kllippning är tillåten och är idag snarare regel än undantag. För att hålla en prydlig vardagsfrisyr bör hunden klippas 3-4 gånger per år. Man kan lämna hunden helt "naturell", men i utställningsringen är hunden alltid klippt med terriertypen som måttstock.

Vi kommer fram till huset. Ytterdörren står öppen och en stor hanhund står och kikar nyfiket på oss. Vi kommer fram till grinden som förhindrar honom att springa ut och han, Razzel, hoppar jämfota av glädje över besökarna.

Längre in i huset ser jag en valp komma springande emot oss och jag känner direkt att det är en trevlig hund. Vi kommer in och slår oss ned på golvet. Valpen, som jag ger arbetsnamnet Kanon-Kulan, kryper upp i mitt knä, stannar någon minut och går sedan vidare till sonen i Tinas familj, Jesper och kryper upp i hans knä. Sedan är det som om Kanon-Kulan har bestämt sig för att Jesper är hans nya husse.

Det är Jespers skor som utforskas, nosen djupt nedkörd ända in i tårna på skorna. Ständigt återkommer Kanon-Kulan till Jespers knä, kommer med ben, kryper upp och lägger sig för att tugga lite. Det är härligt att se när en hund automatiskt väljer sin ägare. Det är kemi!

Det var inte bara jag som föll för Kanon-Kulan, även Tina och hennes familj tyckte väldigt mycket om hunden. Det skrevs kontrakt och pengar överfördes, tänk vad smidigt det går nuförtiden med datorers hjälp. Ja, sedan var Kanon-Kulan Tina och hennes familjs hund.

Den lilla fyramånaders valpen hade hållit igång hela tiden vi var där, lekt med Razzel, och med sina två syskon och med oss. Dessutom hade han rusat omkring på gräsmattan som skjuten ur en kanon. När det var dags att åka med till sitt nya hem låg han snällt i baksätet hela tiden, utan att säga ens ett pip.

Jag blev avsläppt i all hast, för vi ville inte att Kanon-Kulan skulle tro att det var dags att gå ur bilen. Jag fick en fin present som tack för hjälpen...

...En stor korg fylld med choklad. Tinas kommentar var: "Choklad är bra mot hosta och förkylning!" Tack snälla Tina.

Ja, det blev en mycket annorlunda lördag, en rolig sådan. Jag skrev en kommentar på facebook om att jag varit med Tina och tittat på hund och jag förstod att många av mina facebookvänner trodde att det var JAG som skaffat mig en ny hund. Därför kände jag att det var dags att förtydliga mig med ett blogginlägg.

Hoppas allt har gått bra med Kanon-Kulan. Ska bli spännande att se vad han får för namn i slutändan.

Kramisar Kim

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.