Upptäcksfärd med GPS till Käringahejans naturreservat och föreläsning i Vilboksskolan, Jämshögs- och Kyrkhults skola i Olofström

Föreläsningar följer på varandra varje vecka, nya elever, nya utmaningar, nya skrivövningar. Men jag utmanade även mig själv genom att åka på upptäcktsfärd under den här resan.

Dagen började på Vilboksskolan i Olofström. En skola jag har besökt många gånger, men för skoj skull knappade jag in skolan på min GPS. Ja ska jag vara ärlig så har jag faktiskt alltid kört lite fel när jag ska till den här skolan som ligger mitt inne bland villorna på en liten gata.

Med hjälp av min mobil, där jag har gps, kom jag direkt till skolan där ivriga elever väntade på att få lyssna på mig när jag berättade om pesten/digerdöden/svarta döden. Samtliga elever hade fått min bok Svarta döden och exemplaren låg eller stod på bänkarna medan de lyssnade. Här kan du läsa mitt föredrag om pesten.

Det var knappt om tid efter lektionen, för jag skulle vidare till nästa skola, så trots att jag gärna ville hann jag inte signera elevernas böcker. Det får bli när jag kommer tillbaka nästa gång i maj, då ska vi ha skrivövningar tillsammans.

Det var helt underbara elever som satt tysta och stilla hela tiden, fängslade av min berättelse.

När jag är ute och föreläser brukar jag alltid lämna över min kamera till läraren för att hon/han ska fotografera eleverna. Men allra först frågar jag om det är någon elev som inte får vara med på bild. Nu för tiden är eleverna väldigt medvetna om de vill synas på internet eller inte. I den här klassen var läraren flitig och fotograferade annorlunda kort än jag är van vid. Kul!

Eleverna fick ett autografkort med rykande färska autografer, givetvis handskrivna och inte tryckta! Dessutom fick de en folder om digerdöden/pesten/svarta döden och en folder om samtliga mina böcker. Den foldern var däremot kommen direkt från tryckeriet dagen innan och de här eleverna var de första som fick Mayafolkets Hemlighet på framsidan av foldern. Något de tyckte var spännande.

Sedan slängde jag mig i bilen och körde iväg till Jämshögs skola. Där har jag också varit flera gånger och hittar väldigt lätt, eftersom det är bra skyltat. Det är en stor, gammal skola med många stentrappor.

I Jämshögs skola mötte jag elever som jag hade träffat förra året då jag föreläste i Gränum skola, då en 4-5-6:a. Nu var det sjätteklassare jag mötte. Det var roligt att träffa eleverna igen och de hade vuxit sedan senast, ändå kände jag igen dem, vilket jag tyckte var mycket roligt!

Eftersom vi hade träffats tidigare kanske det var lättare för eleverna att ställa frågor, inte vet jag, men många bra frågor fick jag.

Det kändes lite ledsamt när jag nästan var klar och jag tackade för att de varit så mysiga, tysta och snälla under min föreläsning. Läraren påminde mig då om att jag skulle komma tillbaka och träffa eleverna igen om en månad, något som gjorde mig mycket glad.

Jag berättade för dem om en idé jag hade för att fira att mitt förlag fyller tio år, och de tyckte min idé var mycket bra. Vi bestämde att prata mer om den nästa gång vi träffades. Sedan var det full fart iväg till nästa skola: Kyrkhultsskolan.

Den skolan har jag besökt jättemånga gånger eftersom jag hade samarbete med en klass där som jag följde under många år. Det känns lite som "hemma" att komma dit, även om inte alla lärarna var kvar och där fanns många nya. Tyvärr glömde jag plocka fram kameran i den här klassen, så det får bli foton nästa gång istället.

Så var det dags att köra hem igen. Är inte pigg på att köra E22an eftersom jag kör där jätteofta, i och med alla föreläsningar som hålls i Skåne och i Olofströms kommun just nu. Eftersom klockan inte var så mycket, det var hyfsat väder, mulet och regnskurar, med lite sol då och då, tänkte jag att jag skulle testa min gps och förlita mig helt och hållet på den. Jag knappade in min hemadress och började köra. Gps:n tog mig åt ett helt annat håll än vad jag hade planerat, bort från E22an, in i mörka skogen.

Gps:n förde mig in på så smala, slingrande vägar att jag ibland funderade över vad jag hade gett mig in på. Men så plötsligt öppnade sig landskapet och jag kom fram till naturreservatet Käringahejan. Åh, vad vackert där vad. Eftersom jag inte hade mött en enda bil på den här smala vägen, stannade jag mitt på vägen, hoppade ut och började fotografera. Du kan ju gissa vad som hände:

Givetvis kom det en bil! Han tyckte säkert jag var konstig som inte hade kört till sidan av vägen, men det är jag i ett nötskal, impulsiv, handlar innan jag tänker, precis så som jag gör när jag skriver: Bara kastar ur mig orden. Och det verkar fungera bra, varför då inte även i det verkliga livet?

Efter det här lilla uppfriskande avbrottet i bilkörningen fortsatte jag köra efter gps:ns anvisningar. Ibland kändes det som om vägen inte var mer än en kostig, ibland dök de mest små charmiga samhällen upp. Jag passerade genom ytterligare två vackra naturreservat och otaliga sjöar innan jag började närma mig välkända trakter.

När jag kom hem var jag uppspelt och glad efter den annorlunda bilfärden, och den där platsen som jag vanligtvis brukar vara nära att somna på under min väg hem från Skåne, den passerade jag inte ens och var därför extra pigg vid hemkomsten.

Det gäller att göra varje dag till ett spännande äventyr, för livet är kort och det är här och nu som är livet!

Se fler bilder från Käringahejans naturreservat.
Hitta till Käringahejans naturreservat.


Kramisar Kim
 

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.