Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med över 40 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare och föreläsare.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

tisdag 30 maj 2017

En förälders värsta mardröm Ett barn försvinner!

En förälders värsta mardröm Ett barn försvinner!

Du vet, man vänder bort blicken för ett ögonblick och när man tittar tillbaka är barnet borta, trots att det inte har gått många minuter, kanske bara 1-2. Ändå är barnet spårlöst försvunnet.

Det började på natten. Hade världens värsta mardröm. Kiara var kidnappad. Jag hade tagit med henne när jag var och föreläste i en stor skola. Men hon fanns inte där jag lämnat henne, när jag kom för att hämta upp henne. Hon var spårlöst försvunnen. Jag jagade runt och letade, fick alla andra att också leta efter Kiara, men ingenstans fanns hon.

Tudor, snart fyra år och lilla Kiara, 9 veckor.
Nu rörde det sig egentligen inte om ett barn, i ordets rätta bemärkelse, utan om en liten 9-veckors Berner Sennevalp, vid namn Kiara. Men hon är mitt barn och behöver minst lika uppmärksamhet och kärlek som ett litet barn.

Mitt barn
Just nu är jag inne i ett intensivt skrivskede. Jag lever med boken Äventyr i Uddevalla. Samtidigt har jag sedan drygt en vecka tillbaka en liten valp som kräver uppmärksamhet, dessutom växer det så det knakar i trädgården och det är inte bara blommor. Mest verkar det var ogräs.

Varför då inte kombinera pausen från skrivandet med att rensa lite ogräs tillsammans med valpen och den vuxna hunden, Tudor? En perfekt valpvakt, eller hur?

Kiara blev glad när vi kom till andra sidan huset, utanför hundgården. Där har hon ben att tugga på. Hon slängde sig ned i gräset och började äta på benet. Tudor lade sig bredvid. Jag satt en halv meter därifrån och ryckte ogräs. Det gick någon minut, kanske två.

Tudor kom fram och puffade på mig och fick lite kel. Jag vände mig om för att kela även med Kiara, för det gäller att vara rättvis. Till min fasa såg jag henne inte någonstans. Just den här delen är vår trädgårdsodling, med många odlingslådor, bärbuskar och fruktträd, ändå lättöverskådlig.

Har jag nämnt att vi har två tunnland stor tomt, inhägnad?

Jag ropade på Kiara. Ingen liten valp kom tultande. Jag rusade runt till de mest logiska ställena och kikade under, runt, bakom. Aha, hon har gått tillbaka till andra sidan huset, tänkte jag. Men där var hon inte heller. Jag fick panik. Med drömmen i färskt minne, ringde Jan som var inomhus och jobbade.

"Hjälp! Kiara är försvunnen!"

Han var måttligt road, stressad för att få iväg det material han höll på med. Jag fick klara mig själv.

Hon har säkert följt efter katterna, tänkte jag och funderade på var de kunde ha tagit vägen. Då såg jag båda kattungarna ligga i stolen på altanen och titta ned på oss. De undrade säkert vad jag höll på med.

I den stunden tänkte jag att jag aldrig borde ha hämtat Kiara hos hennes uppfödare. Hon skulle ha haft det bättre där. Här hade hon blivit kidnappad, uppäten av grävlingen eller vildsvinen, eller gått ned sig i gölen.

Du vet ju att jag är författare, jag har MASSOR av fantasi. Dessutom kanske du kommer ihåg att en av kattungarna i januari blev grävlingsbiten, strax utanför vårt staket.

Jag tog till mina största röstresurser, lät lekglad, tjoade och ropade, inte bara på Kiara, utan på HUNDARNA!!!

Då kommer en trött liten bernervalp skuttande mot mig. Hela hon stank av grävlingsbajs, mest från munnen. Det blev ingen puss, även om jag var hjärtinnerligt glad att hon levde, inte var grävlingsbiten, spetsad på ett vildsvinshorn, eller drunknad i gölen.

Nu är hon så där gnällig som ett övertrött litet barn, som just hittat hem från sin upptäcktsfärd, är. Och jag är som en överbeskyddande mamma som inte kan släppa blicken ifrån Kiara. För tänk om allt det där jag fantiserat om verkligen hade hänt?

Om jag kunde fortsätta skriva? Självklart! Jag är ju etablerad författare sedan 20 år tillbaka. Jag kommer säkert på något sätt att väva in den här händelsen i någon av mina böcker. Det gäller att ta vara på sin livserfarenhet. Eller hur?

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare, samt matte till två Berner Sennenhundar


Copyright Kim M. Kimselius

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.   

 



Inga kommentarer: