Skrivprocess: Iaktta och memorera

Orden har funnits i mig sedan jag var liten och jag har alltid skrivit. Något annat som jag roat mig med sedan jag var ung är att iaktta och memorera.

När jag var ung tränade jag mig genom att lägga ut flera föremål på en filt, memorera dem, täcka över dem och sedan skriva upp så många jag mindes. Ibland fick någon av mina syskon lägga dit sakerna, för att det skulle bli nya saker, allt för att träna minnet.

Jag lärde mig även att memorera drömmarna, genom att ligga kvar i sängen och försöka minnas varje detalj av drömmen, vilket givetvis gjorde min mamma vansinnig, eftersom hon var tvungen att tjata och tjata och tjata på mig för att gå upp. Men jag ville hålla kvar drömmen, jag ville minnas.

Ett tag var jag detektiv och memorerade hur människor var klädda, hur de gick, hur de talade, vad de sa och så vidare. Något som fortfarande sitter kvar.

Jag lärde mig alla bilmärken, bara med hjälp av hur olika strålkastarna såg ut. Detta gjorde jag på kvällen när jag hängde över grinden och väntade på att min pappa skulle komma hem från arbetet. Nuförtiden tycker jag att de flesta bilar är så likriktade att det säkert inte är lika lätt längre.

När jag var i skogen memorerade jag träden, blommorna, barrmattorna på marken, lövhögarna, knotiga träd och allt annat spännande som fanns i skogen.

Inuti mitt huvud blev allt detta till bilder, något som har visat sig vara till stor hjälp i mitt skrivande. Något jag inte ens har funderat över, förrän nu i år när flera bibliotekarier och läsare har påpekat att jag skriver "i bilder", vilket har gjort att de sett framför sig en bild av det jag med ord har beskrivit.

Antar att jag skriver i bilder eftersom jag ser allt som bilder. Kanske på grund av att jag genom hela livet har iakttagit och memorerat och stoppat in allt inom mig för att plocka fram i rätt ögonblick.

Min vetgirighet och nyfikenhet som barn har hjälpt mig i mitt skrivande. Dessutom har jag lyckats behålla viljan att lära mer och upptäcka nya saker, vilket ständigt tillför nya saker till mitt skrivande.

Att minnas drömmar har hjälpt mig oändligt mycket i mitt skrivande, mycket på grund av att många av mina idéer kommer när jag sover.

Tycker att det är viktigt att ha ett öppet sinne och nyfikenhet på livet när jag skriver. Det gör att orden flödar lätt och sinnet hålls ungt.

Hur arbetar du med ditt skrivande? Har du samma erfarenhet av att iaktta och memorera som jag har?

Har du just börjat upptäcka glädjen med att skriva? Fundera då över om iakttagande och memorerande är något som kan hjälpa dig i ditt skrivande.

Kramisar Kim

Livsberikande möten

Tänk vad olika vi människor hanterar ett möte med främmande människor. En del ser förbi, andra tittar ner, några ler vänligt, andra blänger surt, väldigt få tilltalar en främmande människa.

Jag tillhör de som gärna byter några ord med en människa jag möter tillfälligt, i busskön, taxikön, i kön till toaletten, eller i rulltrappan. Ibland blir man kvar i ett givande samtal, ofta blir det bara några positiva, glada ord som utbyts mellan oss, men de orden glädjer både mig och den andra personen (hoppas jag).

Det är berikande att tala med andra människor, lyssna på dem, få dela deras livserfarenhet och ge dem en stund av min tid. Många äldre har ingen som lyssnar på dem eller har tid att prata. Det behövs så lite för att lysa upp en liten stund av vardagens enahanda långa timmar, som det ibland kan bli för många äldre.

Tänk vad mycket kunskaper de flesta bär inom sig, saker som jag inte kan något om, saker jag aldrig ens funderat över. Vid alla dessa möten lär jag mig något nytt och förhoppningsvis kan jag skänka lite glädje till den jag talar med.

Tänker med värme på den paranta äldre dam jag nyligen mötte. Hon var ute med sin hund, stannade upp när hunden hälsade på mig och vi började tala. Hon var rädd för att hennes hund kanske skrämde mig, smutsade ned mig, besvärade mig... När jag talade om att jag hade tre hundar kom pratet igång. Hennes ansikte sken upp när jag smekte hennes hund och beundrade den pli kvinnan hade på hunden. Hon berättade att hunden dragit omkull henne en gång när den var unghund och hon hade slagit ut alla tänderna i fallet. Men hon älskade hunden ändå. Hon kunde inte förstå hur jag kunde ha tre hundar, de drog väl omkull mig jämt och ständigt sa hon. Vi kom in på annat än hundar och jag fick ta del av en bit av kvinnans liv. Mötet berikade mig, skänkte mig glädje och jag hoppas att det även skänkte henne lite glädje.

Tänk på det nästa gång du möter någon, stanna upp, säg ett vänligt ord, eller bara le. För även om du endast har tid att skänka ett leende till din medmänniska skänker du med det mycket glädje som värmer ända in i hjärteroten. Har du dessutom tid att stanna upp och prata en stund, då har du berikat både ditt eget liv och den du möter.

Ha en trevlig och berikande helg!

Kramisar från Kim

Wow vilken dag, signering hos Läslusen i Uppsala

Hemkommen från tre helt galet roliga dagar i Stockholm, Sigtuna, Märsta och Uppsala.

På översta bilden ser du min utsikt vid frukosten. Visst är det underbart vackert?

Andra bilden visar på restaurangen. Eftersom jag bodde på ett konferenshotell och de flesta gäster hade åkt hem igår, satt jag alldeles ensam i den här stora matsalen. Men personalen gjorde det mysigt, tände alla levande ljusen på borden, dämpade belysningen och sedan höll de mig sällskap. Mycket trevligt hotell Kristina Konferenshotell i Sigtuna.













I förmiddags åkte jag till Uppsala och Läslusens Bokhandel. Det är en bokhandel som har specialiserat sig på barn och ungdomsböcker. Dessutom har de jättemånga fina mysdjur, pussel och andra kul saker till barnen.

Här i butiken mötte jag väldigt många entusiastiska och trevliga kunder.

På fotot ser ni Louise, som älskar mina böcker (längst till vänster) och idag blev lycklig ägare till några fler exemplar. Hennes lillasyster Clara fattade tycke för Kimberlieserien och blev mycket glad när hon fick båda böckerna. Mamma är också med på bild och var minst lika entusiastisk över böckerna som de båda flickorna.

Eftersom det har varit höstlov har jag träffat många ungdomar och fått en chans att prata med dem.

Träffade även en underbar man som var ung till sinnet och köpte flera av mina böcker. Vi hade en lång och trevlig pratstund.

Ja, det har sannerligen varit en härlig dag. Något som har fascinerat mig under de här dagarna är alla bildade taxichaufförer jag har åkt med. Vi har diskuterat nobelpristagare, religion, krig, kungafamiljen, Armenien, Syrien och många, många fler intressanta ämnen.

Eva på Läslusen och hennes dotter var snälla och körde mig till Arlanda, vilket gav mig ytterligare en stund tillsammans med dem.

På planet fick jag sällskap av Victor Hermansson och vi diskuterade musik och litteratur och tiden flög fram och när planet gick in för landning kändes det som om vi precis hade lyft, för vi hade inte talat färdigt! Victor är musiker och med i ett band. Han jämförde mina böcker med musiken och sa att om de hade varit musik skulle de ha varit pop, något som alla lyssnar på. För så är det ju, mina böcker har läsare i alla åldrar, därför kändes det kul att få höra de här orden från Victor, som för övrigt hade läst min debutbok Tillbaka till Pompeji för många, många år sedan.

När vi landat bytte vi autografer med varandra och jag ska spänt följa Victor och hans grupp på deras färd mot berömmelse.

Borde vara helt död av trötthet efter de här tre intensiva dagarna, men alla möten har gett mig energi och att avsluta resan med en sådan flygresa kändes helt underbart.

Nu ska jag ladda batterierna några dagar, vilket innebär att jag förmodligen kommer att skriva lite på mina böcker och försvinna bort i fantasin. Därefter bär resan iväg till Göteborg. Ser verkligen fram emot den resan. Så nu vet ni alla göteborgare med omnejd, helgen 13-14 november kommer jag till Bokia Nordstan och Bokia Allum. För mer information se min hemsida.

Åh, vad jag har haft kul i Stockholm, Märsta, Sigtuna och Uppsala!

Kramisar Kim

Sagolikt roliga signeringar i Sigtuna och Märsta Bokhandel

Varje gång jag kommer till en butik för att signera blir jag lika glad när jag ser affischer som klart och tydligt talar om att jag finns i butiken.

Samtidigt känner jag "Wow, mina böcker. Häftigt!"

Har fortfarande den där stolta "föräldrakänslan" av att ha skapat något, det är mina "barn", något jag har gjort och de finns där, på bild på gatuprataren, på hyllorna i butiken, på ett bord uppladdat med bara mina böcker... En helt otrolig känsla, fortfarande!

Det var mitt första besök i Märsta bokhandel, men inte det sista. Otroligt trevliga människor som besökte butiken. Fick många roliga pratstunder, samtidigt som jag signerade böcker och pratade om dem.

Som vanligt blev det inte så många foton tagna i butiken, det hinns inte med, om inte någon av mina ivrigt fotograferande fans är med, till exempel Roxana, som älskar att fotografera.

Amanda Wuopio är också fan till mina böcker, och även arkeolog. Hon kom på besök idag och fick ta det här fotot av en entusiastisk man vars döttrar blev lyckliga ägare till flera av mina böcker. Tror säkert att kära pappa också kommer att läsa dem, om jag får tro glimten i hans ögon när han granskade de olika titlarna.























Därefter fick vi hjälp av mannen att fotografera Amanda och mig tillsammans.
Sedan bar det direkt iväg till Sigtuna Bokhandel. Där var det full fart i butiken, delade ut massor av broschyrer, signerade böcker och pratade med otroligt många trevliga människor, varav en av dem skulle åka till Egypten snart, så vi hade mycket att tala om.

Är imponerad av föräldrar som köper upp till sex böcker av mina titlar till sina barn. Ibland undrar jag om det är på grund av att de själva vill läsa böckerna, eller för att de har insett hur mycket deras barn kommer att lära sig av böckerna.

Det kändes som om butikerna tävlade lite med varandra om var jag kunde signera flest böcker och det var på håret att Märsta Bokhandel skulle vinna, men i slutändan blev det oavgjort. Det var jättekul!

Jag kommer gärna tillbaka till dessa två butiker nästa år, ägarna var entusiastiska och engagerade och det verkade som om kunderna verkligen trivdes i båda butikerna. Har du vägarna förbi någon av butikerna, titta in och bilda dig en egen uppfattning av butiken. Jag lämnade några autografkort till de som inte hann att komma medan jag var i butiken. Har du tur kanske du kan få ett av dem!

Så här härligt är mitt rum på hotellet. En underbar säng där jag nu ska sova för andra natten och hoppas att inte bli väckt av grävmaskiner och bilar imorgon bitti. Men det blir jag säkert. Är inte van vid sådana ljud, eftersom jag bor mitt ute i skogen och de enda ljud jag hör på morgonen är fågelkvitter eller rådjurens skällande.

Imorgon bär det iväg till Uppsala för att signera. Kika in på min hemsida www.kimselius.se för att se om jag kommer till den plats där du bor. Kanske vi ses någon gång under hösten signeringar!

Kramisar Kim

Terracottaarmén i Stockholm på Östasiatiska museet

Idag kom jag äntligen till utställningen på Östasiatiska museet i Stockholm: Terrakottaarmén.

Efter att tidigare ha besökt den stora, ja rent utav gigantiska Terrakottaarmé-utställningen i Xi'an i Kina, trodde jag inte att jag skulle bli imponerad av att få se enbart några få figurer, men det blev jag.

Här ser du två av terrakottafigurerna och i förgrunden ser du min bloggvän Eva Linder, som flyttat från Malaysia till Sverige. Även Eva har besökt Terrakottaarmén på plats i Xi'an och gjorde mig sällskap idag på Östasiastiska museet.

Den förste kejsaren av Kinas terrakottaarmé har färdats tusentals kilometer från sin viloplats vid Xi'an i Kina, till Sverige och det underjordiska bergrum där det för första gången hålls en utställning sedan bergrummen tidigare varit tillhåll för det svenska försvaret.
Det var den första kejsaren av Kina Qin Shi Huangdi som lät tillverka terrakottaarmén. Ett tag efter hans död kom Handynastin till makten och de drog nytta av den organisation och det välstånd som Qin Shi Huangdis regering hade påbörjat.

En del av utställningen på Östasiatiska museet kommer ifrån Handynastins kejsare Jingis grav.

Handynastin övertog det äldre bruket att placera en storslagen grav under en stor pyramidformad gravhög, nära sin huvudstad, Chang'an (nuvarande Xi'an) En lång rad sådana gravar ligger längs den norra stranden av floden Wei norr om Xi'an.
De flesta bilderna (förutom den första) föreställer bland annat terrakottafigurer är från Handynastin, något som gjorde att jag fick se något som jag tidigare inte sett när jag besökte de stora terrakottaarméutgrävningarna vid Xi'an.

Dessa figurer är betydligt mindre än Qin Shi Huangdis soldater i naturlig storlek.

Figurerna med benen utbredda har typiskt kvinnliga drag och antas vara avbilder av kvinnliga ryttare.

Det runda föremålet är en Bi-skiva av jade. Bi-skivorna var populära under den sena Zhou- och Handynastin (ca 300 f.Kr.-290 e.Kr.) men deras ursprungliga syfte har sedan länge fallit i glömska.

Detta är en begravningsdräkt eller rustning i jade tillhörande kungen av Chu. Jade intar en särställning i Kina, både i det förflutna och i dag och anses lyckobringande.
De avlidna ikläddes jadedräkter under Handynastin och de avlidna fick också kuddar av jade och jadeskivor, så kallade bi-skivor

Oj, jag skulle kunna sitta här och skriva om allt fantastiskt jag har sett i samband med researchen för min bok Kinesiska Draken, eller vad jag har upplevt idag, men nu tror jag det räcker med fakta för idag.

Om du ändå vill läsa fler faktainlägg om Kina kan du kika in här.

Och du... Glöm inte göra ett besök på Östasiastiska museet i Stockholm för att se kejsare Qin Shi Hungadis ståtliga Terracottaarmé!

Kramisar Kim. .

Skrivprocess: Skriv från hjärtat

När jag lämnar skrivtips brukar jag alltid uppmana den som ställt frågan att personen ska skriva direkt från hjärtat.

Det innebär att bara släppa loss orden och skriva det du känner just då i den stunden. Låta det flöda utan en enda tanke på formuleringar, grammatik, stavning etc. Du ska inte heller fundera över vem texten ska passa för, vem som ska läsa den etc.

Därför blev jag extra glad när jag igår mötte en man och fick ta del av hans berättelse. Han berättade att hans värsta ämne i skolan hade varit att skriva uppsatser. Han sa att han hade varit totalt värdelös på det, förutom en enda gång. Det var den gången han skulle skriva en uppsats om en person och valde en lärare han inte tyckte om. Han skrev av sig allt det han kände, frustration, ilska, orättvisa. Han fick högsta betyg på den uppsatsen.

"Därför att du skrev från hjärtat!" sa jag.

"Ja, jag skrev direkt ur hjärtat", svarade han.

Därefter berättade han att han aldrig efter det fått så bra betyg för någon uppsats, men så hade han aldrig skrivit på samma sätt sedan den gången.

När du strävar efter att bli en rik, berömd författare är det lätt att fastna i fällan att försöka skriva det du tror att förlagen vill läsa. Det är helt fel. Du ska skriva om det DU vill läsa, det du bär inom dig, din berättelse som du har i hjärtat. Då först blir det en berättelse som även förlaget tycker om.

Med andra ord, fatta pennan/sätt fingrarna till tangenterna och låt orden flöda direkt från hjärtat. Lycka till!

För fler skrivtips se här.

Kramisar Kim

Tungt om andra världskriget

Det är tungt att läsa in research för min bok På liv och död i andra världskrigets skugga. Det ligger så nära. Många jag möter har på något sätt upplevt det, har släktingar som upplevt det osv.

Idag har jag varit i stan och uträttat ärenden. Får alltid frågan vart jag än kommer vad jag skriver på just nu. "En bok om andra världskriget", svarade jag idag varje gång jag fick frågan.

Normalt när jag berättar om vad jag håller på med får jag fler frågor om ämnet, men idag fick jag många berättelser, hemska, svåra att förstå, fruktansvärda att ta till sig.

Just nu känns det som jag hade velat vara utan de berättelserna, är rädd för att de ska prägla min bok alltför mycket, att det blir för mycket våld och elände. För just nu är jag arg! Kan inte förstå hur vuxna människor kan behandla andra levande varelser så som de tyska soldaterna gjorde under andra världskriget.

Och det värsta... Det händer ju fortfarande, överallt i hela världen, denna ofattbara, ologiska, omotiverade grymhet.

Nu känns det väldigt angeläget att skriva boken, att berätta vad som hänt, att få så många som möjligt att ta del av vår svunna historia, med förhoppning om att grymheterna kommer av sig, att den någon gång tar slut.

Är jag naiv som bär den förhoppningen inom mig, om en bättre värld, en värld i fred och gemenskap, en värld utan grymhet?

Kramisar från Kim