Välkommen till min Skrivarblogg

En blogg om Skrivtips, Boktips, Intressant fakta, Reseupplevelser och Livserfarenheter.
Här hittar du Skrivtävlingar och Skrivkurser. Här kan du se hur ett bokomslag blir till och hur man gör en bok.
Med andra ord hittar du här det mesta du behöver veta för att skriva en bok.
Debuterade som författare 1997 och har sedan dess utkommit med 60 böcker.
Arbetar som författare, skrivkurslärare, föreläsare och låtskrivare.
Håller distanskurser i skrivandet samt skrivkurser på Färgargården i Blekinge och Studieförbundet Vuxenskolan Karlskrona.

Kim M. Kimselius har Copyright på samtliga inlägg

onsdag 24 augusti 2011

Imorgon...

 Imorgon kommer jag och hälsar på, sa sonen till sin far.

Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.

Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.

Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon.

Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.

Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?

Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret...

Den gamle mannen var tvungen att medge för sig själv att det nog var det sistnämnda. Det var därför han hade så mycket att tala med sin son om. Han var tvungen att berätta, innan det var för sent.

Nästa dag ringde telefonen sent på eftermiddagen. Det var sonen.

Den gamle mannen ville slänga på luren igen, för han visste vad sonen skulle säga, och han ville inte höra orden.

Pappa, jag kan tyvärr inte komma idag. Men jag kommer imorgon! Jag lovar!

Mannen svalde sin besvikelse och var nästan på väg att berätta för sonen hur viktigt det var att han skyndade sig. Snart skulle det vara för sent.

Även nästa dag ringde telefonen. Mannen lät den ringa länge innan han lyfte luren och svarade...

...Kanske nästa vecka... Det är mycket nu, sa sonen.

Fadern nickade mot luren och funderade inte ens över att berätta om läkarens ord. Tids nog skulle sonen få reda på dem.

Imorgon, jag kommer imorgon! sa sonen när några veckor hade gått, med samma löften, utan att något hände.

Den gamle mannen orkade knappt svara, för han visste att han inte längre hade någon morgondag att se fram emot. Något sonen själv skulle upptäcka tids nog.

Mannen lade på luren och sjönk djupare ned i kudden. Han slöt ögonen och viskade: Nu kommer jag Märta, idag, inte imorgon!

Sedan drog han sitt sista andetag, samtidigt som telefonen åter ringde. Den här gången fanns det ingen som kunde lyfta på luren för att svara.

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

7 kommentarer:

  1. Jag skulle gärna vilja säga att sådär kan det väl inte vara, men tyvärr är det nog något som inträffar alltför ofta i vår uppskruvade värld...

    SvaraRadera
  2. Sorgligt, sorgligt, sorgligt och TYVÄRR verkligheten för en del människor. Som TUR är finns det också många som bryr sig om, tar hand om och TRIVS med att vara med sina äldre släktingar och vänner! Precis som att alla barn är viktiga och vårt gemensamma ansvar är också de äldre det.

    SvaraRadera
  3. Så sorgligt! Jag blir så ledsen av den stora ensamheten du skriver om..
    Den berörde starkt.
    Snyft!

    SvaraRadera
  4. Hej Marina
    Tyvärr är det nog så för alltför många, tyvärr. För levde familjen i en helhet, nu är de splittrade över hela landet, ibland över hela världen. Många ser bara till sig själv och sitt och tänker inte på de gamla som sitter där ensamma. Men en dag är det för sent, för det är inte alltid man får en morgondag!
    kram Kim

    Hej Ingrid
    Ja, tyvärr är det ju så det är för många. Därför känns det skönt när man möter människor som bryr sig och är rädda om varandra.
    kram Kim

    Hej Maria
    Tack! Härligt att jag lyckades beröra, det var min mening. Tänkte sända en litet frö till alla dem som inte tänker på sina nära och kära.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Du har så rätt i att vi bor mer utspridda idag, ofta långt ifrån släktingar och då tänker jag att man kanske måste ta hand om någon annans släktingar där man bor som "kompensation". Inte för att man kan smita från sitt "ansvar" för sina egna nära och kära på det sättet, men just därför att det är ett stort problem att många bor långt bort och kanske inte kan finnas till hands, även om de vill.

    SvaraRadera
  6. Jag kommer att tönka på uttrycket - "Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter". - Så är det verkligen inte alltid!

    Jag blir ledsen att läsa detta! Jag har själv en far, som jag alltid håller det jag lovar! Jag ringer varje dag, för jag vet att ananrs sitter han klistrad och väntar vid telefonen, tills jag rigner! Ett löfte är ett löfte..

    Varför har det blivit så stressigt i våra liv? Jag funderar ofta på det? Här i Asien, inte överallt säklart, är det mer en layback lifestyle.. Jag börjar gilla deras rytm mer, speciellt då jag ser hur man umgås mellan generationerna.

    Tack för ett bra inlägg än om det smärtar, mycket.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Hej Ingrid
    Lite så där tänker jag också, ta hand om någon annans släkting...
    Kram Kim

    Hej Katarina
    Nej, så är det inte alltid.

    Pratar också med min far dagligen. Ibland är jag den enda person han talar med på hela dagen. Därför är mitt telefonsamtal viktigt!

    Blir lite nyfiken på om folk i Asien använder datorer lika mycket som vi gör... De stjäl mycket av människors tid, alltså dator och även mobiltelefoner.

    Så skönt att du trivs på din nya hemort!
    Kram Kim

    SvaraRadera

Tack för att du lämnade en kommentar, välkommen tillbaka!