Om två dagar reser jag till Mexiko. Resan är planerad sedan länge, väskan har packats sedan veckor tillbaka, allt är på plats. Under tiden har jag även planerat min föreläsningsresa till Singapore i maj och det var om den jag hade en hemsk mardröm i natt.
Drömmen börjar med att jag står på en parkering utanför flygplatsen i Singapore och väntar på att bli hämtad. I handen har jag min föreläsningsportfölj, på ryggen hänger den röda skinnryggsäcken från Florens.
En bil stannar och en kvinna hoppar ut, någon jag aldrig träffat förut. Smal och senig, håret är rufsigt och hon verkar väldigt stressad.
"Kim?" frågar hon och jag nickar.
Hon rusar fram och slänger in min portfölj i bagaget, i nästa stund stiger vi in i skolsalen. Ja, du vet hur drömmar är, inga transportsträckor där!
En grupp elever sitter längst bak i salen, musik hörs ifrån högtalare på båda sidor om mig, dörren står öppen och elever kommer in och går ut hela tiden.
"Varsågod och börja!" säger läraren.
Jag ser förvånat på henne. Ska jag börja NU? Hon ser min förvåning och nickar.
Jag börjar tala, men ingen lyssnar. Jag ber dem stänga av musiken, men då protesterar både lärare och elever. Det är så man brukar ha det säger de.
Plötsligt blir jag medveten om att jag står i de kläder jag har rest i under ett halvt dygn, kjolen är skrynklig, t-shirten har svettfläckar under armarna. Makeupen har säkert smetat ut eftersom jag sovit med den. Håret står åt alla håll och det värsta av allt...
I just den stunden inser jag att jag har glömt resväskan hemma. Jag har inget ombyte, ingen makeup, ingen tandborste, ingenting! Jag minns även att kameran fortfarande ligger kvar hemma på köksbordet, fulladdad, väntande på att jag skulle fotografera den nya miljön och dela med mig av till mina bloggläsare.
Pinan är över nästan innan den har börjat. Eleverna släntrar ut till hög musik. En ny grupp kommer in. Den här gången är även en grupp lärare med. De stänger genast av musiken och undrar varför den står på när de har besökare som ska tala inför eleverna.
Det enda jag kan tänka på är mitt utseende och att jag inte har några kläder med mig. De som jag under veckor så omsorgsfullt valt ut och packat för att de skulle passa till just den här stunden...
Om jag har resfeber? Ja, det har jag och det är förmodligen därför jag drömmer så här och blandar ihop mina två resor.
När jag skriver "resfeber" minns jag när min systers son skulle komma och hälsa på. Han skulle resa med tåget tillsammans med mormor, från Göteborg till Stockholm och hälsa på mig. Det var en stor upplevelse för honom. Jag tror han var fem år.
När jag ringde samma morgon som de skulle resa sa han glatt: "Jag har resfeber!"
"Det behöver du inte ha! Det kommer att gå jättebra, mormor är med dig!" sa jag. Han bara skrattade!
När jag några timmar senare hämtade dem på Stockholms central, mötte jag en liten kille med blossande röda kinder och glansig blick. Det var inte "resfeber" han hade, utan helt vanlig feber och han började därmed sin vistelse hos mig med att vara sjuk. Inte så roligt!
Någon sådan resfeber har inte jag, mer den där typen om att något inte ska fungera, missa planet, inte få med bagaget och så vidare.
Men jag lovar dig, jag kommer INTE att glömma min väska hemma!
Kramisar från Kim
Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker.
Inlägg
