Har böckerna blivit sämre?
Om du frågar valfri kulturkonservativ skribent på tidskriften
Axess är svaret självklart. Det har inte skrivits mycket av vikt sedan
Heidenstams dagar.
Men
det är en fråga som kanske måste ställas på allvar. För om man tittar
på bokutgivningen de senaste fyra åren så håller den på att förändras
drastiskt. Vill man vara snäll kan man säga att mångfalden ökat, men
faktum är att böckerna blir allt mer amatörmässiga. Dessutom lever de
allt kortare.
Bokutgivningen håller på att avprofessionaliseras.
Och det går i en rasande takt.
Mellan åren 2002 och 2008 var bokmarknaden ”euforisk” enligt en färsk rapport från Svenska Förläggarföreningen.
Bonnierförlagen
fördubblade sina resultat och bokutgivningen ökade med flera tusen
böcker varje år. På sex år växte antalet nyregistrerade titlar per år i
Kungliga Bibliotekets Nationalbiografi från 10 092 till 26 182.
Även om sättet att räkna förändrades under tiden är det en sanslös siffra. Det var en fördubbling av antalet böcker.
Det märktes på kulturredaktionerna. Vi
vadade i böcker. Plötsligt hade inte deckarexperterna överblick över
alla deckare. Gamla författarskap glömdes bort. Högarna med orecenserade
romaner växte på kritikernas skrivbord. Redaktionssekreterare fick ont i
ryggen. Men julklappsloppisen på redaktionen blev alltid väldigt bra.
Anledningen
var mycket enkel. 2002 sänktes bokmomsen från 25 till 6 procent. Det
gav direkt effekt i bokhandeln. Priserna sänktes med cirka 15 procent
och försäljningen ökade med minst lika mycket. Marknaden dopades med
billiga böcker och förlagen satsade friskt.
2008 kulminerade
bokvågen samtidigt som det svenska deckarundret exploderade. Hälften av
alla böcker på topplistorna var deckare.
Stieg Larsson lanserades i USA och Rabénförlagen satsade på deckare för barn under nio år.
Men fyra år senare måste både Bonnierförlagen och Norstedts banta. Fem
tjänster försvinner på Norstedts. Faktaredaktionen slås i hop med
skönlitterära avdelningen och utgivningen minskas. Ingen skönlitterär
genre ska drabbas hårdare än någon annan, däremot ska
fackboksutgivningen slaktas. Det har helt enkelt getts ut för mycket
kok- och trädgårdsböcker de senaste tio åren.
Eva Gedin,
förlagschef på Norstedts, är inte glad. De julklappsböcker hon köpt på
en näthandel har inte levererats innan helgerna.
– Det är ganska
enkelt. Nätet har ersatt en typ av referens- och handbokslitteratur som
det inte längre finns behov av i bokform, säger hon.
– Det är för mycket böcker på marknaden. Det måste vi ta ett ansvar för.
”Någon borde ha dragit i bromsen tidigare”, säger en förlagskollega.
På Bonnierförlagen har man redan krympt ”den illustrerade sidan” som förläggare
Albert Bonnier
kallar fyrfärgsböckerna. Ändå fortsätter man minska utgivningen i år.
20 personer ska sparkas men Albert Bonnier vill inte spekulera i var.
Storförlagen
har bekymmer i lågkonjunkturen. Bokmarknaden har gått ner 15–20 procent
i hela Europa. På Norstedts erkänner man villigt att man de senaste
åren försörjt sig på Stieg Larsson och
50 shades of Grey. De stora fenomenböckerna har blivit grundläggande för ekonomin.
– Det är en olycklig utveckling, erkänner Gedin.
På Bonniers hade man inte klarat sig utan
Zlatan-biografin. En bok som gjorde 2011 till det bästa året i företagets 175-åriga historia. Men inte ens det räcker längre.
– Det handlar om att återförsäljarledet går på knäna. Bokhandlarna har det jäkligt tufft just nu, säger Albert Bonnier.
– Och alla har inte lärt sig hur man beställer böcker på nätet.
Minskar antalet utgivna böcker, alltså? Nej. Tvärtom. Tillväxten av antalet utgivna titlar visar inga tecken på att avstanna.
Miriam Nauri
på Kungliga Biblioteket uppskattar att det under 2012 getts ut lika
många böcker som i 2011. Cirka 15 000 med det nya, strängare sättet att
räkna som infördes förra året och i ett svep minskade högen med 6 000
titlar.
Det som hänt är att småförlagen tar andelar när
storförlagen backar. Inte av pengarna. Eftersom de har väldigt låga
lönsamhetskrav. Men av utgivningen.
Vilket låter positivt för
litteratursnobbarna. I en ideal värld skulle ju bokutgivningen enbart
styras av litterära kvalitetskrav och entusiastiska småförläggare.
Men
det är inte så det ser ut. Fulförlagen växer betydligt mer än
finförlagen. Romantikimperiet Harlequin (som satsar hårt på kinky sex i
spåren av
50 shades) och presentboksförlaget Tukan är två exempel.
Dessutom börjar mikroförlagen utgöra en betydande del av utgivningen. Det som tidigare kallats ”utgivning på eget förlag”.
Det
kan låta som ett marginellt fenomen. Refuserade poeter har ju i alla
tider tryckt upp sina egna diktsamlingar. Men tack vare de nya digitala
beställningskanalerna finns alla dessa titlar tillgängliga i
nätbutikerna.
Och marknaden har skakats om av att just
50 shades of Grey
sålde massor via Amazon.com redan innan boken bearbetades om av ett
riktigt förlag. Nu köper amerikanska förlagsjättar upp
självpubliceringsförlag i hopp om att en vacker dag kunna skörda
succéer.
Hela innebörden i att ”ge ut en bok” håller på att förändras.
Tack
vare e-böcker och de nya print-on-demand-teknikerna behövs inga lager.
Mikroförläggarna trycker upp en handfull böcker som skickas till media
och väntar sedan på att beställningarna ska komma. Det gör de inte
alltid. Men eftersom det inte finns några omkostnader så kan man lika
gärna göra en ny. Träget fiskande efter läsare ger förhoppningsvis
utdelning till slut.
Som en konsekvens har böckernas livstid
förkortats drastiskt. De pressade bokhandlarna måste använda sin
butiksyta effektivt. Om en ny vara säljer lite bättre åker den gamla
varan ut. Medellivslängden är nu så kort som tre månader, uppskattar
branschtidningen
Svensk Bokhandel i sitt stora vårnummer. ”Ett Augustpris kanske kan ge ett halvår till”, säger förläggaren
Håkan Bravinger till tidningen.
Äldre böcker säljs enbart som print on demand.
Resultatet
för storförlagen är att marknadsföringen blir en allt större del av
utgifterna. En marknadsförare på ett stort förlag menar att det påverkat
relationen till författarna.
– Författarna ser varandras
reklam i tunnelbanan och vill ha samma sak till sin bok. Det har blivit något av ett ”aber”.
Stora
pengar spenderas på trycksaker som mest fyller en terapeutisk funktion
och agenter och författare ställer väldigt höga krav på förlagets
pr-strategier.
Eva Gedin:
– Förut skickade man ett manus
till ett förlag. Nu får vi varje vecka i stället förfrågningar av typen
”vad tjänar jag om jag skriver en bok och vad har ni för marknadsplan?”
Även
för läsaren är det nya landskapet en utmaning. Utbudet är oöverskådligt
och media får allt svårare att ge vägledning. Samtidigt kan det stora,
ständigt nya utbudet vara positivt för den aktive bokslukaren.
Men den man verkligen borde oroa sig för är själva boken.
Den
långsamma och gedigna process som tidigare legat bakom varje boktext,
ett samarbete mellan författare, förläggare och redaktör, håller på att
försvinna i nedskärningarnas och mikroförläggandets tidevarv. Precis som
i journalistiken där bloggen blivit det nya idealet hamnar allt större
ansvar för texten på skribenten. På gott och ont. Men i framtidens
publiceringsbransch finns inga korrekturläsare, faktagranskare,
redigerare eller redaktörer.
Visst kommer boken att överleva, men den kommer utan tvivel att bli sämre.
Exakt hur dålig den blir lär vi aldrig få veta. Den litteraturkritiker
finns tyvärr inte som kan jämföra kvaliteten mellan 1992 års och 2012
års utgivning.
Förutom på Axess då, möjligtvis. Men de jämför ju oftast med 1892.
= Egenutgiven bok som är översatt till många språk och är omtryckt ett flertal gånger.
.
.