Boktips: Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Suveränt bra!

Den här boken laddade jag hem som gratisbok, efter ett erbjudande jag fick på bokmässan. Det var ingen bok jag skulle ha valt direkt, men det fanns inte så många titlar att välja på, så det blev Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand...

Och jag säger bara det... Alla talar om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men ingen talar om Delhis vackraste händer som är mycket bättre. Den här boken är minst lika rolig och bjuder på en resa till Indien, där man som läsare får träffa många underbara människoöden, men också ta del av fattigdom och mycket annat som hör Indien till. Allt med en portion humor. Det här är en bok som fick mig att gå längre promenader än planerat, att städa med glädje eftersom jag njöt av att lyssna på boken i min MP4-spelare.

I Delhis vackraste händer skildrar Mikael Bergstrand med en stor portion humor en svensk medelålders mans möte med det myllrande och annorlunda livet i Indien. Och hans möte med den oväntade kärleken där han minst anade att den fanns.
När Göran Borg inte surfar på en blogg för fotbollsnördar tänker han på sin exfru Mia som lämnade honom för åtta år, fyra månader och tre dagar sedan.
Karriären har gått i stå, hårfästet klättrar målmedvetet uppåt och byxlinningen spänner över magen. Sina vuxna barn träffar han bara sporadiskt och nu lär det dröja ett tag till eftersom de ska på semester till Thailand med sin mamma och hennes nye man. När ett tröstlöst vinterregn vräker ner över Malmö och Göran Borg är på väg till jobbet på informationsföretaget som gör gatukontorets hemsida undrar han om livet kan bli mycket värre.
Det kan det. Man kan till exempel få sparken, luras iväg på en charterresa till Indien, drabbas av galopperande turistdiarré och lämnas ensam att dö på ett sjabbigt hotellrum i Jaipur.
Men så knackar det på dörren och in stiger Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad och indisk textilexportör i sina allra bästa och mest underbara år om han får säga det själv. Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa till Indiens myllrande huvudstad New Delhi, där han bland annat träffar den vackra skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti och blir blixtförälskad i henne. Det finns bara två problem: 1. Hon är gift. 2. Med en mäktig industrimagnat.
Delhis vackraste händer är en lika rolig som drabbande bok om hur det överrumplande mötet med Indien tvingar en bitter medelålders man att omvärdera både sig själv och sin syn på andra. 

Vill du ha något helt annat än deckare, kan jag varmt rekommendera dig den här kärleksfulla skildringen av Indien. En bok jag önskar att jag hade kvar att läsa... Om jag skulle dela ut poäng på den här boken så är det en tiopoängare av tio möjliga! Tycker du om Hundraåringen ska du absolut läsa den här boken!!!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Spännande möte med främlingar på tåg

Det som såg ut att bli en lång enformig tågresa till Göteborg blev en mycket annorlunda och spännande resa.

Allt började i Växjö. Två unga killar klev på, ansiktena dolda bakom sina huvor. De satte sig på platserna framför mig. Så fort någon klev in i vagnen drog de snabbt huvorna över sig och böjde sig ned bakom ryggstöden. Helt klart var något på gång. Men vad? Detektiven i mig blev intresserad, trots att jag lyssnade på den spännande ljudboken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Jag såg hur de kontaktade den ena efter den andra personen i vagnen jag satt i. Tog dem i hand och kom överens om något. Personen de kontaktat försvann, för att snart komma tillbaka och berätta att "uppdraget var utfört", eller med några liknande ord.

Vad var det här? En tågkapning, terrorister, kidnappare eller... mördare? Ja, som du ser sattes min fantasi igång och jag blev ännu nyfiknare. Tog av mig hörlurarna och försökte inte längre dölja att jag lyssnade och iakttog dem. Killarna drack öl och blev högljuddare allteftersom timmarna gick. Sms:n ramlade in på deras telefoner och de skrattade och tyckte allt var mycket lyckat. Vad höll de på med?

Till slut hörde jag hur de sa att konduktören var inblandad. Oj, det här lät allvarligt!

Kanske såg de min oro, för den ena killen vände sig om och frågade om de hade stört, om de varit för högljudda. "Nejdå", sa jag, utan att på något sätt visa min nyfikenhet.

De berättade då att två vagnar längre fram satt den enas pappa, den andres svärfar alldeles ensam, lurad av sin fru att de skulle åka till Malmö för att fira hans födelsedag. Avresan hade varit satt till 21.00, men hon hade hämtat honom på arbetet med väskor redan före 19.00 och sagt att planerna hade ändrats lite. Hon fick honom på tåget till Göteborg och såg till att stanna kvar på perrongen. När han upptäckte att hon inte var med var det för sent, tåget hade redan börjat rulla och hon stod och vinkade åt honom på perrongen med en tom resväska. Han hade inte en aning om vad som höll på att ske.

SMS:andet var mellan den förvirrade 50-åringen och svärsonen/sonen som skulle hjälpa till i mannens affär och nu sms:ade massa frågor till honom. Allt för att få honom att tro att de fortfarande var kvar hemma.

Under tiden på tåget hade de skickat fram medresenärer som hade gått fram till honom, frågat efter hans namn, gratulerat honom på 50-årsdagen och gett honom en starköl. Mer spännande än så var det inte, inga mord, inga kidnappare, inga terrorister. Men mannen hade ju trots allt blivit "kidnappad", även om han inte visste om det ännu.

Till slut kom konduktören med en man i femtioårsåldern. Killarna framför mig hade åter dragit huvorna över ansiktena och dolde sig. När den nu mycket undrande 50-åringen kom gående upptäckte han killarna när han var jämsides med dem/mig. "Ja, det kunde jag ge mig fan på!" sa han. Sedan berättade han att konduktören kommit och bara myndigt sagt att han skulle följa med, vilket fått honom att undra vad som var på gång.

50-åringen berättade hur än den ena än den andra hade kommit med öl till honom och han kunde inte förstå hur någon hemifrån kunde ha arrangerat allt detta i förväg.

När 50-åringen gick iväg berättade killarna att resan inte slutade i Göteborg som 50-åringen trodde, utan de skulle resa vidare till London och se Manchester United, som var 50-åringens favoritlag. De berättade också att de improviserade under resans gång och det där med ölen var något de kommit på när de väl satt på tåget.

50-åringen kom tillbaka och såg mig sitta där leende och sa: "Har du hört alltihop". Jag nickade och log. "Tycker du synd om mig?" "Ja, det gör jag verkligen." sa jag.

Vi hade en trevlig stund och snart var vi framme i Göteborg. Då for fan i mig, eller om det var mitt göteborgska blod, för jag reste mig upp, tog på mig kappan och gick fram till 50-åringen samtidigt som jag vände mig mot killarna och sa:

"Då tar jag över nu, eller hur?" De sken upp, nickade och gjorde tummen upp. 50-åringen stirrade på mig och sa: "Var du med på alltihop? Och så sitter du där och ler så trevligt och säger att du tycker synd om mig och så är du med på hela komplotten?"

"Ja", sa jag. "Ta nu din väska och följ med mig!" 50-åringen gjorde lydigt som jag sa medan han ropade på hjälp åt en av de tjejer som tidigare hade gett honom öl och därefter suttit och pratat med oss.

Jag tog min stora resväska och sa "Ja, här är vår väska, för inför den resa vi ska göra räcker inte det lilla bagage du har fått med dig" "Nej fy fan! Vad tänker ni göra med mig?" ropade 50-åringen. Och jag bara svarade: "Följ med får du se!"

Han klev lydigt av tåget och såg sig omkring efter killarna som var spårlöst försvunna för honom, men som jag såg smög från pelare till pelare efter oss. Jag berättade att en stor vit limousin stod och väntade på oss. Återigen ropade mannen på hjälp till Angelica som varit med på tåget och när hon kom fram till oss sa 50-åringen: "Är det sant, är hon med på det hela också?" och så nickade han mot mig. "Ja det är klart!" sa Angelica som inte hade en aning om vem som var med på komplotten eller inte.

Vi kom fram till slutet av perrongen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av 50-åringen så jag ställde honom vid en av pelarna och sa: "Vänta här tills det kommer en lång blondin och tar dig till limousinen." Han gjorde som jag sa, medan han skakade på huvudet och upprepade "fy fan alltså!" Han lät inte arg, mer glad och nyfiken på vad som var på gång, precis som jag hade varit några timmar tidigare.

Jag vinkade åt mannen och gick därifrån med min stora resväska. När jag vände mig om lite längre fram såg jag killarna komma fram till mannen, och jag skulle bra gärna ha velat höra vad de sa till varandra...

Ja, så roligt kan man ha på en tågresa mellan Emmaboda och Göteborg! Om man bara vågar prata med sina medpassagerare!

Det var länge sedan jag var så där tokig, men jag har alltid varit impulsiv, och det är det som gör livet så roligt att leva. Inte sant?

Kramisar Kim
(Och om någon av de som var med på tåget och vet lite om hur det slutade läser detta, så berätta gärna hur det gick sedan!!!)