Götene Kata och Varnhem

Götene Kata och Varnhem
Efter boksläpp och signering i Uddevalla, åkte jag direkt vidare till Götene för att föreläsa i många av kommunens skolor.

Jag fick en magnifik solnedgång över hustaken.

Nästa dag tipsade läraren Birgit mig om Varnhem och Kata och läraren/bibliotekarien Birgitta erbjöd sig genast att ta mig med dit. Jag var trött och hade egentligen tänkt vila och sedan skriva, men jag är alltid nyfiken på nya historiska händelser, därför tackade jag ja. Det ångrade jag inte. Efter dagens alla föreläsningar hämtade Birgitta mig på hotellet, sedan bar det av. Det var längre än jag trodde, men värt resan.

Varnhems kloster i sig är värt ett besök, bara på grund av sin fantastiska omgivning. Vi hade tur och solen sken.

Vid utgrävningar på höjden bakom klosterruinen i Varnhem har arkeologerna gjort sensationella fynd som berättar om platsen från tiden innan munkarna kom dit på 1100-talet. Här finns ruinen av en av Sveriges äldsta kyrkor, en privat gårdskyrka från vikingatiden. Kyrkans krypta är kanske Sveriges äldsta bevarade rum! Här finns också en kristen gravplats som började användas redan på 900-talet – sensationellt tidiga dateringar! Runt omkring ligger de äldre gravhögarna från järnåldern som visar att gårdens historia går långt tillbaka i forntiden.

Här öppnades i maj 2017 en helt ny spännande informationsbyggnad där modern arkitektur möter 1000-åriga murar. Platsen kallas Kata Gård efter den kvinna som härskade på storgården under vikingatidens slutskede. Läs mer på Västergötlands museums hemsida.

När jag såg den här byggnaden kom jag att tänka på guldgubbar och min bok Mysteriet med Guldgubbarna. Det var speciellt kulthuset som kom för mig när jag såg huset på kullen.

En bit upp i backen vände jag mig om och blickade tillbaka, mest för att hämta andan, för hostan var ihärdig. Utsikten var bedövande vacker.

Väl inne i byggnaden på kullen kunde jag läsa om Varnhem innan munkarna kom, men även om Kata. Tack vare en runristad gravsten känner man namnen på några av dessa personerna – Kata, hennes man Kättil och hennes bror Torgils.

Katas grav är en imponerande välbyggd murad kalkstenskista från mitten av 1000-talet. Läget precis intill kyrkoruinen på norra sidan, den fina kistan och runstenen ger tydligt besked att Kata tillhörde samhällets elit. Troligen var hon gårdsägarinnan på storgården Varnhem under 1000-talets första hälft.

Det välbevarade skelettet visar att hon var 160 cm lång och spensligt byggd. Det finns inga förslitningsskador på skelettet, inga tecken på hårt arbete. Hon hade fina jämna tänder, utan karies, infektioner eller påtagligt slitage. Skelettet vittnar om ett priviligierat liv, men trots det blev hon bara 30-35 år gammal. Kata var troligtvis en kvinnlig viking som levde för 1000 år sedan. På Västergötlands museum kan du läsa mer om Kata.

....

Här ser du skelettet av Kata och hennes kista.

Rekonstruktion av den första träkyrkan i Varnhem.

Insidan av byggnaden där man tydligt ser resterna av både den gamla träkyrkan och den nyare stenkyrkan.

Rekonstruktion av stenkyrkan.

Efter vandringen runt Katas gård var det dags att ta en fika. Vad passar bättre än att äta en Katabakelse. Den var supergod! Eftersom det var varmt och soligt satt vi utomhus och njöt av sensommaren.

Dagen därpå var det dags att checka ut för nya föreläsningar, tre olika skolor skulle besökas. Jag var glad för gps:n somtog mig runt i Götene kommun på slingriga små vägar. En skola jag kom fram till var jag väldigt skeptisk till. Den såg mer ut som en arbetsplats, med grävmaskiner, avspärrningsband och staket. Persiennerna var nere, de hängde på trekvart och var trasiga. Det var byggstaket överallt och alldeles tyst. Inte ett enda barn. Men jag litade på gps:n och min intuition och gick in genom rätt dörr. Där jag blev mött av en entusiastisk lärare som berättade att hon använde sig av mina youtubefilmer i undervisningen. Hon uppmanade mig att göra fler sådan filmer. Läraren berättade att skolan skulle rivas, det var därför det såg ut som det gjorde.

Efter avslutad föreläsning körde jag vidare till nästa skola. Då fick jag syn på skylten "Utsiktsplats". Där är bilden ovan tagen. För givetvis körde jag in för att titta, min gps talade om att jag hade tid till det.

Färden mellan skolorna var en skönhetsupplevelse. Alla gamla kyrkor, med sina träportar, snidade gångjärn, gamla gravstenar och höga stenmurar, de gamla husen, slingrande landsvägar och vacker natur. Och inte en enda människa. Det var nästan så jag trodde jag var ensam i hela världen. Den känslan försvann när jag kom till nästa skola. Även där blev jag väl mottagen och erbjuden att äta lunch, men jag körde vidare efter föreläsningen.

Nästa skola var större, där jag skulle hålla två föreläsningar. De undrade om jag hade ätit lunch, vilket jag inte hade. De bjöd på mycket god mat innan de två föreläsningarna började. Jag roade mig med att stå vid fönstret och försöka klura ut vad barnen lekte för någon. När de senare kom in frågade jag. Det visade sig att de övade sig inför ett idrottsevenemang där de skulle vara hejarklack, lite som chearleaders.

Hela tiden när jag körde runt i Götene kommun sken solen och jag njöt för fullt. När jag vänt nosen mot hemmet och kört en stund kom regnet. Det blev dessutom betydligt livligare trafik och många långtradare. Det gick inte speciellt fort.

När jag körde in på vår lilla byväg hade regnet upphört och solen tittade fram precis innan den sade godnatt. Ännu en intensiv vecka var över och mitt liv hade berikats.

På onsdag kör jag till Bokmässan i Göteborg. En dag senare än normalt, så det kommer att bli hektiskt att bygga montern på onsdagen, men jag är borta så mycket nu att jag vill vara hemma de få stunder jag kan.

Hoppas vi ses på bokmässan. B09:20 är monternumret som vanligt.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.  

Hornborgasjön och tranorna

Tranor har fascinerat mig sedan jag för många, många, många år sedan var på skolresa till Hornborgasjön för att se tranornas dans.

Minns bussresan från Göteborg till Hornborgasjön, hur vi stannade för att rasta och till vår glädje upptäckte en stor hög med ännu inte smält snö. Snöbollskrig utbröt och i ett huj var vi mitt i vintern igen. Vi var många blöta, snöiga barn som satte oss i bussen för fortsatt färd till tranorna.

Även om jag minns tranorna, hur de uppvaktade varandra, sträckte på sina halsar, fladdrade med sina vingar och såg oändligt ståtliga ut, är det ändå den där snöhögen som har lagt mest beslag på mitt minne. Men innerst inne vet jag att det är tranorna eftersom jag varje gång jag ser en trana blir lycklig. Då är våren på väg.

Nu bor jag på en plats där det varje år kommer tre tranor och stannar hela våren och sommaren. När jag hör första skriet från de anländande tranorna stannar mitt hjärta upp ett slag, i glädje över att få uppleva ännu en vår med tranorna.

Varje morgon ser jag tranorna, under min morgonpromenad, eller utanför på ängen när jag öppnar dörren. Våra gäster är minst lika fascinerade av fåglarna som jag är. Men medan jag kan njuta av dem i månader, får gästerna bara njuta i korta ögonblick, för så fort gästerna visar sig flyr fåglarna.

Hur kom jag då in på tranorna och Hornborgasjön? Jo, för att jag under veckan varit och föreläst i Götene och på vägen hem passerade jag Hornborgasjön. Jag körde den väg jag blivit rekommenderad som närmast, den "tråkiga vägen" hade de sagt i lärarrummet och på hotellet. Men när skylten "Hornborgasjön" dök upp slog mitt hjärta ett extra slag och jag stod plötsligt vid snöhögen och var ett litet barn igen, med blöta händer och kläder.

När Hornborgasjön dök upp fanns där inga tranor vid den här tiden på året, men inom mig såg jag sjön fylld av de vackra, ståtliga fåglarna, en syn alla människor borde få uppleva minst en gång under sin livstid.

Trots förkylning, feber och trötthet så lyfte synen av Hornborgasjön mig mentalt och resan hemåt kändes mycket lätt.

Här kan du läsa fakta om Hornborgasjön.

Här kan du läsa mer om tranorna och se dem dansa.

Här ser du hur du hittar till Hornborgasjön, var den ligger, var du kan bo etc.

Glöm inte... har du aldrig sett tranorna dansa vid Hornborgasjön... ja då har du verkligen gått miste om något!

Kramisar från Kim

Föreläsning Götene, 1 dagen

Måste medge att jag var lite nervös när jag vaknade imorse, rädd för att rösten skulle ha försvunnit. Svårt att svälja, så det blev bara lite yoghurt och mjölk till frukost. Sedan följde jag vägbeskrivningen, höger, vänster, höger, vänster... Men kom alldeles galet. Åkte tillbaka till hotellet och frågade om de visste var skolan låg. Det visade sig att det skulle vara tvärtom, vänster, höger, vänster, höger... Om du förstår vad jag menar. Har själv gjort så där någon gång, sagt höger istället för vänster, men när man ska följa anvisningar är det inte så lätt när man svänger åt fel håll.

Ljungbackenskolan låg som en liten oas med skog omkring. Genast jag mötte läraren Birgitta kände jag att den här dagen skulle gå bra. När jag steg in i lärarrummet kände jag direkt gemensamhet med alla som var där. Det fanns en gemytlig varm stämning i rummet, en kanna té var på gång, en burk honung stod klar och sedan var det bara att smörja halsen innan jag gick in till första lektionen.

Det var ett underbart möte med alla klasserna, alla eleverna var väl pålästa på just den bok de hade fått utvalt till sin klass. En del av eleverna hade hunnit läsa flera böcker och var väldigt entusiastiska och försökte ställa frågor om boken utan att förstöra spänningen för sina kamrater.

Det som var roligt var att de hade läst olika böcker, en av klasserna hade bara ett kapitel kvar på Tillbaka till Pompeji, en annan hade just läst ut Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland, någon hade läst Svarta döden...

Alla klasserna hade skrivit långa listor med frågor, vilket gjorde att tiden gick väldigt fort. Det som var roligt var att det inte var de gamla vanliga frågorna, utan jag fick tänka till ibland innan jag svarade. Det tycker jag om.

Fick en jättefin teckning av en elev, kände direkt att det här var en person jag ville skriva om. Hade jag kommit ihåg att ta med kameran hade du fått se både eleverna, skolan och teckningen.

Slutade redan 14.00. Normalt brukar jag ta mig tid att utforska den nya staden, åkt till Kinnekulle och alla andra sevärdheter som finns här i närheten, men förkylningen håller mig i sitt grepp och febern däckade mig när jag kom till hotellet, så jag sov bort några timmar innan jag gick ut för att få lite mat i mig. Trots att jag passerade både pizzerior, caféer och korvkiosker var det ingenting som jag ville ha. Beställde en kopp te på hotellet och sitter nu och dricker blåbärsté och äter Polarkaka, utan smör och pålägg. Det är ungefär vad jag orkar få i mig just nu. Men det gör inte så mycket. Åt en härlig lunch på skolan och fick en liten diskussion om maten vid bordet. Vi åt chickennuggets och någon frågade vad man kallade det om det var fläskkött i nuggetsen istället, ja du kan säkert gissa hur pratet gick.

Det ska bli så roligt att återkomma till skolan imorgon, kände mig väldigt välkommen idag. Imorgon borde jag må bättre och vara piggare. Är tacksam för all röstträning jag har gjort, både när jag reste runt med två skådespelare för några år sedan och på de kurser som Författarcentrum Syd har haft. Resan med skådespelarna var kul, då satt vi och tränade våra röster i bilen, medan vi körde mellan de olika orterna där jag skulle föreläsa och de skulle spela upp det jag föreläste om. Dessutom fick barnen skriva berättelser som jag läste upp och skådespelarna, med hjälp av eleverna, spelade upp. Vilka minnen jag bär inom mig. Att vara författare är ett mycket berikande liv, även om det inte känns så just nu när jag sitter här sjuk på hotellet och längtar hem till min egen säng och min familj.

Jag är imponerad av hur lugna och artiga alla elever var på dagens skola, hur trygga de verkade och hur de såg ut att bry sig om varandra. Ja, jag längtar verkligen tillbaka till imorgon. Det enda jag gruvar mig över är den fem timmars långa bilresan hem...

Vi hörs imorgon igen.

Kramisar Kim

En författarvardag

Vaknade dunderförkyld, sviter efter bokmässan. Inget jag precis jublade över eftersom jag skulle köra till Götene idag, en resa på fem timmar i bil. Till slut kom jag då iväg. Solen var så där riktigt höstligt vacker när den fick alla brandgula löv och röda buskar att brinna av färger.

Hade noga sett ut vägen och kört ut vägbeskrivning på nätet och följde den hela tiden. Färden tog mig längs Vättern en bit. Åh, så vackert det var. Förvånat märkte jag att jag hela tiden körde utefter Vättern och tänkte inte på att jag kanske hade kommit på avvägar, just då brydde jag mig inte, för där och då kunde jag ha fortsatt att köra i evighet, med kullar på vänster sida och det glittrande blå vattnet på höger sida. Stora villor och gårdar låg med ansiktena mot vattnet och allt var som i en dröm. Bilen gick nästan utav sig själv medan jag beundrade utsikten.

Det blev stopp för poliskontroll och nykterhetskontroll. Jag orkade knappt blåsa i röret, så förkyld är jag. Men jag fick utslag EJ ALKOHOL, vilket jag ju kunde ha talat om redan innan, men jag tror inte att polisen hade lyssnat på mig. Jag körde vidare.

Det tog ett tag innan jag förstod att den där vägbeskrivningen jag tagit ut på nätet inte stämde helt och hållet med verkligheten. Då bestämde jag mig för att köra på intuition istället. Nu började solen stå låg och sken rakt in på mig, det blev varmt i bilen och jag vet inte om det var feber eller solen som fick mig att känna mig jättesjuk. Till slut hade jag fått nog. Jag kände "nu parkerar jag här och sover i bilen" så eländig kände jag mig. Men jag visste också att jag inte skulle göra det, för jag hade uppdrag som väntade på mig och det vara bara att fortsätta köra.

Till slut kom jag fram till Götene, körde in på en parkering och tänkte: "nu vilar jag lite innan jag letar upp hotellet" och när jag såg ut genom bilfönstret låg hotellet där. Bra intuition, eller hur?

Hotellet öppnade för tre veckor sedan, helt nyrenoverat och jag har fått ett jättefint rum. De var snälla och bar upp min väska och sedan kom de med mat och honungste. Jättefin service.

Solen håller på att gå ned utanför fönstret och trots att jag hade tänkt sätta mig för att läsa fakta om Andra världskriget så ska jag istället zappa runt bland kanalerna en stund och sedan ska jag sova.

Vet inte riktigt vart jag ska imorgon bitti. Hoppas någon ringer ikväll och talar om det för mig. Annars tar jag mig till närmaste skola, så får de hjälpa mig. Livet är väldigt spännande, eller hur?

Dessutom ringde min agent för en liten stund sedan, för att berätta att två olika förlag från samma land lagt bud på mina böcker. Nu kan jag bara vänta och se vad som händer. Jag tycker det är kul när det rör på sig, älskar när det är fart och fläkt, resor, hotell, nya människor, nya platser, nya skolor och att få förmedla min kärlek till orden till många elever. Det är toppen! Men... Det hade varit ännu roligare om jag hade fått vara helt frisk.

Men som du trogna läsare av min blogg vet så är jag född positiv och jag tänker att den här förkylningen säkert har en mening den också. Den får mig att lägga mig i tid, sova ut efter en bokmässa med alltför få timmars sömn. Ja, det är bara att inse att jag måste vila ut rejält på kvällarna för att orka med två dagars föreläsningar (om rösten håller, ve och fasa!) och sedan fem timmars bilresa hem. Men jag tänker verkligen inte lita på några data från internet, nu plockar jag fram den gamla hederliga bilkartan och prickar ut närmsta vägen hem. Trots att jag förmodligen inte får samma fantastiska vyer som på hitresan.

Allting har en mening: Jag vilade i nuet när jag reste hit, lite trafik, fantastisk omgivning och ett underbart mottagande på hotellet. Sängen nästa! Vi hörs imorgon igen.

Kramisar från en dunderförkyld Kim