Min Berner Sennehund Tudor fyller ett år idag

Det var aldrig meningen att vi skulle köpa någon ny hund 2013, men så dog vår älskade Tola, egen uppfödning, och tomrummet blev oändligt stort. Jag kontaktade min vän Lena Westerlund på Clangulas kennel, för att vara ute i god tid. Det visade sig att hennes tik var parad och snart skulle ha valpar. Oj, det gick lite för fort. Trots att jag skulle vara borta mycket, Bokmässan i Göteborg och föreläsningsresa på Island, samt min vanliga julsignering, tackade jag ja till en valp.

Mitt första möte med Tudor, en självständig liten valp, som inte hade något emot att ligga alldeles för sig själv. Här fyra veckor.

Foto Lena Westerlund

Vem kan motstå en sådan här liten sötnos, Tudor fem veckor.

Så var det dags att hämta hem det lilla knytet, här är Tudor åtta veckor. Redan från början lade jag ut bilder på honom på Facebook och Twitter. Du hittar honom under hastagg #Tudorvalpen.

Nyss hemkommen är Tudor mindre än vår nyklippta PON Tickie, men det skulle inte dröja länge innan han hade vuxit om henne. Till hennes förtret.

Här sitter Tudor på trappan till vårt hus, en ny värld har öppnat sig för honom, det är mycket att ta in. Oj, vad söt han var när han var så här liten!

Tiden går fort, och Tudor växer. Här är han tillsammans med vår äldsta hane Pluto, också egen uppfödning.

Tudor avgudar Pluto och gör allt som han gör. Helst vill han ligga så nära som möjligt. Än så länge får de nästan plats på samma biabädd.

Till slut har Tudor vuxit så att han bara kan ligga på kanten till Plutos säng.

Nu har han även vuxit förbi Tickie. Det är mina hejdande fingrar du ser i nedre vänstra hörnet. Inte lätt att få ett busfrö att stå still någon längre stund.

Det här är Plutos soffa. Den har han älskat alltsedan han var valp. Här ligger han och blir gosad, borstad och får klorna klippta. Tudor har än så länge blivit lyft upp till soffan när han skulle bli ompysslad. Han har verkligen försökt komma upp själv, men än så länge har det inte fungerat.

Tudor är alltid nära Pluto, om det inte är jakt på mat som gäller, för då följer han Tickie, hon vet vad som går att äta, kattskit, kastanjer, ekollon, mullvadar och annat smått och gott.

När det är varmt ligger Tudor och Pluto på svalaste platsen i huset, pannrummet. Visst låter det konstigt? Det är nämligen så att betonggolvet är svalt, trots att pannan värmer.

Nu har Tudor uppnått den ålder då det mest är ben, som tydligt syns på den här bilden.

Tickie låter sig inte charmas av Tudor, utan håller honom i schack när han vill leka. Pluto däremot är en bra lekkamrat.

Tudor älskar snö. När första snön föll försökte han slicka i sig all snö, åt det som glass. Här är han tillsammans med Tickie, Doris (grannens hund) och Pluto som tycker att Doris är mycket intressant och söt.

Tjejer är ingenting för Tudor som föredrar att busa i snön.

Benen tycks bara bli längre och längre...

Vilken fröjd, Tudor får ligga tillsammans med Pluto i valprummet, den bäddsoffa där Pluto är född i, den är verkligen han soffa. Tickie står besviken och ser om det möjligtvis inte finns plats för även henne i soffan. Men icke säger Tudor, som stolt vilar tillsammans med Pluto.

Tudor är mycket duktig på att hjälpa till i trädgården. Han drar grenar till brasan. Helst vill han dra de grenar som jag bär på, men ibland bär han sin egen gren hela vägen. Duktig Tudor!

Nu har Tudor blivit åtta månader och får ge sig ut på sin första skogspromenad. Så spännande och lite läskigt. Kompisarna Tickie och Pluto är också med.

Tudor älskar öppna vidder och springer gärna i full galopp.

Pluto som är äldre och förståndigare, snart 9 år, visar Tudor att det visst går att bara gå i lugnt tempo och utforska omgivningarna.

Tickie, 10 år, försöker hålla jämna steg med Tudorvalpen på ängen, men det är inte så lätt.

I vårt hus har vi fredade, hundfria zoner, det är gästrummet, sovrummet och vardagsrummet. Med närmare 260 kvm är det ändå gott om plats för hundarna. Varje kväll vid 20-tiden kommer Tudor och sätter sig vid staketet in till vardagsrummet. Då ser han på mig med sin hypnotiska blick, då är det Tudorkelstund, något jag har lärt honom alltsedan han anlände till oss. Då är det bara Tudor och matte och han älskar det!

Tudor har nu vuxit om Pluto på höjden, han har börjat lyfta på benet och börjar bli stor pojke. Fortfarande har pojkarna lika roligt med varandra, inget bråk.

Äntligen har Tudors ben blivit så långa att han kan hoppa upp själv på soffan, något Pluto inte alls tycker är kul. Tickie sitter gärna nedanför och tittar på pojkarna. Hon tycker inte alls om soffan, för där får man klorna klippta...

"Kom igen! Jag vill leka!" säger Tudor och Pluto låtsas som om han varken ser eller hör.

Den lilla ulliga, kramgoa valpen har nu blivit en stor kramgo kille på 9 månader. Fluffet vid öronen ska snart bort, så att han ser vuxen ut. Uppfödaren förfasas varje gång hon ser bilderna på Tudor med fluffet kvar...

Jag håller däremot kvar vid fluffet ännu ett tag, för så länge det är kvar är han min lilla goa nallebjörn Tudor.

Ändå inser jag att han nu börjar bli stor och mycket likt en ståtlig arabhingst, ja mycket vackrare faktiskt!

Tudor snart 10 månader. Det mesta av fluffet vid öronen är borta, men än finns det en del kvar att ta bort.

På en månad  har han maffat till sig i kroppen och börjar nu se vuxen ut, min lilla Tudorvalp.

Alltid lika pigg och glad, alltid full av spring på promenaderna. En underbar "liten" krabat.

Tudor älskar att hjälpa mig att bära pinnar när jag bär sly till brasan. Fast egentligen tycker han bara om att stjäla pinnarna från mig och sedan busa med dem, som här på bilden.

Det är inte alltid lätt att vara minst i familjen, ibland kan det gå riktigt illa, som den här gången. En skarp tillsägelse från en av de vuxna hundarna resulterade i att Tudors öra delades i två delar. Så mycket blod ett öra kan innehålla, det var blod på mig, väggar, golv och Tudor. Här är han just hemkommen från Djursjukhuset i Växjö där de sydde ihop örat.

Här ser du lite hur örat ser ut. Eftersom jag gärna vill ställa ut honom rakade de minimum med päls från örat och sydde det fint.

Tudor är ingen liten valp längre, utan en riktigt maffig fin kille.

Tudor närmast i bild, sedan Tickie och Pluto. Jämför de översta bilderna där Tudor är mindre än Tickie... Tänk så fort det går!

 Örat har läkt jättefint. Om en vecka ska stygnen tas.

Det här är en favoritplats. Här låg Tudor även ofta som valp. Svalt och skönt på plattorna.

Här är Tudor med sina flockkompisar, från vänster Tickie, Pluto och Tudor.

En ettåring springer över en sommaräng, kan det bli vackrare än så här?

Nu är Tudor störst i hundflocken, även om han är minst i rangordningen. Han har ännu en hel del att lära. Han är jätteduktig på inkallning och kommer direkt. Han hämtar saker när man ber honom och han har börjat lära sig att plocka ur tvättmaskinen. Han hjälper fortfarande till att dra grenar och bära ved och han har varit ute på en lite joggingtur med sin matte. Mest träning i att springa fint när jag sprang lite då och då under promenaden. Tudor älskade det.

Ser fram emot många underbara år med denna urmysiga lilla bernervalp, nej just det, han är ingen valp längre, han är ett år idag. Grattis på födelsedagen älskade Tudor!

Samtliga foton, förutom ett, har jag, Kim M Kimselius, tagit. Tudors fullständiga namn är Clangulas Tudor. 

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 27 böcker. Foto Bertil Knoester.

Min älskade Berner Sennenhund Tola gör nu sina syskon, samt mamma och pappa, sällskap i hundhimlen

I torsdags kväll, den 17 januari 2012, lämnade min älskade, egenuppföda Berner Sennhund, Jamakis Viking Tola, jordelivet för att sälla sig till sina syskon, föräldrar och hundkompisar i himlen.

Allt började för 9,5 år sedan med Jamakis Egypt Achnamon, kallad Namie. Här ser du henne dräktig samma dag valparna började födas.

Här ser du hela familjen: Tola längst fram, Pappa Zacko, mamma Namie och faster Mikida.

Men innan vi kommer så långt skulle valparna ut. Här ligger hela kullen och får mat.

Namie älskade sina valpar och lekte ständigt med dem. Ibland i sällskap av pappa Zacko.

Här sitter jag på förstukvisten tillsammans med hela Viking-kullen. Valparna har döpts efter min bok Vikingaträl, precis som mamma Namie döptes efter min bok Faraos förbannelse. Tola är den längst ut till höger på mittersta trappsteget.

 
Syskonen åkte hem, och kvar blev Tola tillsammans med sin mamma. Visst är de förunderligt lika?

Trots att jag har många hundar, vill jag ägna lika mycket tid åt valpen, som får följa med i ryggsäck på skogspromenaderna.

Här har vi hela familjen samlad igen. Tola har blivit äldre. Från vänster faster Mikida, mamma Namie, pappa Zacko och Tola.

Här är Tola ett år och vi har valpträff hemma i vår trädgård.

Mamma Namie och Tola.

Tola har alltid varit oerhört vacker. En fantastisk vakthund och sällskapshund. Hon började självmant plocka upp allt jag tappade på golvet. Hon plockade ur tvättmaskinen och tvättkorgen för mig. Ja, hon fanns alltid till hands för att hjälpa till.

Hon hade ett sätt att visa ömhetsbetygelse på som jag aldrig tidigare har upplevt. Hon slog ena tassen om mitt ben och liksom kramade...

För tre år sedan slet Tola av sig korsbandet i sitt vänstra bakben. Hon opererades och fick gå på Rehab på Växjö djursjukhus. I september slet hon av korsbandet på sitt friska högra bakben. Vi bestämde att vi inte ville operera, eftersom Tola var drygt 9 år. Istället fick hon knäskydd på båda benen och började på Rehab igen. Vilket gick jättebra och hon gick till slut helt normalt på det senast skadade benet.

Tola älskade snön och vintern, men sedan sin skada fick hon ha ett täcke på sig när hon gick ut i kylan.

Tola var med mig när jag bodde i min stuga nere i Skåne under höstens signeringar. Hon älskade att få rå om mig alldeles själv.

Till sist kommer då den dag alla vi hundägare fasar för: Den dag vi måste ta beslutet att vår älskade vän inte längre får gå vid vår sida här på jorden. I mitt fall var det inget svårt beslut att ta, inga funderingar, inget att dra ut på. Tola var pigg och glad och fungerade bra med sina knäskydd. Men i torsdags eftermiddag ruskade hon rejält på sig och då gick det opererade benet sönder, och det nyligen skadade benet orkade inte hålla upp hennes 45 kilo tunga kropp, utan även det brakade ihop.

Vi ringde distriktsveterinären som kom hem och lät Tola somna in i min famn. När hon drog sitt sista andetag hade jag suttit i två timmar med henne i knät. Jag fick lång tid att ta farväl och tala om för henne hur mycket jag älskade henne, men det tror jag att hon redan visste...

Du vet säkert att jag kan se och tala med andar. Och när jag satt där med Tola i mitt huvud och veterinären gav henne sprutan, då visste jag exakt när Tola dog. Inte för att hon drog sitt sista andetag, utan för att hon plötsligt stod bredvid mig, lade huvudet på min axel och pussade min kind.

Jag sa till veterinären: "Nu är hon borta!" Han tog upp sitt stetoskop lyssnade och bekräftade att det var så. (OBS bilden ovan är INTE på Tola när hon är död. Hon sover sött på sin säng nere i Skåne under min julsignering!)

Jag är glad över att jag har fått 9,5 år tillsammans med denna fantastiskt, underbara hund, är tacksam för varenda minut! För även om saknaden är stor, och att jag inte kan få några "kramar" och godnattpussar av henne längre, så vandrar hon ständigt vid min sida, tillsammans med sin faster, sin far och sin mor och även sin mormor, samt alla de hundar som har lämnat mig långt före Tola kom in i mitt liv.

Många Berner Sennenhundar blir inte äldre än sex år, vilket inte är många år. Men under alla de år en bernersennen lever ger de tusenfalt tillbaka, därför slutar jag aldrig att skaffa mig nya Berner sennenhundar!

Vi ses i himlen lilla pussgurkan Tola!


Kramisar Kim
(Usch, vad svårt det här var att skriva. Gråter floder, sjöar, oceaner. Saknaden är oändlig.)


Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!