Pest Död Pandemi och Corona gör att Svarta Döden fått tryckas om

Pest Död Pandemi och Corona gör att Svarta Döden fått tryckas om

Svarta Döden är en bok som normalt säljer och säljer och säljer. Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har tryckt om boken, men det kan vara sjunde eller åttonde gången.

Även innan Coronapandemin var boken populär. Den används i skolorna när de får läsa om pesten, faktadelen i slutet av boken gör att eleverna lär sig mycket.

Det här är en bok jag älskar, även om den kom ut redan 2005 håller den fortfarande. Mängder av läsarbrev har kommit om den här boken, både från vuxna och barn.

När jag varit ute och signerat är det pojkar och män, från sex år och uppåt, som har dragits till omslaget. Läskigt ska det vara, i alla fall för vissa personer. Men boken är lika populär bland flickor och kvinnor, även om de inte dras till omslaget i första hand.

Jag tycker det är fascinerande att se att en bok håller år efter år efter år och kan bli hyperaktuell när pandemin slår till och lamslår världen.

En "rolig" sak som hände när jag skulle fotografera boken bland rosorna, var att Kiara kom mellan mig och boken och knuffade omkull mig i det våta gräset. Alltsedan hon var unghund har hon lagt sig ovanpå mig varje gång jag har fallit omkull, det har blivit några gånger på halt väglag och när jag ramlat över grenar i skogen. Det är helt hopplöst att komma upp, hon ligger över mig med sina 55 kilo och "skyddar mig" medan jag ligger utslagen. Jag tycker inte det är kul. Varje gång det händer tänker jag att jag borde träna henne så att hon inte gör så nästa gång det händer, men jag glömmer av det, till nästa gång jag blir omkullknuffad eller halkar.

Nu ligger hon och surar efter att jag har skällt på henne för att få bort henne från mig. Jag har bytt byxor för de blev alldeles blöta. Allt för ett litet fotografi på den nyutkomna boken Svarta Döden.

Har du läst den? Skriv gärna och berätta vad du tycker om den!

Så här tycker andra om boken:

"...Griper tag i läsaren, som inte kan låta bli att bry sig om personerna och om hur de ska klara sig... Svarta Döden är den bästa av de sex böckerna om Theo och Ramona." BTJ, lektör Thomas Storn.

"Det märks att Kimselius gjort en omfattande research inför den här boken vilket gör att miljöer och händelser känns obehagligt trovärdiga. Språket flyter fint och spänningen hålls på topp genom boken. Liksom tidigare böcker av Kimselius kommer säkert också denna bok att lånas ut flitigt." Biblioteket i Focus, Bibliotekarie Ulrika Thorbjörnsson.

"Kim Kimselius gör ingen läsare besviken... Man kan inte lägga den ifrån sig." Blekinge Läns Tidning, Hanna Josefsson.

"Realistisk fantasy - eller fantastisk realism?" Kvällspostens reporter Bengt Eriksson fascineras av Kims tidsresor för ungdomar i alla åldrar.

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare eller ditt bibliotek, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel. 


Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskurs Hitta glädje i skrivandet och distanskurs Skriv om ditt liv för mig. Eller någon av mina skrivkurser på Färgargården i Eringsboda.
 
Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka! 

 

En dag ska jag lämna allt det här av Katarina Bivald

En dag ska jag lämna allt det här av Katarina Bivald

En bok där huvudpersonen dör i första raden, kan det vara något att läsa? Ja, det är det!

Vi får följa berättelsen genom spöket Hennys ögon, hon har nyss blivit ihjälkörd när hon skulle springa över vägen efter en underbar kärleksnatt. Tankarna är på annat håll och hon ser inte lastbilen, men han ser henne, tyvärr för sent.

Henny försöker hjälpa sina vänner att komma över hennes död, något som blir lite si och så, ibland blir det galet, ibland går det bra.

En härlig bok med glimten i ögat, mycket humor, känslor och dramatik. Läs den!


En dag ska jag lämna allt det här är en varm och charmig berättelse om kärlek, gemenskap och att börja leva när det är för sent.

Trettiotreåriga Henny Broek står chockad vid vägkanten och ser ner på sin egen orörliga kropp. För en halvtimme sen var hon himlastormande lycklig. Nu är hon …död?

På begravningen träffas hennes älskade ungdomsvänner som en gång arbetade tillsammans på det nedgångna motellet i Pine Creek. Men det enda som verkar förena dem idag är att de verkar fast beslutna att fortsätta vara ensamma och miserabla. Henny inser att hon nu har en livsviktig uppgift – hon ska göra sina vänner lyckliga, och hon är fast besluten om att inte låta det faktum att hon är död hindra henne.

Gradvis får hon vännerna att vakna upp ur sorgen, och motellet får nytt liv när det fylls av nya gäster med skiftande bakgrund. Men alla invånare i Pine Creek är inte lika förtjusta som Henny, och spänningarna mellan motellet och staden växer. Hur mycket är vännerna beredda att riskera för sin sköra gemenskap? Kan man någonsin förändra det som varit? Och kommer Hennys kärlek och kvardröjande närvaro göra dem lyckliga igen, eller får hennes minne dem bara att klamra sig hårdare fast vid sorgen? Det här med lycka visar sig vara betydligt mer komplicerat än Henny tänkt sig …
 

Den får fyra stjärnor av fem möjliga

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris, Bokus,  Akademibokhandeln eller Storytel.

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

En natt fylld av mardrömmar

En natt fylld av mardrömmar

Jag borde ha vetat bättre, ändå gick jag in på Twitter innan jag skulle krypa i säng.

Då hade jag följt det som hänt i Stockholm från det ögonblick jag körde in på parkeringen hemma i Blekinge, efter att ha varit i Markaryd och Tranemo under veckan och föreläst. För i exakt det ögonblicket kom nyheten om vad som hade hänt i Stockholm.

En stad jag bott i, en stad jag älskade att flanera i. Drottninggatan var ett måste varje gång jag åkte in till staden. Oftast med någon av mina hundar, social träning.

Trött efter en intensiv vecka, lämnade jag nyhetsrapporteringen och kikade in på Twitter. Där fick jag till min fasa se en bild av en lemlästad kvinna, sliten i bitar av lastbilen. Bilden som direkt följde var av en överkörd, krossad hund.

Jag stängde snabbt ned Ipaden. Men bilderna hade redan etsat sig fast i mig. Det var först då jag verkligen insåg det hemska i vad som hade hänt, där och vid tidigare terrorattack. Det är ingen skön död, det är en död fylld av skräck och smärta in i sista ögonblicket.

Jag lider med dem som var med om dessa skräckfyllda ögonblick och mina tankar går till de drabbade och deras familjer.

Jag försökte blinka bort bilderna, som bara för ett kort ögonblick fladdrat förbi på min dator. För många var de bilderna verklighet. Hur ska de kunna glömma?

I ögonblicket av fasa efter vad jag hade sett, kom jag på att jag hade fått en present precis innan jag lämnade Tranängskolan i Tranemo. Jag hämtade chokladasken och kortet och öppnade det.

Orden lindrade smärtan något och jag försökte hålla kvar orden och de glada figurerna inom mig när jag gick till sängs. Ändå steg bilderna av de döda upp i mina drömmar och gjorde natten till en fasansfull upplevelse.

Glöm inte att mitt i all grymhet finns det oändligt med kärlek. Låt inte skräcken och terrorn vinna. Var rädda om varandra, visa hänsyn och tänk på alla de drabbade, inte bara de som drabbats igår, utan alla de som flytt terrorn och upplevt fruktansvärda saker. Öppna famnen och le mitt i sorgen.
Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare


Copyright Kim M. Kimselius

Läs även Författarbloggen Kim M Kimselius.

På Kimselius skrivtips eller Författartips hittar du skrivtips, skrivtävlingar och skrivarkurser.

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2017 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg. Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se. 

Att döda den man älskar...

Skrivprocess
Att döda den man älskar

Har just dödat en av mina älskade huvudpersonen i den nya boken Döden på Island. Ögonen är tårfyllda och jag har en tjock klump i halsen.

Att döda den man älskar i en bok är ett bra sätt att bearbeta en sorg man bär inom sig. Då kommer alla känslor ut. Jag har bearbetat sorg i flera av mina böcker, bland annat Vikingaträl, Giljotinen,  Mysrys och TudorRosen Kampen om makten.

Det krävs att man går in i personerna man skriver om, speciellt om man dödar en av dem. Hur tänker de andra, hur känner de, hur bearbetar de sorgen?

Det är bra om man har erfarenhet av eget sorgearbete och kan ta fram de känslorna. Men alla har inte genomlidit att någon nära och älskad har dött. Då får man helt enkelt läsa sig till det.

Leta upp böcker som handlar som sorg och sorgearbete, läs både faktaböcker, biografier och skönlitterära böcker. Lär dig vad det vill säga att förlora någon. För det är först när man har gjort det som man lyckas skildra den allra minsta nyansen i sorgen.

Däremot kan du läsa dig till mycket, tillräckligt för att dela med dig till läsarna. Nu vet du i vilka böcker jag bearbetat mina sorger. Kanske kan de hjälpa dig när det är dags för dig att döda någon karaktär du älskar?

Nu ska jag fortsätta bearbeta sorgen hos mina karaktärer.

Blev du nyfiken på böckerna? Fråga efter dem hos din bokhandlare, annars finns de på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. 

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Skriva är ett bra sätt att bearbeta sorg

Det här inlägget publicerades hos Booqla 18 augusti 2015. Boken det talas om, TudorRosen Kampen om makten, hade ännu inte kommit från tryckeriet. Pappas begravning var precis avklarad. Här kan du läsa berättelsen om hur nära det var att TudorRosen Kampen om makten aldrig blev skriven. Tack Booqla för inlägget.

Här ser du omslaget vi har fått från tryckeriet för godkännande. Boken var ännu inte utkommen.

TudorRosen Kampen om makten har legat och surrat inom mig sedan jag köpte min hund Tudor för två år sedan. Eftersom jag skriver historiska äventyrsböcker tyckte jag det skulle vara roligt att skriva om Tudorfamiljen i England, på grund av att min hund var döpt efter dem. Det var lättare sagt än gjort.

Det fanns inte så många faktaböcker om den person jag ville skriva om, Henrik VII, som var far till Henrik VIII. Om den sistnämnde fanns det mängder av böcker. Men jag ville börja med Henrik VII, eftersom det var han som startade Tudordynastin.

Att skriva historiska äventyrsböcker, baserade på riktig historisk fakta och riktiga historiska personer, innebär att jag måste vara något av en detektiv. Allt ligger inte bara serverat att plocka åt sig, jag måste leta upp det mesta själv.

Där är nätet en bra källa, där hittar jag utländsk litteratur jag kan beställa hem över Amazon. Även Antikvariat och Bokbörsen döljer många bokskatter. Till slut fick jag tag på vad jag behövde och började läsa in fakta. Det var tunga böcker på engelska och det gick trögt.

När tankarna på en helt annan bok dök upp i huvudet, Sveriges Pompeji Sandby borgs öde, lät jag mig lockas att skriva den boken först, medan jag läste fakta för TudorRosen Kampen om makten. Även min nya skrivbok, Att hitta glädje i skrivandet, prioriterade jag upp, eftersom den skulle bli klar till sommarens skrivarkurser.

Aldrig hade jag kunnat ana vad 2015 skulle föra med sig.

Först blev min äldsta hund, Pluto, sjuk. Det konstaterades att han hade en tumör i huvudet. Han var pigg och glad, blödde bara lite näsblod. En vecka senare fick han störtblödning och dog. Det gick alldeles för fort. Jag var chockad och kunde inte hitta orden.

Min då snart 92-årige pappa, som jag pratade med varje dag och berättade allt för, tröstade mig och sa att allt skulle ordna sig, för allt var möjligt. Jag svarade att han fick se till att hålla sig frisk och leva länge, för jag orkade inte med mer sorger och bedrövelser.

Min yngre hund skadade sig och jag fick köra tre timmar till Jönköping för operation, med flera månaders konvalescens som följd. På djursjukhuset satt jag och läste korrektur på skrivboken, medan jag hade ångest för att jag inte kom vidare på TudorRosen Kampen om makten. Tiden började rinna iväg. Sveriges Pompeji Sandby borgs öde var klar och skulle gå till tryck samtidigt med Att hitta glädje i skrivandet. När de hade gått iväg skulle jag resa till skrivarstugan och vrålskriva för att hinna få TudorRosen Kampen om makten klar i tid.

Jag packade väskan och åkte till Skåne. Hundarna fick följa med. Maken körde mig dit, lämnade av mig och återvände hem. Jag behövde vara själv och fokusera. Samma dag jag kom ned ringde telefonen. Det var hemtjänsten. Pappa hade fallit och brutit lårbenshalsen.

När jag fick samtalet satt jag i en vilstol i skuggan, det var närmare 30 grader varmt. Jag hade just upptäckt att det fanns många bra engelska faktaböcker på Storytel. Bland annat den faktabok jag hade problem med att ta mig igenom, den om Henrik VII, den som var så viktig för min bok om Tudorfamiljen. Jag hade svårt att förstå den engelska faktaboken och fick ständigt slå upp orden, trots att min engelska är bra. I efterhand förstår jag att det berodde på att jag var pressad.

När jag hittade boken på Storytel gjorde jag som så, att jag både lyssnade och läste samtidigt. Då förstod jag allt! Jag var så lycklig och tänkte att jag skulle hinna få klar min bok i tid. Då kom samtalet från hemtjänsten.

När de ringde första gången var det ingen fara med pappa, några dagar senare ringde de och sa att jag borde komma dit. Jan körde ned från Blekinge, hämtade mig och körde mig till Borås. Pappa var pigg och glad och verkade må hur bra som helst. Därför åkte vi hem till Blekinge dagen efter. Jag lyssnade på faktaboken i bilen och fokuserade på att verkligen lyssna och förtränga alla tankar på pappa.

Jag kom hem och började skriva de första kapitlen på boken. Mycket av mitten var redan skrivet, eftersom det handlade om Henrik VIII. Dagen efter vi kommit hem ringde de från sjukhuset och sa, att om jag ville träffa pappa en gång till i livet borde jag köra till Borås direkt. På tio minuter var jag klar att åka. Jan hade packat matsäck och jag hade ännu inte packat upp väskan från Skåne. Det var bara att köra.

Efter två dygns vaka dog pappa och så även alla mina ord.

Jag har aldrig tidigare varit med om att orden helt har försvunnit, visst hade det varit trögt när hunden dog, men det hade inte varit helt tomt. Jag skriver tre till fyra böcker per år. Orden bara finns där och flödar av sig själv. Nu var det helt stopp. Paniken växte inom mig. Boken skulle egentligen ha kommit ut i juli, början av augusti. Nu var det redan mitten av juni och jag såg ingen möjlighet till hur jag skulle få boken klar innan bokmässan, eller ens tryckt innan årets slut.

Jag bara grät och var helt förkrossad. All tid gick åt till att ordna begravning och allt runt den, skriva orden som skulle vara i tidningsannonsen, göra häftet till begravningen och skriva ihop text till den. TudorRosen Kampen om makten var helt borta ur mitt medvetande. Ändå låg boken där och pyrde och pockade på uppmärksamhet och jag hade ont i magen, huvudvärk och mådde konstant illa.

Eftersom jag har skrivit två skrivböcker och uppmanar alla att inte sitta och vänta på att inspirationen ska komma, lydde jag min egen uppmaning och satte mig vid datorn. Där satt jag och stirrade på skärmen, och grät.

Pappas visdomsord ”Allting är möjligt!” hoppade omkring inom mig. Om det var någon gång jag borde försöka följa dem var det just nu.

Då kom jag på ett sätt att komma igång. Jag skapade en fiktiv person som var min pappa. Han hade pappas visdomsord, han älskade musik och kvinnor som pappa, han var levnadsglad, ja han var pappa helt enkelt.

Direkt jag kom på den idén flödade orden och jag skrev och skrev och skrev. Jag kände fortfarande pressen och arbetsdagarna blev mycket långa. Upp vid fem och sent i säng, hela tiden skrev jag eller läste in fakta jag tyckte saknades i boken. Maken skötte allt, fixade mat och tog hand om hundarna. Jag skrev, åt, skrev, sov, skrev, läste, skrev…

Dessutom höll jag två skrivarkurser, under två helger. När kursdeltagarna arbetade, bearbetade jag TudorRosen i huvudet. Att arbeta med skrivprocessen var bra för mig, då kom jag på misstag jag hade gjort i boken, sådana som jag kanske normalt inte hade gjort.

När jag skrev sista meningen på TudorRosen Kampen om makten brast jag i gråt. Jag var så trött, jag var även oerhört ledsen över att boken var klar. Det var som om pappa dog ännu en gång, eftersom jag nu var tvungen att lämna honom ifrån mig.

Normalt brukar boken gå iväg till flera korrekturläsare för att de ska ha god tid på sig att läsa korrektur. Nu fanns inte den tiden. Endast en korrekturläsare kontaktades, en som hade väntat på boken och verkligen längtat efter den, en som egentligen inte hade tid att läsa den, men som satt på tåg och flyg och läste pdf-filen jag hade mejlat henne.

Under tiden som hon läste korrektur, läste även jag och min man boken, om och om igen. När jag fick korrekturläsarens kommentarer åtgärdade jag de saker hon hade påpekat och boken blev ännu bättre.
Mitt i korrekturläsningen var jag tvungen att åka till veterinären med min tredje hund, den minsta i flocken, dock 10 år. Det visade sig att hon hade blivit blind. När jag fick det beskedet kom tårarna.

Inte ännu en motgång. Jag klarade inte mer!

31 juli var absolut sista dagen för manuset att gå iväg till tryckeriet. Den 30 juli var boken så klar den någonsin kunde bli och gick iväg till tryckeriet. Då höll jag på att klappa ihop. Jag sov och sov och sov, hade ingen aptit och grät konstant. Boken skulle komma i tid till Bokmässan i Göteborg sista veckan i september.

Lättnaden var enorm! Om jag kunde färdigställa en bok under de omständigheterna, då klarar jag allt!

Nu borde jag egentligen ha semester, åka på spa, bara vila. Jag har just klarat av pappas begravning och är på väg att röja hans gård. Jag ska skriva ihop föredraget jag ska hålla på Egenutgivardagen i Stockholm i september och förbereda seminariet jag ska medverka i på Bokmässan. Dessutom har jag börjat på en ny bok!

Att skriva är för mig som att andas, ett tag var det som om jag inte fick luft.

Nu andas jag igen, jag skriver, jag lever!

Kim M Kimselius

Ja, det var inlägget hos Booqla. När jag läser det igen kommer tårarna och jag förundras över att jag överhuvudtaget har orkat med det här året. Det känns i kroppen och i huvudet. När den sista signeringen är över ska jag vila mig rejält. Som du vet gör jag det genom att försvinna bort i fantasins värld och skriva. Det finns fortfarande många tårar inom mig.

Här kan du läsa några recensioner av TudorRosen Kampen om makten.

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

"Berättelser för alla smaker" Mysrys av Kim M Kimselius

Blekinge Läns Tidning har recenserat min bok Mysrys. Så här skriver Vilja Brorson om boken.

Korta berättelser för alla smaker
Kim M Kimselius
Mysrys, Novellsamling

Kim M Kimselius har gjort en serie historiska böcker om Theo och Ramona. Men den här boken är helt annorlunda jämfört med de andra. Det här är en novellsamling. I den finns det väldigt mycket känslor, som till exempel sorg, hat och rädsla.

Boken innehåller 42 olika noveller och alla är bra på sitt sätt.

En novell som jag gillade extra mycket var kapitel 8: Allt är inte som det ser ut.
Den handlar om Emelia som kommer hem och genast känner att något är annorlunda. Hon ser fotavtryck på golvet och eftersom hennes pappa aldrig skulle tillåta att golvet var så ostädat förstår hon att något har hänt. I hallspegeln ser hon vad som håller på att hända i vardagsrummet. Hon ser sin mamma i spegeln och hon ser att hennes mamma är rädd. I stället för att gå in i vardagsrummet bestämmer sig Emelia för att gömma sig i garderoben och i smyg ta reda på vad som händer. När hon hör att någon börjar prata om henne försöker hon ringa efter hjälp.

Just den här novellen var riktigt spännande och det är många andra också, men om man inte gillar spänning eller är på humör för det, så kan man hitta andra typer av noveller i den här boken.

Och det är det som är kul med noveller. Det är korta (oftast) berättelser för alla smaker.

Vilja Brorson, BLT


Tack för den fina recensionen Vilja.

Om du blev intresserad av boken kan du fråga efter Mysrys hos din bokhandlare, eller köpa den hos någon av internetbokhandlarna, till exempel Adlibris och Bokus.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Berättelserna får mig att tänka på Hitchcocks skrämmande historier, Mysrys av Kim M Kimselius

"Flera av berättelserna får mig att tänka på Hitchcocks skrämmande historier där vanliga människor dras in i skrämmande och kusliga situationer", skriver läraren Anna Palm om min bok Mysrys. Anna har skrivit en helt underbar recension av min novellsamling som jag tycker så oändligt mycket om. Nedan kan du läsa hela recensionen: 

”Känner du mig…” frågar Kim M Kimselius sina läsare i sin novellsamling Mysrys och lovar att hennes läsare kommer att lära känna henne på ett nytt och mer personligt vis genom denna bok.

Läsaren får veta att hon bär på en hemlighet som endast få får dela med henne. Möjligen kan det vara att hon talar om att hon är synsk och kan se andar. Men bara möjligen är det detta som är hennes hemlighet. Vad som egentligen är hennes hemlighet sägs aldrig rent ut, men finns där mellan raderna i bokens alla berättelser. En hemlighet att finna för var och en som läser boken. 

Med ett enkelt, rakt och okomplicerat språk tar hon med sig läsaren in i sin tankevärld och känsloliv. Man virvlas med av hennes intensiva berättarglädje och slukar berättelse efter berättelse. Novellerna spänner över många olika motiv; ond bråd död, sorg och längtan efter våra bortgångna, sjukdom, hemsökelse, förälskelse, rymningsförsök, eller åldrande. Men alla handlar om vår längtan efter kärlek och trygghet på ett eller annat sätt hur otäcka historierna än är på ytplanet. Allt berättat med en ödmjukhet inför livet och människorna.

Flera av berättelserna får mig att tänka på Hitchcocks skrämmande historier där vanliga människor dras in i skrämmande och kusliga situationer. En sådan novell är ”Turisten som försvann” där berättarjaget befinner sig på en turistresa och plötsligt saknar en medresenär. Vilket inte hade skett om det inte berott på slumpen; att berättarjaget själv hade burit en liknande hatt en gång som den kvinnliga turisten var iklädd. 

Andra berättelser få mig att tänka på att här bakom bokens mjuka pärmar kan unga läsare få en större förståelse inför olika livsöden, liksom berättelsen om flickan vars pappa håller hela sin familj i skräck, eller berättelsen om kvinnan som terroriseras av ungdomar för att hon nu är svag och åldrad. 

Men det är egentligen på det inre planet som novellerna egentligen är kusligast. Hur sorgset, otryggt, ensamt, ja rent hotfullt, vi människor kan uppleva vår tillvaro. Och här kan jag tänka att författaren gör sin största gärning när hon låter den gamla och av ungdomarna häcklade kvinnan framföra ett budskap till de nya generationerna som ska ta över en gång:

”Hon skulle lära de små barnbarnen att respektera livet, att vara rädd om de äldre. Hon ville få dem att inse att ingen levde för evigt, att ungdomen var förgänglig, att ålderdomen kom med stormsteg. De måste lära sig att njuta av stunden, av ögonblicket, av varje dag.”

Trots de mörka och kusliga novellerna sprider författaren livsglädje och framtidstro genom sina berättelser som få är förunnat. Titeln "Mysrys" kan inte ha valts bättre för denna bok och novellsamling. Därtill hittar nog varje läsare sin egen hemlighet att dela med författaren. Jag hittade min hemlighet att dela. 

Anna Palm

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. 
Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Min älskade Berner Sennenhund Tola gör nu sina syskon, samt mamma och pappa, sällskap i hundhimlen

I torsdags kväll, den 17 januari 2012, lämnade min älskade, egenuppföda Berner Sennhund, Jamakis Viking Tola, jordelivet för att sälla sig till sina syskon, föräldrar och hundkompisar i himlen.

Allt började för 9,5 år sedan med Jamakis Egypt Achnamon, kallad Namie. Här ser du henne dräktig samma dag valparna började födas.

Här ser du hela familjen: Tola längst fram, Pappa Zacko, mamma Namie och faster Mikida.

Men innan vi kommer så långt skulle valparna ut. Här ligger hela kullen och får mat.

Namie älskade sina valpar och lekte ständigt med dem. Ibland i sällskap av pappa Zacko.

Här sitter jag på förstukvisten tillsammans med hela Viking-kullen. Valparna har döpts efter min bok Vikingaträl, precis som mamma Namie döptes efter min bok Faraos förbannelse. Tola är den längst ut till höger på mittersta trappsteget.

 
Syskonen åkte hem, och kvar blev Tola tillsammans med sin mamma. Visst är de förunderligt lika?

Trots att jag har många hundar, vill jag ägna lika mycket tid åt valpen, som får följa med i ryggsäck på skogspromenaderna.

Här har vi hela familjen samlad igen. Tola har blivit äldre. Från vänster faster Mikida, mamma Namie, pappa Zacko och Tola.

Här är Tola ett år och vi har valpträff hemma i vår trädgård.

Mamma Namie och Tola.

Tola har alltid varit oerhört vacker. En fantastisk vakthund och sällskapshund. Hon började självmant plocka upp allt jag tappade på golvet. Hon plockade ur tvättmaskinen och tvättkorgen för mig. Ja, hon fanns alltid till hands för att hjälpa till.

Hon hade ett sätt att visa ömhetsbetygelse på som jag aldrig tidigare har upplevt. Hon slog ena tassen om mitt ben och liksom kramade...

För tre år sedan slet Tola av sig korsbandet i sitt vänstra bakben. Hon opererades och fick gå på Rehab på Växjö djursjukhus. I september slet hon av korsbandet på sitt friska högra bakben. Vi bestämde att vi inte ville operera, eftersom Tola var drygt 9 år. Istället fick hon knäskydd på båda benen och började på Rehab igen. Vilket gick jättebra och hon gick till slut helt normalt på det senast skadade benet.

Tola älskade snön och vintern, men sedan sin skada fick hon ha ett täcke på sig när hon gick ut i kylan.

Tola var med mig när jag bodde i min stuga nere i Skåne under höstens signeringar. Hon älskade att få rå om mig alldeles själv.

Till sist kommer då den dag alla vi hundägare fasar för: Den dag vi måste ta beslutet att vår älskade vän inte längre får gå vid vår sida här på jorden. I mitt fall var det inget svårt beslut att ta, inga funderingar, inget att dra ut på. Tola var pigg och glad och fungerade bra med sina knäskydd. Men i torsdags eftermiddag ruskade hon rejält på sig och då gick det opererade benet sönder, och det nyligen skadade benet orkade inte hålla upp hennes 45 kilo tunga kropp, utan även det brakade ihop.

Vi ringde distriktsveterinären som kom hem och lät Tola somna in i min famn. När hon drog sitt sista andetag hade jag suttit i två timmar med henne i knät. Jag fick lång tid att ta farväl och tala om för henne hur mycket jag älskade henne, men det tror jag att hon redan visste...

Du vet säkert att jag kan se och tala med andar. Och när jag satt där med Tola i mitt huvud och veterinären gav henne sprutan, då visste jag exakt när Tola dog. Inte för att hon drog sitt sista andetag, utan för att hon plötsligt stod bredvid mig, lade huvudet på min axel och pussade min kind.

Jag sa till veterinären: "Nu är hon borta!" Han tog upp sitt stetoskop lyssnade och bekräftade att det var så. (OBS bilden ovan är INTE på Tola när hon är död. Hon sover sött på sin säng nere i Skåne under min julsignering!)

Jag är glad över att jag har fått 9,5 år tillsammans med denna fantastiskt, underbara hund, är tacksam för varenda minut! För även om saknaden är stor, och att jag inte kan få några "kramar" och godnattpussar av henne längre, så vandrar hon ständigt vid min sida, tillsammans med sin faster, sin far och sin mor och även sin mormor, samt alla de hundar som har lämnat mig långt före Tola kom in i mitt liv.

Många Berner Sennenhundar blir inte äldre än sex år, vilket inte är många år. Men under alla de år en bernersennen lever ger de tusenfalt tillbaka, därför slutar jag aldrig att skaffa mig nya Berner sennenhundar!

Vi ses i himlen lilla pussgurkan Tola!


Kramisar Kim
(Usch, vad svårt det här var att skriva. Gråter floder, sjöar, oceaner. Saknaden är oändlig.)


Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!

Ännu ett ljus har slocknat här på jorden och tänds som stjärna på himlen

I torsdags dog min älskade moster och extramamma Kajsa. Det känns tung och väldigt tomt.

Alltsedan jag var liten har jag tillbringat mycket tid med min moster Kajsa, som var yngre än mamma. Innan min moster fick egna barn lånade hon mig, när hon sedan fick egna barn var jag fortfarande en självklar del av familjen.

Minns allt roligt jag har gjort tillsammans med min moster, morbror och mina kusiner. Ett starkt barndomsminne är den stora bonaden i vardagsrummet hemma hos min moster. En persisk matta, med motiv från Orienten, en sultan, ett palats och en måne som inte alls såg ut som den måne vi har här hemma, den här var upp och ned. Bonaden fängslade mig, men skrämde mig även efter att lampan hade släckts. Många gånger fick min moster trösta mig, när jag mörkrädd vaknade och såg bonaden ruva över mig. Sedan den tiden har jag burit en längtan inom mig om att skriva något om den tiden, och snart kommer boken!

Min moster Kajsa kom och hälsade på mig många gånger på bokmässan i Göteborg och de gånger hon inte kom och hälsade på mig, åkte jag hem till henne. Ofta träffade jag henne tillsammans med min andra moster och mina morbröder, när jag var till bokmässan i Göteborg. Nu är alla borta utan min sista, yngste morbror. Som inte heller han är så ung längre...

Minns en gång när jag åkte hem till moster Kajsa efter bokmässan, hela bilen var proppfull av saker som skulle med hem. Jag hade "ärvt" en bokpyramid av den man jag delade monter med på bokmässan och bilen var mer packad på hemväg än när jag hade åkt dit. Min moster Lalla hade nyligen dött och när jag hälsade på min extramamma Kajsa, hade hon sparat saker från min moster Lalla, som hon visste att min moster ville att jag skulle ärva. Jag minns hur jag skakade på huvudet och undrade hur jag skulle få in allting i bilen, men med hjälp av min älskade moster Kajsa tryckte vi in alla sakerna så det inte fanns en millimeter utrymme kvar. De sakerna påminner mig både om min moster Kajsa och moster Lalla.

När mamma dog, var min moster Kajsa dålig och bodde på sjukhem. Ändå kom hon till begravningen, 1,5 timmas bilresa från där hon bodde, för att stötta mig. Hon satt vid min sida, hon kramade min hand och hon tröstade mig när jag höll på att förgås av sorg. Vem ska trösta mig nu, när jag sitter i kyrkan och vet att min extramamma/moster ligger i kistan framför mig...

Min extramamma och moster Kajsa har och kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta, eftersom hon har varit en stor del av min barndom, uppväxt, ungdom och även under mitt vuxna liv.

När jag skulle skriva på Facebook att jag var ledsen för att min extramamma/moster Kajsa hade dött, skymdes tangenterna av tårar och det blev en glad smileygubbe istället för en ledsen. Många undrade varför och jag förklarade. Samtidigt tänkte jag att det kanske var min moster som hade ett finger med i det hela. Sista åren har varit en plåga för henne, då lungorna varit på väg att ge upp och hon knappt kunnat andas. Sista gången jag talade med henne orkade hon bara prata i 30 sekunder, eftersom hon inte kunde andas. Kanske var den där glada smileygubben :-) hennes sätt att tala om för mig att hon nu har det bra, att jag ska vara glad för att hon inte behöver lida, att hon nu har förenats med sina systrar och bröder som har gått före henne.

Ett ljus har slocknat här på jorden för mig, men en ny starkt lysande, kärleksfull stjärna har tänds på himlen för att vaka över oss alla.

Jag vet att du finns där kära moster/mamma Kajsa, att du tittar till mig då och då, ändå är saknaden oändligt stor. R.I.P.

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok  (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Mysrys. (Här kan du ta del av mina upplevelser med andar, läsa om sorg och glädje, deckare, spänning och livserfarenhet.)

Det skulle vara roligt om du berättade vad du tycker om det du just har läst. Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Tycker du att mina böcker låter intressanta finns de att köpa här. 

Minns när jag skrev Hasse Tellemars biografi, nu är han död...

Blev förvånad och glad, när jag för några år sedan fick förfrågan om jag ville skriva Hasse Tellemars biografi, nu är han död och jag är glad att jag fick förmånen att lära känna honom lite bättre, innan det var för sent.

Hasse Tellemar dog igår, den 11 oktober 2012, han var född 1923, var en legendarisk musikant, utbildad på Musikaliska akademien och spelade många instrument. Han turnérade i folkparkerna i många år, bland annat med Thore Ehrlings orkester, men han kanske blev mest känd som radioman och ledare för radioprogrammet Ring så spelar vi. Han var dessutom fanatisk supporter till Södertälje Sportklubb och hedersmedborgare i Södertälje.

När jag fick förfrågan om att skriva Hasse Tellemars biografi, nämnde de också att all text var handskriven. Inga problem svarade jag. När jag sedan fick manusbunten baxnade jag nästan. Det var verkligen handskrivet, med text i marginalen, små instuckna lappar, inringade ord, med linjer dragna tvärs över texten för att visa vart den skulle flyttas.

På något sätt fick detta mig att känna mig mycket nära Hasse Tellemar, eftersom det var hans handskrivna lappar. Det var ett gedigen arbete, men också ett mycket, mycket roligt sådant.

Jag har vuxit upp med Hasse Tellemars program Ring så spelar vi. Att genom alla dessa handskrivna lappar få ta del av hela hans liv var en stor upplevelse för mig. Inte visste jag att han hade gjort så mycket mer än varit programledare för Ring så spelar vi.

Utdrag ur boken:
"När jag började med 'Ring så spelar vi' hade inte du-reformen slagit igenom. Personligen hade jag svårt för att dua folk som jag inte kände, så det blev många Fru och Herr i samtalen. Tilltalet 'ni' har aldrig klingat bra i mina öron, så det var inget tänkbart alternativ."

När Hasse Tellemars bok, Det var i alla fall roligt att komma fram, släpptes på bokmässan i Göteborg, fick jag möjlighet att träffa Hasse Tellemar och även få boken signerad. Jag har inte behövt läsa den, för jag vet vad som står i den. Däremot har jag bläddrat bland fotona.

Utdrag ur boken:
"Jag påstår inte att jag skriver på allmän begäran, men några från allmänheten har sagt att det skulle vara trevligt att höra hur det låter när jag skriver. Det verkade lockande. Så fick det bli! Men jag blir varken förvånad eller besviken om Horace Engdahl inte har mitt namn på sina läppar nästa gång han gläntar på Nobeldörren. Jag har tiden på mig ... Hasse Tellemar"

Det var tanken på Hasse Tellemars handskrivna lappar som fick mig att uppmuntra min käre, då 88-årige, far att skriva sin självbiografi. Nu är min pappa 89 år. Boken ligger på korrekturläsning och ska snart gå i tryck. Att Hasse Tellemar bara blev 88 år gör mig ännu gladare att jag lyckats få pappas bok färdig i tid. Hoppas att jag även lyckas få den tryckt och levererad till min far innan det är för sent.

Önskar jag hade kopierat Hasse Tellemars handskrivna lappar, det hade varit ett fint minne. Men jag har i alla fall hans bok i min hand och hans röst ringer fortfarande i mitt öra.

Hasse Tellemar kunde inte ha valt en bättre titel till sin bok, Det var i alla fall roligt att komma fram, för det var precis så alla sa på hans tid när de inte lyckades besvara frågan de fick.

En legendar har gått ur tiden och jag minns honom med värme och saknad. R.I.P Hasse Tellemar.

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok  (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Svarta Döden.

Det skulle vara roligt om du berättade vad du tycker om det du just har läst. Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Tycker du att mina böcker låter intressanta finns de att köpa här.

Mysrys, en spännande novellsamling av Kim M Kimselius

Nu är min TJUGOTREDJE bok klar och går iväg till tryckeriet imorgon. Känns helt otroligt att jag har har gett ut FYRA böcker i år. På måndag ska jag vara med i radio kl 09.00 och prata om det. En förläggare sa att jag borde stå i Guiness rekordbok, eftersom jag gett ut så många böcker på så kort tid...

Här är baksidestexten till Mysrys:
Kryp ned under filten och följ med på en spännande resa genom Kim M. Kimselius noveller. Här möter du både glädje, sorg och berättelser om andar. En bok som både är mysig och ryslig att läsa! Den här boken lämnar inte någon oberörd.


Många läsare har fascinerats av Kim M. Kimselius historiska äventyrsböcker. I denna novellsamling kommer du Kim närmare än du har gjort i någon annan av hennes böcker.
"Känner du mig?" börjar Kim med att fråga. Efter att du har läst denna novellsamling lovar jag dig att du har lärt känna både  författaren, hennes flödande berättarglädje och sprudlande livsglädje.


"En bok som gjord för att avnjutas i soffan med en mysig filt, en varm kopp te och kanske någon att hålla i handen. Känn de kalla kårarna uppför ryggen och släck inte lampan ikväll." Lektör Ingela Svensson


"Vill bara säga, att jag alltså är imponerad av, inte bara dina berättelser som sådana, utan även av ditt mycket flödande och spänstiga språk!" Carsten Palmer Schale

En person tyckte att jag skulle skriva en "Må-bra-bok" för vuxna. Då svarade jag henne att jag precis hade gjort det, för jag tror att Mysrys kommer att få många människor att uppskatta det de har, istället för att jaga efter det de inte har.

Min man trodde att boken skulle bli på 100 sidor, men den blev till slut på 300 sidor... Tänk vad många noveller jag har skrivit under åren!

Ser verkligen fram emot att få höra vad mina läsare tycker om den här novellsamlingen.

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok  (Välj fritt bland mina utkomna böcker) Läs mer om Mysrys.

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Jag måste ringa...

Inatt vaknade jag abrupt med en enda tanke i huvudet:

"Jag måste ringa min syster, det var så länge sedan vi pratade!"

Tanken var så intensiv att jag reste mig upp ur sängen för att gå och ringa henne, där och då, 4.22 på morgonen.

I nästa sekund slog insikten mig: Hon är död! Hon finns inte längre! Jag blev plötsligt lika ledsen som jag var efter hennes död. Det var som om hon nyss hade dött, eller dött igen.

Jag minns intensivt drömmen som fick mig att vakna:

Min syster och jag går utefter kajen och tittar på båtar och kommenterar dem. En man har en stor, helt vanlig soffa stående uppe på sin lilla segelbåt. Det ser så komiskt ut att vi båda börjar skratta.

Min syster går bredvid mig. Hon lyfter ansiktet mot solen och njuter ett kort ögonblick av solstrålarna och värmen. Jag ser på henne där hon går bredvid mig, i kort skinnjacka, t-shirt och jeans. Vinden leker i hennes korta, mörka hår och jag känner mig oerhört stolt över min storasyster.

Hon öppnar ögonen, ser på mig och ler, samtidigt som hon lägger armen runt mina axlar. Jag känner doften av hennes skinnjacka och njuter av hennes arm runt mig. Hon säger:

"Det här borde vi göra oftare!"

Jag instämmer.

Sedan vaknar jag och är på väg att ringa min syster, innan insikten slår mig att hon inte längre finns.

Jag kan tala med andar och inser att det är länge sedan jag talade med min syster. Kanske var detta ett sätt för henne att tala till mig?

Årsdagen av hennes död är bara några dagar bort och hon brukar vara som starkast då.

"Glöm inte mig!" brukar hon komma och säga till mig vid denna tid varje år.

Hur skulle jag kunna glömma henne, hon som var min storasyster och vän i 56 år.

Äsch, nu rinner tårarna så mycket att jag knappt ser att skriva...

Kramisar Kim

Läs även Sista dagen.
Läs även Min syster vandrar på himlens blomsteräng.
Läs även Död, sorg, smärta och Livsglädje.


 Vinn en signerad bok:

Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Ta bort Facebookkonto för avliden släkting, så här gör du

När en person avlider kan man välja att göra om personens sida till en minnessida, utan reklam, som bara personens vänner har tillgång till.

Det kan vara tröstande att ha kontot kvar ett tag, att skriva hälsningar till den man älskar, att se på gamla bilder. Men ibland kan det bara vara smärtsamt att se den avlidnas facebookkonto.

Du kanske vill ta bort det och det är fullt möjligt. Du kan faktiskt be Facebook att få kontot borttaget. Då måste du bevisa att du är anhörig till personen. En kopia på personens födelse- och dödsattest ska skickas.

Så här gör du:
För dig utan Facebook-konto:
Gå in på www.facebook.com, klicka på hjälp längst ner till höger. Skriv sedan avliden i sökrutan och följ instruktionerna som kommer.

För dig med Facebook-konto:
Logga in, klicka på Konto högst upp till höger, välj hjälpcenter i menyn och sök sedan på avliden i sökrutan.

Här kan du anmäla att en släkting avlidit.

Inget roligt ämne att blogga om, men ack så nödvändigt. En dag finns vi inte, det är bara så.

Kramisar Kim


Jag skulle bli mycket glad om du berättar vad du tycker om det du just har läst. Kika in på min hemsida www.kimselius.se om du vill veta mer om mig och mina böcker. Här kan du köpa mina böcker.

Favoriter i repris: lär känna författaren Kim M Kimselius

Ibland skriver jag små korta noveller här på min blogg. Idag har jag samlat alla under rubriken "Favoriter i repris". Vet att alla bloggföljare inte har varit med ända från starten av min blogg och därför kan hitta nya noveller här. 

Under rubriken Tänkvärda Berättelser på min blogg blandar jag fantasi och självupplevda saker. Här lär du känna mig som privatperson, min familj och får ta del av mitt liv och min fantasi.
Nyaste inläggen hittar du längst ner här på sidan.

Känner du mig...
...vet du vem jag är? Innerst inne...
Vet du att jag gråter när jag hör en ambulans, eftersom jag vet att någon mår dåligt och kanske inte kommer att klara sig...
Vet du att varje gång jag möter, eller blir omkörd av en motorcykel, griper skräcken tag i mig och jag mår illa, eftersom både min kusin och syster har dött i motorcykelolyckor...
Läs inlägget här 

Min källa till inspiration
Om det inte hade varit för min man, Jan, hade jag nog aldrig blivit etablerad författare. Visst hade jag redan som åttaåring bestämt att jag skulle bli författare och jag skrev. Som tonåring trodde jag inte längre på mina berättelser och stoppade dem i byrålådan och behöll drömmen inom mig. Så kom Jan.
Läs inlägget här


Sista dagen
Det var hennes sista dag i livet, men det visste hon inte när hon vaknade med ett leende på läpparna. Lojt sträckte hon ut sig likt en katt i den solstråle som letat sig fram genom fönstret. Hon njöt av solen och väderleksutsikterna, som hade lovat strålande solsken och mycket varmt. Hon älskade solen! Det skulle bli en perfekt dag för en tur med motorcykeln.

Läs inlägget

Tider som flytt
Hon tummade på sin virkade sjal, den var nött och solkig samt full av hål. Hon försökte förklara för personalen att sjalen var trasig, men de sa bara att den skulle vara så. Men inte kunde sjalen vara full av hål, då skulle den inte värma henne.
Läs inlägget 

En olycka händer så lätt
Tidigt i morse fick jag ett telefonsamtal från min snart 88-årige far. Skämtsamt sa jag: "Det måste vara dåliga nyheter när du ringer så här tidigt på morgonen". När han svarade: "Ja tyvärr har jag dåliga nyheter", kändes det som om hjärtat stannade på mig. Läs inlägget 

När fantasin tar över...
Min häst är den vackraste som finns. Den är isabellfärgad, gyllengulbrun med vit man och svans, vit strimma och de fyra benen är vita just precis lagom högt upp. Sådär som om hästen har vita sockar på sig. Läs inlägget här

 






 

Svårigheter är till för att övervinnas
Ända sedan tonåren har jag haft orden "Svårigheter är till för att övervinnas" uppsatta på väggen. Varje gång något har tagit emot har de här orden fått mig att ta nya tag.  Läs inlägget här

Min pappa en krutgubbe
I år blir min pappa 87 år. Fotot på min pappa är från hans 85-årsdag. Han står tillsammans med sina pigga systrar Titti (Ingrid) och Elvy. Visst är han stilig för att vara 85 år på den här bilden. (Mamma hade dött ett halvår tidigare.) Den som stod för läsandet i vår familj var mamma, men pappa berättade sagor, när han var hemma.   
Läs inlägget här

En bit av paradiset
Funderar ofta på om andra människor ser omgivningen på samma sätt som jag gör. Om de njuter av att bara finnas till, av en "ogräsblomma" som plötsligt dyker upp i rabatten och är den vackraste av alla blommor där, eller om de går genom livet utan att se allt det där?
Stannar andra människor upp och bara andas, ser sig omkring i naturen och njuter, eller rusar de bara på? Läs inlägget här

 

Min mamma är en ängel
Mamma berättade ofta att hon alltid tyckt om att skriva och när jag slog igenom som författare sa hon: "Det har du från mig!"
Men eftersom jag aldrig sett henne skriva, trodde jag inte på henne. Men det kanske inte var så konstigt att hon inte hade tid att skriva, med oss fyra busiga ungar och hemmet att sköta.  Läs inlägget här

 

Död, sorg, smärta och o Livsglädje
Mina fötter slogs undan och jag föll till marken, samtidigt som jorden rämnade och jag föll ned i ett stort hål. Tiotusen hjärtinfarkter slog till mot mitt hjärta och ett blödande magsår slog upp. Någon bankade med boxhandskar i min mage och mitt bröst, samtidigt som en stor stark hand fattade tag om mitt hjärta och kramade så hårt att det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar.
Läs inlägget här






Äppelfrossa
Just nu kör jag runt i Skåne och föreläser, tankarna flyger runt i huvudet och ett minne dök upp i morse: Äppelfrossa. Nu ska jag berätta för dig vad det innebär.
I min familj har det alltid varit noga att ta vara på vad naturen bjuder på och att inte slösa med naturens resurser. Det har kommit helt naturligt, utan tjat, redan från barnsben och det sitter fortfarande i, tack och lov! Läs inlägget här

 
 

Min syster vandrar på himlens blomsteräng
För fyra år sedan dog min syster. En bilist såg sig inte för när han gjorde en vänstersväng och körde rakt på min syster. Min mamma blev förtvivlad, satte sig ned för att dö och dog efter en tid...
Läs inlägget här

  


Farmor
Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.
Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.
Läs inlägget här


En solstråle har slocknat
Idag begravs min gudsons förstfödde, min brors sonson och min snart 88-åriga fars barnbarnsbarn.
Lille William blev bara tre år, efter att i halva sitt liv ha kämpat mot cancer gav han till slut upp. När det såg ut att vända och sjukdomen verkade vara besegrade, somnade han in lugnt och stilla i sitt hem.
Läs inlägget här 


Andar, spöken, finns de?
Ni som har läst mina böcker om Kimberlie och Andys äventyr på Nya Zeeland, vet att det ingår lite andar och andra spännande saker i handlingarna. Vissa människor tycker sådant är löjligt och tror inte på andar, men jag är en sådan där person som både ser och talar med andar, på deras villkor.
Idag har jag varit och besökt goda vänner. När jag var i deras hus för första gången, berättade jag att de hade en ande. En grå gammal farbror som gladdes åt de nya ägarna.
Läs inlägget här
 

Var rädda om varandra!
Vi vet inte vilken dag som är vår sista, hur många dagar av vårt liv som är kvar.
Därför gäller det att ta vara på dem, varje stund. Njuta av dem tillsammans med vänner, familj och sina djur.
Inte kasta bort dyrbara minuter på struntsaker, ovänskap, tjafs och annat oviktigt.
Läs inlägget här


Ungdomlig iver / Milstolpar i livet
Med ungdomens iver tar vi oss an livet. Ivrigt väntar vi på första skoldagen. Tänk att få köpa allra första skolväskan, få åka skolbuss för första gången, träffa sina nya klasskamrater...
Tänk att få fylla TIO år. Det är stort. Plötsligt har jag inte bara en siffra i min ålder utan två!
Läs inlägget här

Tänk om jag inte hinner
Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.
Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.
 Läs inlägget här

Höstliga tankar
Idag har hösten gjort sitt intåg. Gräset knastrade fruset under mina fötter och den fodrade jackan kom på för första gången på länge.
Det är inte lika motiverande att stiga upp när mörkret pressar sig mot fönstret, men när väl morgonförberedelserna är klara och jag stiger ut får jag min belöning. Ännu ligger dimman tät över sjön när jag och hundarna vandrar ned mot den.
Läs inlägget här

Dagen är min
Tystnaden ligger runt mig. Det är inget obehagligt, bara en tystnad fylld av förväntan. En ny dag har börjat. Den här dagen är min att fyllas med precis det jag vill att den ska innehålla. Jag kan välja att sitta vid datorn hela dagen och låta fingrarna löpa fram över tangenterna, forma ord, meningar och bygga vidare på min berättelse.
Läs inlägget här

 Bara en hund, men sorgen sliter i mitt hjärta
"Min" Theo finns inte längre. Den lille valp som fick namnet efter huvudpersonen i mina böcker om Theo och Ramona. En av de valpar som var min favorit och som jag gärna hade velat behålla själv.
Läs inlägget här



En skrämmande händelse
Det var en ljuvlig sommardag, solen strålade från en blå himmel med små bomullstussar till moln. Mellan trädens stammar glittrade sjön inbjudande när jag stannade bilen vid det stora huset, långt ute på landet.
Läs inlägget här


Ålderdom/Ungdom  
Idag hade ungdomarna varit hemska mot henne. De hade först skrattat åt henne där hon kämpat sig uppför backen med sin rullator. Sedan hade de börjat följa efter henne. De hade kallat henne för häxa, kärring och sådana ord som hon aldrig skulle ta i sin mun. Om hon hade talat så, använt de orden, när hon var barn, hade hon fått tvätta munnen med såpa.
Läs inlägget här

Förändringen / Stroke
Som vanligt vaknade hon med ett leende på läpparna och studsade upp ur sängen. Men det var ingen vanlig dag, för hur hon än försökte stiga upp föll hon bara tillbaka i sängen igen.
Till slut gav hon upp och väckte sin man. Med ett generat skratt berättade hon att det verkade vara något fel, hon kunde inte ta sig upp. Då var det han som studsade upp ur sängen och genast stod vid hennes sida. "Mår du bra?" frågade han och hon svarade skrattande att hon mådde jättebra. Hon kunde bara inte komma upp ur sängen.
Läs inlägget här  

Att välja...
Hon hade beslutat sig, det hade hon. Men ännu hade hon möjlighet att ändra sig. Ännu hade hon inte tagit steget.
Hon väntade. Kanske någon skulle hindra henne i sista stund. Var det därför hon väntade? Ville hon att någon stoppade henne?
Läs inlägget här

Döden knackar på
Njuter av att känna solen värma min kind och vinden rufsa om mitt hår. Det är inte alla som kan göra det längre. Det gäller att ta vara på den tid vi har, för den är alldeles för kort för en del, och ingen av oss vet när det är vår tur att lämna denna jord. Igår var det min käre svåger Stig som lämnade oss. Hela hans familj fanns runt hans dödsbädd och försökte skänka honom kärlek och värme i hans sista stund på jorden.
Läs inlägget här




När orden inte räcker till...
Hur tröstar man någon som mist sin livskamrat sedan drygt femtio år...?
Finns det några ord som överhuvudtaget kan trösta när man mist någon man älskat innerligt i så många år?
"Livet går vidare!" Visst, livet går vidare, men aldrig mer på samma sätt, aldrig mer med samma person.
Läs inlägget här

För bara en timma sedan...
För bara en timma sedan var hon glad och förväntansfull. Då fyllde fågelsången hennes bröst med glädje. Hon hade planer för framtiden, ja hon hade även planer för den närmaste timmen...
För bara en timma sedan packade hon ned det sista i väskan. Vände och vred den nyinköpta baddräkten, undrade hur hon skulle se ut i den när kroppen blivit lagom gyllenbrun. Hon stängde locket och drog åt remmen. Adresslappen satt redan på. Allt var förberett. Hennes man hade gått för att hämta bilen och köra fram den till porten. Snäll och omtänksam som alltid.
Läs inlägget här

På ett ögonblick
Det var en underbar försommardag, den första riktigt varma dagen. Redan dagen innan hade han bestämt sig för att ta en tur på motorcykeln, en liten kort tur, eftersom det var årets premiärtur med hojen.
När han väl gränsat motorcykeln och kände fartvinden omsluta kroppen, lockades han att fortsätta turen. Han bestämde sig för att köra vägen mellan Hindås och Lerum.
Det var en populär väg för motorcyklister, eftersom vägen slingrade sig fram mellan sjö och skog, upp och nedför backar. En väg som fick det att killa i magen många gånger, samtidigt som den var en fröjd för ögat.
Läs inlägget här

Se mig!
Vad ser ni systrar. Vad ser ni systrar, vad ser ni säj. ... Förklara vad ni ser när ni ser på mej. En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick, Osäker om vanor, med frånvarande blick. Som spiller ut maten och inte ger svar när ni muttrar om henne som aldrig blir klar. Som inte ser ut att märka vad ni gör Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för. Som viljelöst låter er göra hur ni vill, Med matning och tvättning och allt som hör till. Är det så ni tänker när ni ser mej säj?
Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej. Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still. Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tioårs barn med en far och en mor, Som älskar mej och min syster och bror.
En sextonårs flicka smäcker och grann, Med drömmar att snart få möta en man. Läs inlägget här
Imorgon!
Imorgon kommer jag och hälsar på, sa sonen till sin far.
Lovar du, sa den gamle mannen och kände hoppet stiga inom sig, som så många gånger tidigare. Den gamle mannen visste att han inte borde känna så stor förväntan och glädje, eftersom det oftast inte blev så mycket av sonens löften.
Självklart, pappa. Den här gången ska ingenting få komma emellan. Jag lovar.
Den gamle mannen bet sig i läppen för att hindra sig från att berätta. Det kunde vänta till imorgon. Då skulle han berätta vad läkaren hade sagt. Det var inga nyheter någon borde få höra på telefon. Då ses vi imorgon då, sa den gamle mannen och hörde klicket i sitt öra när sonen lade på. Han satt kvar med telefonluren i handen en lång stund, som om han genom att hålla i luren fortfarande var sammankopplad med sonen. Till slut lade han ner luren och lyssnade på tystnaden som bredde ut sig som ett kvävande täcke. Han borde sätta på radion, eller tv:n. Han borde göra något. Men det var ingen idé. Ingenting var någon idé längre. Förutom sonens besök.
Det var länge sedan nu, alltför länge sedan. Nog var det minst ett år sedan sonen varit här? Den gamle mannen mindes inte riktigt, men han visste att det hade varit sommar och det var inte den här sommaren som just tagit slut, utan sommaren dessförinnan, eller kunde det vara för ännu längre sedan?
Men han ringer ibland, sa den gamle mannen, och försvarade sin son inför sina egna förebrående tankar som var på väg att poppa upp. Ändå lyckades en tanke stiga upp till ytan: Ja, men hur ofta ringer han? En gång om dagen, en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i halvåret... 
Läs hela inlägget här

Förklädd skönhet. En berättelse om andar.
Redan från utsidan insåg hon att de hade hittat sitt drömhus. Hon smög handen under sin mans arm, kramade den, såg upp på honom och log. Han såg på henne med ett stort leende och nickade. Även han kände att de äntligen hade hittat rätt efter allt husletande.
De sa ingenting. De ville inte att mäklaren skulle förstå hur förtjusta de var, då kanske de inte skulle lyckas få ned priset.
Ska vi se trädgården först? undrade mäklaren och de nickade, medan deras ögon ivrigt tog in all grönska, alla små prång och bedårande byggnader som låg halvt gömda bland buskar och träd. De smala grusade gångarna ringlade fram genom trädgården.
Hennes fötter nästan flög fram av lycka. Här skulle hon kunna bo tills hon blev gammal. Hon stannade upp, vände sig om och såg på det gamla trähuset. Även det tycktes lika charmigt och ombonat som trädgården. Den som byggt huset måste ha tyckt om att snickra, för huset var utsmyckat med verklig snickarglädje, var mycket personligt och gav en varm känsla fylld av glädje. Läs hela inlägget här

Ändrade planer
Hon såg sig om i det lilla rummet. Hade hon glömt något? Den lilla blå väskan med vita kanter innehöll det allra viktigaste: En anteckningsbok, blyertspenna, pennvässare och radergummi. Hon såg nallen ligga i sängen och anklagande stirra på henne. Hon var för stor för den nu, ändå kunde hon inte låta bli att gå fram till sängen, plocka upp nallen och stoppa honom under armen. Han fick också följa med.
Hon röjde undan en bit på skrivbordsskivan och tänkte på sin mamma som alltid tjatade på henne att hon skulle städa sitt rum. Men hon älskade sitt belamrade skrivbord, hon visste var alla saker fanns och kunde lätt hitta det i någon av alla de högar som fanns där.
När hon lyft undan brev, högar med berättelser och pennor, fanns det en liten plats för henne att krypa upp på. Hon ställde sig på knä mot skrivbordsytan och sträckte sig fram mot fönstret. Försiktigt öppnade hon det, samtidigt som hon lyssnade på ljud inifrån huset. Ingen kom.
Läs hela inlägget här .

Säg vad jag ska göra...
Hon låg och tänkte på svärdotterns ständiga fråga: "Kan jag hjälpa till med något?" En fråga som ställdes i förhoppning om att inte behöva göra något. Svärdottern satt alltid vid köksbordet, med huvudet böjt över en tidning och mumlade fram frågan, knappt hörbar. Ibland retade hon sig på den unga kvinnan, men hon ville inte ha någon hjälp av en person som så tydligt visade att hon inte ville hjälpa till, även om hennes ord sa något helt annat.
Hennes tankar gick till den yngste sonens flickvän. Hon var som ett yrväder när hon for in genom dörren. Hennes ord var ständigt "Säg vad jag ska göra!" Hon backade inte för något, hon tog tag i saker och ting utan att fråga, hon satte sig aldrig ned när det var dags att laga mat, hon hjälpte till, skrubbade potatis, dukade fram, gjorde sås. Ja hon var en rejäl flicka att ha vid sin sida. Hon var glad för yngste sonens skull, men bekymrad över den äldste. Han fick slita i hemmet, medan hans fru satt försjunken i en bok, eller en veckotidning. Varför sa han inte till?
Hon kände en förändring i rummet och slog upp ögonen. Hennes man satt på en stol vid hennes sida och höll hennes slappa, orörliga hand. Han log när han såg att hon öppnat ögonen och strök henne försiktigt över kinden. Hon såg rörelsen, men hon kände ingenting. Jo, hon kände kärleken strömma mot sig i mannens blick och genom hans gest. Men hon kände inte beröringen. Hon hade inte känt någonting sedan bilolyckan.
Läs hela inlägget här .

Ensamhet och Glädje
Hon satt på bänken i köpcentret och såg människor skynda förbi. Alla hade bråttom, de släpade på paket, kassar och barn.
Mammor ryckte irriterat i de griniga små barnens händer och uppmanade dem att skynda på. Papporna bar surmulet påsarna med färgglada tryck från de olika butikerna i köpcentret.
En liten pojke satte sig trumpet ned på baken och vägrade stiga upp. Han lindade sina små armar framför bröstet och försökte göra sig så tung som möjligt när mamman skulle lyfta upp honom. När inte den taktiken fungerade blev han istället alldeles slapp i kroppen och lade sig på golvet. Mamman blev ursinnig och slet i pojken.
Hon tänkte på sin egen son. Så där skulle hon aldrig ha behandlat honom. Hon skulle ha satt sig ned på huk bredvid pojken och med lock och pock fått honom att resa sig upp. Hon skulle ha slutit honom i sin famn och viskat kärleksfulla ord, berättat att det snart var dags för jultomten att komma till alla snälla barn. Han som varit snäll hela året och skulle få många fina julklappar av tomten kunde väl vara snäll ännu ett litet tag. Det var så mycket som behövde göras innan jultomten kom och hälsade på, för visst ville han att det skulle vara fint hemma när de fick besök. Han ville väl att de skulle ha god mat hemma för att bjuda tomten på, kanske något gott att dricka, en fin julskinka, lite pepparkakor och julgodis förstås. Det var därför de gick från butik till butik och handlade och om han bara orkade ännu ett litet tag skulle han snart få vila.
Det var vad hon skulle ha viskat till sin son. Nu såg hon hur mamman gav upp och fräste några ilskna ord, innan hon reste sig upp, vände sig om till sin man och skrek att nu fick han ta hand om pojken. Mannen släppte paketen, böjde sig ned och slet upp pojken från golvet. Den lille pojken skrek hjärtskärande och såg rädd ut, som om han förväntade sig stryk och kanske var det precis vad som väntade honom när han kom hem.
Åter tänkte hon på sin lille son. Han skulle aldrig ha fått stryk, han skulle fått belöning när han kom hem, en kopp varm, god choklad med lite vispad grädde överst, så att han fick en sådan där ljuvlig liten söt gräddmustasch efter att ha druckit upp chokladen. Hon skulle kärleksfullt ha smekt bort gräddmustaschen, samtidigt som hon skulle ha stuckit till honom ännu en hembakad pepparkaka.
Läs hela inlägget här.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se