Kim M. Kimselius om att skriva med glädje
FREDAGSINTERVJUN. Författaren Kim M. Kimselius har gett ut 23 böcker. Hon bloggar, föreläser och har skrivarkurser. Ända sedan hon var liten har hon vetat att hon skulle bli författare. Men debutboken Tillbaka till Pompeji tog fyra år på sig från det att hon skickade in manuset till B. Wahlströms förlag. Först dröjde det två år innan en redaktör ringde upp henne och sa de ville skriva avtal. Och sedan ytterligare två för att den skulle hamna rätt i deras planering.
Hej Kim! Även om du blev belönad med grymma försäljningssiffror – 11 000 sålda ex redan första veckan – verkar det otroligt tålamodskrävande att gå och vänta i hela fyra år. Hur stod du ut?
– De första två åren tänkte jag inte så mycket på det, jag skrev nya berättelser och stoppade i lådorna. Till slut glömde jag faktiskt av att jag hade skickat in ett manus. När förlaget ringde och berättade att de ville ge ut min bok förstod jag först inte att de verkligen menade det, eftersom redaktören inte sa det rakt ut. Hon bara berömde och berömde och jag satt och väntade på “men tyvärr …”
– När väl manuset var antaget var det mycket annat som skulle göras som fotografering och att skriva text om mig själv, vilket var svårare än att skriva boken. Min första “säljtext” om mig själv. Hemskt! Nu önskar jag att jag hade sluppit vänta så länge, för jag vill gärna skriva hundra böcker innan jag dör och åren tickar iväg. Ibland klandrar jag mig själv för att jag inte skickade in några manus tidigare, utan väntade tills jag hade fyllt 39 år.
Efter två böcker om Theo och Ramona började en ny redaktör på förlaget som ville göra om din tredje historiska äventyrsbok till en banal kärlekshistoria. Så bra att du var stark och inte gav med dig utan började ge ut dina böcker själv. Är det här vanligt inom branschen, att författare får ge avkall på sina berättelser?
– Nej, absolut inte på det här sättet. En vän, och redaktör på Rabén och Sjögren, sa att “det var det jävligaste han hade sett, så gjorde man inte med en författares manus.” Visst kan man få tillsägelse om att berättelsen skulle bli bättre om man ändrade si och så, men att få hela sitt manus omskrivet och det väsentligaste struket, historia och miljöskildringar som gjort de tidigare böckerna så populära, så gör man bara inte.
Jag har precis avslutat din bok Att skriva med glädje. Du har varit med om mycket sorg, ändå spritter du av glädje inför orden. Det är smittsamt. Man vill kasta sig in i sin egen text och bara njuta. Har du något enkelt tips till den som får värka fram orden?
– Åh, vad glad jag blir när jag läser din text, tack! Sluta ställ så höga krav på dig själv, skriv det du brinner för istället för att pressa dig att skriva det du tror kommer att accepteras av förlagen. Det är oftast de unika manusen, de som sticker ut, som förlagen tar. Våga tro på dig själv och skriv från hjärtat. Kanske låter det banalt i dina öron om du har svårt att komma igång med skrivandet, men då ska jag berätta en sak för dig:
– Min pappa dog den 18 juni 2015. Då hade jag precis stängt in mig i min skrivarlya för att skriva TudorRosen Kampen om makten, som redan då var en månad försenad till tryckeriet. Hela min värld tippade över ände när pappa dog. Vi pratades vid varje dag och hade alltid massor att prata om. Han följde spänt med i mina berättelser om TudorRosen, som under lång tid hade formats i huvudet på mig. Boken var starkt knuten till pappa. Han längtade efter att läsa den. När han hastigt dog kunde jag inte skriva. Det gick bara inte. Normalt skriver jag av mig min sorg, men den här gången tog orden slut. När jag satte mig vid datorn grät jag bara. Dessutom skulle vänner och bekanta informeras, begravning ordnas etc.
– Paniken växte inom mig för att boken inte skulle hinna bli klar till Bokmässan i Göteborg i september, samtidigt som jag var ordfattig på grund av sorgen. Minnet svek mig, orden blev fel, jag kunde inte sova och tårarna rann konstant. Då kom jag på ett sätt att skriva boken. Jag lät en av figurerna i boken bli pappa. Jag gestaltade min pappa, hans humör, hans kärlek till musiken, glimten i ögat, glädjen till livet och allt det där andra han stod för. Hans livsord till mig innan han dog, var desamma som han hade fått av sin far: “Allting är möjligt!” Med de orden inom mig skrev jag boken och lät figuren i boken ha just de orden som sin livsfilosofi. På så sätt skrev jag en tjock bok på 350 sidor. Tårarna strömmade fortfarande, men jag gladdes varje morgon över att få träffa “pappa” igen när jag öppnade datorn. När sista ordet var skrivet var det med sorg i hjärtat jag tog farväl av pappa ännu en gång.
– Så visst kan man skriva även om det är svårt att få fram orden, det gäller bara att se till att göra det och hitta på ett sätt att komma över hindren man själv skapat.
Du säger att de bästa berättelserna föds när du sover. Och att du ofta får rusa upp till datorn när du vaknar. Ger du dig själv ett uppdrag innan du somnar eller kommer det av sig självt?
– När jag håller på med en berättelse tänker jag på den innan jag somnar. Då kommer ibland flera kapitel till just den berättelsen när jag sover. När jag inte är inne i ett intensivt skrivskede händer det att det dyker upp nya berättelser inom mig. En del blir noveller, andra skriver jag ned första kapitlet och stolpar, för att sedan lägga in i en mapp i datorn. Där ligger nu 49 påbörjade berättelser. Bara att plocka fram och skriva vidare på.
– Ett exempel på en sådan berättelse är Mördande foto. Den fick jag inspiration till efter att jag hade varit iväg och föreläst. På natten drömde jag fram berättelsen. Jag valde att lägga ut det första kapitlet på Wattpad, en plats där man kan lägga in sina berättelser och få respons på dem. Detta gjorde jag för att mitt barnbarn älskade Wattpad och jag visste att hon skulle älska den här berättelsen och få följa hur den blev till. Tanken var att det bara skulle bli en lite längre novell, men berättelsen fortsätter att växa inom mig under nätterna och nu har jag bestämt att den ska komma ut som bok 2016. Gå in på Wattpad och sök på Kimselius och Mördande foto.
Tar du någonsin semester?
– Nej, orden tar aldrig semester. Jag är författare 24 timmar om dygnet. Jag har varit på spa 3 dagar i år. Det är den enda semestern jag har haft och kommer att få det här året. För mig är inte sammanhängande semester viktig. Jag har fördelen att kunna ta långa promenader med hundarna när höstens färger sprakar utanför fönstret och solen lockar mig ut. Jag älskar att få vara tillsammans med min man dygnets alla timmar när jag är hemma. Jag är ute och reser en hel del, signeringar, föreläsningar och research. Då är Jan hemma. “Semester” för mig är att vara hemma med min familj och få skriva så mycket jag vill. Då mår jag som bäst.
Tack Kim för dina fina svar. Önskar dig och alla som läser en härlig helg med många fantastiska drömmar.
Tack själv Eva för att jag fick vara med på din blogg. En rättning: Jag har nu gett ut närmare 40 böcker.
Missa inte morgonens blogginlägg, där jag berättar om den 21:e historiska äventyrsboken Döden på Island.
Blev du nyfiken på mina böcker? Fråga efter dem hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.
Kramisar Kim
Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.
Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här
Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.
Inlägg
