Boktips Störst av allt av Malin Persson Giolito

 Störst av allt av Malin Persson Giolito

Det här är en bok som vi läst i vår Boktwittgrupp. När jag började lyssna på boken kände jag att jag ville sluta direkt. Jag tycker nämligen inte om att läsa om rättegångar. Men, eftersom det var en boktwittbok lyssnade jag vidare, och det är jag glad för.

Boken börjar med en rättegång och Majas berättelse:
"Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet."

Samtidigt som rättegångar mot Maja löper vidare får vi ta del av allt som hänt innan händelsen som gjorde att Maja nu står åtalad för mord. Vi får ta del av de rikaste av de rika i Djursholm, om tonåringarna som har hur mycket pengar som helst, men ingen kärlek från sina föräldrar.

Jag tycker inte om talspråk och svordomar i böcker. Men den här boken kunde inte ha skrivits på något annat sätt. Språket gör att läsaren kommer huvudpersonen inpå livet, ja innanför huden till och med. Inget annat existerar än Maja och allt som hänt henne. Det är en intensiv berättelse som inte lämnar någon oberörd. Läs den!

Den får fem stjärnor av fem möjliga.



Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius 

Blev du nyfiken på boken? Fråga efter den hos din bokhandlare, annars finns den på nätet, till exempel hos Adlibris , Bokus och CDON.COM.

Blev du inspirerad av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar och berätta längre ned i det här inlägget. Klicka på Skicka en kommentar eller Inga kommentarer, för att skriva och berätta vad du tyckte. 

För fler boktips kika in på Kimselius Boktips här på bloggen.

Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka! Mejla Kim M Kimselius.

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

11 september 2001 World Trade Center New York

Idag är det 10 år sedan två flygplan flög in i World Trade Center i New York. Här är mina personliga upplevelser av händelsen: 

2001 var första gången jag besökte USA. Mina böcker, Tillbaka till Pompeji och Jag är ingen häxa, höll på att översättas och skulle ges ut i USA.

Det var mitt första besök i New York och givetvis blev jag visade så många av stadens sevärdheter som möjligt. Jag kände inte till mycket, men jag lärde mig snabbt.

För första gången i mitt liv åkte jag tunnelbana, vandrade bland horder av människor i finansdistriktet runt Wall Street, åkte alla hissarna upp till toppen av Empire State Building för att pusta ut och ta in hela staden som låg nedanför mina fötter. Långt bort i fjärran såg jag två tvillingbyggnader, gigantiska skyskrapor och när jag frågade vad det var för byggnader fick jag veta att det var World Trade Center.

Kanske jag där och då kände av den annalkande katastrofen, eller så är jag bara väldigt trött, som du ser på bilden. Jag drog nämligen på mig en förkylning på flyget över och gick omkring med hög feber som dämpades med inköpta mediciner på supermarkets. Det var ett hårt tempo hela tiden, med fina middagar och många möten.

Det som fascinerade mig mest efter mitt besök i New York var faktiskt de två gigantiska byggnaderna och jag satte upp ovanstående kort på tvillingtornen framför min dator. De var symbolen för New York för mig och med spänd förväntan såg jag fram mot den dag mina böcker skulle komma ut i USA.

Då kom 11 september (Klicka på länken för att få all fakta om händelsen) några månader senare. Som vanligt hade jag ingen radio på när jag satt och skrev, så när jag ringde en väninna 16.00 var det första hon sa: "Vad tycker du om det som har hänt?" Jag var helt oförstående och hon sa att jag genast skulle slå på tv:n, vilket jag gjorde.

Chockad såg jag bilderna från flygplanet som flög in i World Trade Center, sedan hur det andra flygplanet flög in, hur människor hoppade ut från fönstren, hur skyskraporna kollapsade och jag grät. Jag led med alla människorna utan att veta att även jag skulle drabbas på ett betydligare lindrigare sätt, men ändå bli påverkad. Jag grät mig igenom hela kvällen och led ända in i själen av det jag såg.

Det blev ingen utgivning av mina böcker i USA. En katastrofbok som Tillbaka till Pompeji skulle inte sälja i ett sådant läge. Dessutom låg mitt förlag i närheten av World Trade Center. Ja, resten är historia. Världen blev sig aldrig lik efter den dagen och terroristerna hade uppnått det de hade varit ute efter.

Jag är glad att ha upplevt tvillingtornen medan de ännu stod på plats, även om jag inte hade en aning om dess betydelse i den stund jag fotograferade dem.

En sådan händelse får alla att inse att man aldrig ska ta något för givet. Det gäller att njuta av varje stund för den kan vara den sista.

Idag är det på dagen 10 år sedan det hände. Jag sänder en tanke till alla de som drabbades, miste sina nära och kära och på något sätt blev påverkade av vad som hände den 11 september 2001.

Jag har svårt att förstå varför var och en inte kan få ha sin religion och tro. I alla tider har människor försökt omvända varandra för att få dem att tro på en ny gud, en ny livsåskådning. Jag tror på kärleken, till allt och alla. Om bara fler gjorde det skulle världen se mycket bättre ut.

Nu ska jag gå och pussa på min man och mina hundar och ge dem lite av min kärlek. Hoppas du får en kärleksfylld dag!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Boktips: Öga för tand

Har precis läst ut boken Öga för tand och när jag plockade upp den från nattduksbordet igår och började läsa, insåg jag att händelserna i boken har likheter med det som nyss hänt i Oslo, Norge.

Det här är en mycket bra och spännande bok, som är svår att lägga ifrån sig.

Ett problem för mig när jag läser boken, är att den är så dåligt gjord sidmässigt. Det känns som om förlaget inte har en aning om hur man ska göra en bok... Eftersom jag har arbetat inom branschen sedan jag var fjorton år, hämmar typografin min läsning varje gång jag plockar upp boken. Retar mig på att det både är talstreck och apostrofer, att det är blankrader genomgående istället för indrag, att det ibland är indrag på ett helt kapitel där de pratar osv.

Men trots det måste jag läsa vidare, för berättelsen är väldigt bra och mycket fängslande.

Här är baksidestexten till boken, som inte alls ger en rättvis skildring av hur bra berättelsen är:

Conny Svenning debuterar som romanförfattare med "Öga för tand". Som docent i sociologi har han skrivit flera fackböcker, vilka riktar sig till universitet och högskola.

ÖGA FÖR TAND har anknytning till den akademiska miljön genom språkforskaren Harry som dras in i händelsernas centrum. Vi får också träffa den välbärgade företagaren Krister och hans vackra hustru Sonja.

Samhällets grundvalar hotas i boken där död och förstörelse är ingredienser vilka kriminalinspektör Valter Berg sätts att reda ut. Vid sin sida har han kriminalassistenten Ria-Marika Ingvarsson, full av ungdomlig energi.
Hur skall de stoppa denna våldsvåg som aldrig tycks ta slut?

Läs mer om bokens handling här.

Jag tror att med lite bearbetning och med rätt förlag, kan den här boken bli en riktigt stor Bästsäljare!

Boken är suveränt bra!. Det är svårt att lägga ifrån sig boken, som avslutas mycket oväntat. Läs den!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Spännande möte med främlingar på tåg

Det som såg ut att bli en lång enformig tågresa till Göteborg blev en mycket annorlunda och spännande resa.

Allt började i Växjö. Två unga killar klev på, ansiktena dolda bakom sina huvor. De satte sig på platserna framför mig. Så fort någon klev in i vagnen drog de snabbt huvorna över sig och böjde sig ned bakom ryggstöden. Helt klart var något på gång. Men vad? Detektiven i mig blev intresserad, trots att jag lyssnade på den spännande ljudboken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Jag såg hur de kontaktade den ena efter den andra personen i vagnen jag satt i. Tog dem i hand och kom överens om något. Personen de kontaktat försvann, för att snart komma tillbaka och berätta att "uppdraget var utfört", eller med några liknande ord.

Vad var det här? En tågkapning, terrorister, kidnappare eller... mördare? Ja, som du ser sattes min fantasi igång och jag blev ännu nyfiknare. Tog av mig hörlurarna och försökte inte längre dölja att jag lyssnade och iakttog dem. Killarna drack öl och blev högljuddare allteftersom timmarna gick. Sms:n ramlade in på deras telefoner och de skrattade och tyckte allt var mycket lyckat. Vad höll de på med?

Till slut hörde jag hur de sa att konduktören var inblandad. Oj, det här lät allvarligt!

Kanske såg de min oro, för den ena killen vände sig om och frågade om de hade stört, om de varit för högljudda. "Nejdå", sa jag, utan att på något sätt visa min nyfikenhet.

De berättade då att två vagnar längre fram satt den enas pappa, den andres svärfar alldeles ensam, lurad av sin fru att de skulle åka till Malmö för att fira hans födelsedag. Avresan hade varit satt till 21.00, men hon hade hämtat honom på arbetet med väskor redan före 19.00 och sagt att planerna hade ändrats lite. Hon fick honom på tåget till Göteborg och såg till att stanna kvar på perrongen. När han upptäckte att hon inte var med var det för sent, tåget hade redan börjat rulla och hon stod och vinkade åt honom på perrongen med en tom resväska. Han hade inte en aning om vad som höll på att ske.

SMS:andet var mellan den förvirrade 50-åringen och svärsonen/sonen som skulle hjälpa till i mannens affär och nu sms:ade massa frågor till honom. Allt för att få honom att tro att de fortfarande var kvar hemma.

Under tiden på tåget hade de skickat fram medresenärer som hade gått fram till honom, frågat efter hans namn, gratulerat honom på 50-årsdagen och gett honom en starköl. Mer spännande än så var det inte, inga mord, inga kidnappare, inga terrorister. Men mannen hade ju trots allt blivit "kidnappad", även om han inte visste om det ännu.

Till slut kom konduktören med en man i femtioårsåldern. Killarna framför mig hade åter dragit huvorna över ansiktena och dolde sig. När den nu mycket undrande 50-åringen kom gående upptäckte han killarna när han var jämsides med dem/mig. "Ja, det kunde jag ge mig fan på!" sa han. Sedan berättade han att konduktören kommit och bara myndigt sagt att han skulle följa med, vilket fått honom att undra vad som var på gång.

50-åringen berättade hur än den ena än den andra hade kommit med öl till honom och han kunde inte förstå hur någon hemifrån kunde ha arrangerat allt detta i förväg.

När 50-åringen gick iväg berättade killarna att resan inte slutade i Göteborg som 50-åringen trodde, utan de skulle resa vidare till London och se Manchester United, som var 50-åringens favoritlag. De berättade också att de improviserade under resans gång och det där med ölen var något de kommit på när de väl satt på tåget.

50-åringen kom tillbaka och såg mig sitta där leende och sa: "Har du hört alltihop". Jag nickade och log. "Tycker du synd om mig?" "Ja, det gör jag verkligen." sa jag.

Vi hade en trevlig stund och snart var vi framme i Göteborg. Då for fan i mig, eller om det var mitt göteborgska blod, för jag reste mig upp, tog på mig kappan och gick fram till 50-åringen samtidigt som jag vände mig mot killarna och sa:

"Då tar jag över nu, eller hur?" De sken upp, nickade och gjorde tummen upp. 50-åringen stirrade på mig och sa: "Var du med på alltihop? Och så sitter du där och ler så trevligt och säger att du tycker synd om mig och så är du med på hela komplotten?"

"Ja", sa jag. "Ta nu din väska och följ med mig!" 50-åringen gjorde lydigt som jag sa medan han ropade på hjälp åt en av de tjejer som tidigare hade gett honom öl och därefter suttit och pratat med oss.

Jag tog min stora resväska och sa "Ja, här är vår väska, för inför den resa vi ska göra räcker inte det lilla bagage du har fått med dig" "Nej fy fan! Vad tänker ni göra med mig?" ropade 50-åringen. Och jag bara svarade: "Följ med får du se!"

Han klev lydigt av tåget och såg sig omkring efter killarna som var spårlöst försvunna för honom, men som jag såg smög från pelare till pelare efter oss. Jag berättade att en stor vit limousin stod och väntade på oss. Återigen ropade mannen på hjälp till Angelica som varit med på tåget och när hon kom fram till oss sa 50-åringen: "Är det sant, är hon med på det hela också?" och så nickade han mot mig. "Ja det är klart!" sa Angelica som inte hade en aning om vem som var med på komplotten eller inte.

Vi kom fram till slutet av perrongen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av 50-åringen så jag ställde honom vid en av pelarna och sa: "Vänta här tills det kommer en lång blondin och tar dig till limousinen." Han gjorde som jag sa, medan han skakade på huvudet och upprepade "fy fan alltså!" Han lät inte arg, mer glad och nyfiken på vad som var på gång, precis som jag hade varit några timmar tidigare.

Jag vinkade åt mannen och gick därifrån med min stora resväska. När jag vände mig om lite längre fram såg jag killarna komma fram till mannen, och jag skulle bra gärna ha velat höra vad de sa till varandra...

Ja, så roligt kan man ha på en tågresa mellan Emmaboda och Göteborg! Om man bara vågar prata med sina medpassagerare!

Det var länge sedan jag var så där tokig, men jag har alltid varit impulsiv, och det är det som gör livet så roligt att leva. Inte sant?

Kramisar Kim
(Och om någon av de som var med på tåget och vet lite om hur det slutade läser detta, så berätta gärna hur det gick sedan!!!)