Digerdöden var en skrämmande sjukdom som spred sig snabbt över världen. Pesten utbröt i Kina runt 1330 och spred sig längs karavanvägarna genom Asien. Under 1340-talet nådde epidemin Vola.
1347 kom digerdöden till staden Kaffa på Krimhalvön och de genuesiska handelsmännen i staden insjuknade. Därefter spreds pesten med hjälp av handelsmännens skepp vidare västerut.
Pesten spreds snabbt genom Europa och
Orienten med hjälp av hamnstäder, floder och vägar. Pesten nådde staden
Florens i Italien våren 1348. Mellan mars och juli det året härjade pesten som värst mellan stadens murar och över 100.000 människor dog, vilket var mellan 50-100% av stadens invånare.
Giovanni Boccaccio har skrivit boken
Decameron som inleds med en skakande skildring av pestens härjningar i staden Florens. (I min bok
Svarta Döden låter jag Boccaccio påbörja sin bok Decameron.)
Pesten kom även till Norden. 1349 till Norge och 1350 till Danmark och Sverige. Till slut ebbade Pesten ut i Ryssland och Jemen 1351-1352.
Råttorna tros vara spridarna av pesten, eftersom pestbakterien
Yersinia pestis, sprids via loppor som fanns på råttorna.
Under medeltiden levde den svarta råttan nära människorna. När råttorna började dö ut av pesten, hoppade lopporna över till människorna och spred pesten vidare.
Lymfkörtlarna i armhålor och ljumskar svullnade upp och blev till stora bölder. Bakterierna spreds från lymfkörtlarna vidare ut i blodomloppet och svarta fläckar uppstod på kroppen. Ibland drabbades även lungorna och då kunde pesten spridas genom hostattacker till alla de som var i närheten av den sjuke. Eftersom lungorna snabbt blev inflammerade orsakade de den sjuke svår smärta. Den sjuke hostade upp blod och fick dålig andedräkt. Tungan och halsen blev svarta och fylld av blod, och den sjuke fick hög feber och kände det som om han höll på att brinna upp.
Många insjuknade plötsligt och dog redan samma dag, en del bara efter några timmar.
Men de flesta avled först på andra eller tredje dagen. Hos de började sjukdomen med ett häftigt feberanfall. Snart nådde sjukdomen hjärnan och den sjuka förlorade talförmågan. Personen blev okänslig för allt som hände runt omkring och låg försänkt liksom i djup sömn. Om den sjuke kom till sans och försökte tala, vägrade hans tunga att röra sig och endast några få oartikulerade ljud kunde komma fram. Nerverna hade blivit förlamade och till slut dog den sjuke.
Vid första symptomen av sjukdomen förlorade människorna allt hopp om tillfrisknande och ansåg sig genast som förlorade. Detta gjorde att de snabbt blev sämre och påskyndade deras dödsögonblick.
I pestens spår lades gårdar, byar och socknar öde. Banden mellan människorna och jorden försvann, jorden blev i allt högre grad en handelsvara och samtidigt steg arbetslönerna på grund av bristen på arbetskraft.
Överklassen försökte att genom tvång och stegrade avgifter behålla arbetskraften, vilket utlöste uppror bland folket. Penningekonomin gjorde framsteg och genom resten av senmedeltiden åtföljdes undergångsstämningar och mystik, företagsamhet och nytänkande.
Digerdöden kan på sätt och vis räknas till de orsaker som gav upphov till renässansen.
Pesten fick ett mildare förlopp i Östeuropa. Kanske på grund av sämre kommunikationer eller om där fanns en mer utbredd immunitet...
Pesten återkom ett par gånger under 1300-talet och därefter ända in på 1700-talet. Varje gång svagare än föregående. Kanske beroende på att svartråttan, som sägs vara pestloppans bärare, trängdes undan av brunråttan.
Pesten har även under 1900-talet visat sig på andra håll i världen. I de gamla pesthärdarna i Orienten finns sjukdomen kvar, men befolkningens naturliga immunitet hindrar större epidemier.
Enligt sägner härjade pesten så våldsamt att de överlevande fick plats på en enda flat sten. Sådana "peststenar" hade ett kors inhugget och placerades utanför kyrkporten. De omtalas bland annat från Öland och Gotland.
De som drabbades av pesten var oftast de fattiga, förmodligen på grund av att de inte hade möjlighet att fly från de pestsmittade områdena.
Kvinnor tycks ha varit mer utsatta än män. Kanske beroende det på att kvinnorna höll sig mer inomhus och på så sätt kom mer i kontakt med lopporna som spred pesten. På medeltiden var loppor och löss vanliga "husdjur" och ingen brydde sig om dem, eftersom man aldrig kunde tro att det var lopporna som spred sjukdomen.
Barn och ungdomar dog i större omfattning än de äldre.
Präster och läkare drabbades mest, eftersom de ofta kom i kontakt med pestsjuka människor.
Många av läkarna sa att de mogna bölderna skulle skäras upp och varet tryckas ut, så att det inte fick möjlighet att vandra inåt och smitta hela kroppen, vilket då skulle få dödliga effekter. En del läkare var förvissade om att det var luften omkring den sjuke som var smittsam. Därför försökte de stå nära öppna fönster när de besökte den sjuke eller ha något aromatiskt luktämne under näsan. De kunde även ha en tygtrasa indränkt i vinäger i munnen för att undvika smittan. En del hade speciella pesthattar med lång näsa som såg ut som fågelnäbbar. Hatten täckte hela huvudet.
Några läkare sa att sjukdomen spreds genom att den sjuke tittade på en person. Andra läkare trodde att man kunde få pesten genom att tänka på den. De sa att om man var glad inombords, i hjärta och själ skulle man hålla kroppen frisk. Därför uppmuntrade man alla att vara glada, festa och sjunga. Något som jag också tror på, att man med en positiv inställning håller sig friskare.
De intelligentaste läkarna gav rådet: "Ge dig iväg snabbt, ge dig iväg långt härifrån och ha inte bråttom tillbaka." Ett nog så förnuftigt råd som inte många kunde följa, eftersom de inte hade någonstans att ta vägen.
På medeltiden rådde en obeskrivlig bristfällig hygien i de snabbt växande städerna. Luft och ljus hade svårt att nå fram till de få öppna platserna innanför stadsmurarna. Både inne och ute på de kringliggande gatorna var smutsen vanlig. Gatorna var ofta inte mer än någon meter bred. Allt man ville bli av med slängdes ut på gatorna. Där gick grisar och bökade, råttor kilade omkring i tusentals. Stanken steg tung från avskrädeshögarna i de trånga gränderna, från det smutsiga stillastående vattnet i vallgravarna och inne i de många helgedomarna, där de avlidna begravdes antingen under kyrkgolvet eller utanför på kyrkogården. Bad ansågs farligare än motsatsen och på något sätt oanständigt. Smutsen, trångboddheten och fattigdomen i städerna var en mäktig bundsförvant till digerdöden.
Judarna blev anklagade för att ha förgiftat brunnar, källor och floder för att utrota de kristna. Judarna blev arresterade. De flesta nekade medan andra erkände. Det skedde massmord där judar blev brända, halshuggna, dränkta, ihjälslagna eller levande begravda. Det sägs att de judiska kvinnorna slängde sina barn in i elden för att de inte skulle kristnas, sedan hoppade de själva in i lågorna för att förenas med man och barn...
Pestens fruktansvärda dödlighet och hemska plågor gjorde den mer mystisk än alla andra sjukdomar på medeltiden.
Sjuka människor uppmanades att gräva sin egen grav och sätta sig vid kanten av graven så snart sjukdomstecknen visade sig. Sedan var det meningen att personen skulle ramla ned i graven när han/hon dog.
Sägner berättat att pesten tog form av en person, ett djur, en ande eller ett föremål. Som människa var det ofta en pojke med räfsa eller en flicka med kvast. Pojken var bäst för han sparade livet på en del, flickan sopade undan allt levande med sin kvast. Bland djuren var det hundar, hästar, tuppar och kalvar som var pesten. Särskilt farliga var svarta hundar som kom simmande, vita hästar och röda tuppar. Det sades att pesten kunde komma rullande genom byn som ett ensamt vagnshjul...
Folk trodde att pesten kunde bindas fast vid en enbuske. Därför tog man ett hårstrå från den pestsjuke och fäste vid busken. Så länge hårstrået satt kvar vid busken spreds inte pesten.
I sägner talas det om en man som var ute på vandring efter att pestens härjningar ödelagt hans by. Han mötte en ensam kvinna som även hon hade lämnat sin by som enda överlevande. Dessa två blev tillsammans och bildade familj, eftersom de trodde att de var de enda överlevande i hela världen.
Digerdöden lever kvar i dagens samhälle genom talesättet "sky någon som pesten".
Eftersom pesten ofta ansågs börja med en kraftig nysning sa man "prosit" när någon nös, vilket är latin för "Måtte det gagna" eller "Väl bekomme". En välgångsönskan till den som nyser. "Prosit" är sedan gammalt ett förebud till att något ont ska inträffa. "Prosit" säger vi än i dag när någon nyser.
Digerdöden kommer från det svenska ordet diger, som betyder stor. I andra länder kallades farsoten Stora Döden eller Svarta Döden, efter de mörka bölderna på liken. Pesten kallades även Blå Döden, Stora Plågan eller Bråddöden. När pesten äntligen var utrotad i Europa hade den krävt fler dödsoffer än alla världshistoriens krig tillsammans.
Svarta Döden/Digerdöden/Pesten är en hemsk sjukdom som vittnar om hur liten en människa är och hur handfallna vi står inför en
pandemi. Varje gång det talas om "fågelinfluensa", "svininfluensa" eller någon annan stor influensa, tänker jag på alla de kunskaper jag har inom mig efter att jag har skrivit min bok om Svarta Döden. Då undrar jag om det här utbrottet kommer att sluta lika illa som pestens härjningar på 1300-talet.
Vill du läsa om Pesten i skönlitterär form kan jag varmt rekommendera boken Domedagsboken av
Connie Willis. Det är en otroligt bra skildring av Digerdöden. Dessutom har du min skönlitterära historiska äventyrsbok
Svarta Döden som är baserad på riktig historisk fakta.
Samtidigt som jag skrev det här inlägget upptäckte jag att jag hade blivit fästingbiten. I örat satt den lille fästingen. Efter att ha flera vänner som har fått borelia och haft två hundar som dött av fästingsjukdomar, måste jag medge att jag blir lite rädd. Kanske idén till det här inlägget var ett varsel... Vi får se...
Här kan du läsa fler faktainlägg.
Kramisar Kim
Inlägg
