Signeringstider

Signeringstider

Det här den här tiden på året som är den mest hektiska. Nu ska böckerna marknadsföras inför julförsäljningen. Signeringstiderna är bokade, och boendet likaså, eller...

Så var det förr för min del. Då var jag hemifrån från mitten av november till 22 december, föreläsningar och signeringar. Nu har jag inte varit ute och signerat på tre år och tänk, mina böcker säljer lika bra ändå. (Okej, jag kan inte slå mitt signeringsrekord som var 126 böcker vid en enda signering hos Bokia Burlöv Center i Skåne. Vilken fantastisk signering. Eller det året vi fick beställning på 600 böcker från Adlibris och beställning på 400 böcker till bokhandlarna, på en och samma dag. 1000 böcker. Så är det i och för sig fortfarande, det är bara det att Jan inte ringer mig för att berätta den glada nyheten. Nu sitter vi mitt emot varandra vid fikat och pratar om sådant. Betydligt mysigare.)

Jag minns den här som den värsta, och bästa, tiden på året. Rädd för halkan, den svarta, som plötsligt slog till när jag var ute och körde. Nervös för att inte hitta, hinna i tid, att ingen skulle komma, att jag inte skulle sälja några böcker. Att träffa fansen, möta läsarna, se hur nya läsare hittade till mina böcker, det var underbart.

Varje år när jag kom hem, urtrött och oftast sjuk, tänkte jag "nu har jag överlevt det här året också". Det var nämligen så jag alltid kände det. Som en ständig lek med döden när jag körde på de skånska vägarna. Som värst var det bara två hjulspår på den tvåfiliga motorvägen, eller nej, det värsta var nog bilolyckan.

När jag körde hem från Skåne en december hade det varit snöblask, sedan hade det frusit på. Snöröjningen hade inte hunnit med och det låg isbalkar på vägbanan. Kom man ur "spåren" halkade man till. Det var precis vad bilen framför mig gjorde. Han kom upp på isbalken och fick sladd, rakt mot en mötande långtradare. Jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig, så rädd blev jag, för jag förstod att jag inte hade en chans att klara mig undan krocken.

Jag såg hur bilen körde rakt in i långtradarens sida, bensintanken, för att sedan studsa ut framför mig igen. Jag hann stanna. Långtradaren lyckades inte stanna direkt, utan kom hundra meter längre bort innan han fick stopp på bilen.  Benen skakade på mig när jag gick ut för att hjälpa föraren i den totaldemolerade bilen. Jag förväntade mig en blodig människa när jag öppnade bildörren. Där satt min tidigare chef. Han kände inte igen mig, han var så chockad. Jag ringde 112 och fick reda på att olyckan redan var larmad. Då upptäckte jag att bilen hade automatlarm och hade ringt upp själv.

Det tog 1,5 timma innan jag kunde fortsätta färden, eftersom jag inväntade ambulans och polis och sedan skulle jag bli förhörd. Behöver jag säga att jag körde väldigt, väldigt försiktigt resten av vägen hem.

Det är rätt skönt att inte signera längre, även om jag saknar att se julskyltningen. Den första bilden med snö och stad är från Helsingborg, om jag inte minns alldeles fel. Det året bodde jag en hel helg i Helsingborg, blev uppringd av pappa att mamma hade fått en hjärtinfarkt, körde från Helsingborg till Svenljunga, vidare till sjukhuset i Borås, sedan tillbaka till Svenljunga med pappa och till Helsingborg. Alla dessa snöiga vägar. Jag tror aldrig jag har varit så rädd och orolig som då.

Men allt det tillhör förfluten tid. Nu håller jag mig hemma, inga signeringar, jag njuter av att vara tillsammans med Jan och hundarna. Mamma och pappa finns inte längre, ingen oro för dem, bara saknad.

Trots att jag inte längre är ute och kör på ishala vägar vet jag att jag kommer att ha samma känsla när julen kommer: "Jag har överlevt det här året också!".

Ta det lugnt ute på vägarna, den svarta halkan är förrädiskt, stressen likaså.

Nu ska jag ta en kopp te och fortsätta korrekturläsa. Du får ha en fin dag och göra det bästa du kan av din dag, tänk på att den inte går i repris.

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius   

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka! 

I dödens väntrum och tiden efter

Min älskade pappa, när jag just har klippt honom. Sommaren 2014.

Om några veckor skulle min pappa, Harry Erikson, bli 92 år. En riktig krutgubbe som jag har berättat om många gånger här på bloggen.

Vi skulle ha fest och fira livet. Istället kommer vi att sörja hans död, eftersom begravningen blir på hans födelsedag 11 augusti, enligt pappas önskemål.

Ett sorgens år
På långfredagen 3 april 2015 dog min älskade 9-årige Berner Sennenhund Pluto och jag minns att jag sa till pappa att "nu ser du till att hålla dig vid liv många år framöver, för jag orkar inte med någon mer sorg det här året". Så blev det nu inte. Jag sörjer igen och det känns tungt, eftersom jag ännu inte släppt sorgen efter min hund. Två älskade i min familj borta på så kort tid. Det gör ont!

Det var så här det började
Allt var som vanligt, jag hade haft mitt daglig samtal med pappa, han var okej. Maken hade kört ned mig till skrivarstugan i Skåne och kört hem. Jag skulle stänga in mig i två veckor och skriva färdigt TudorRosen - Kampen om makten. Då ringde telefonen, pappas nummer. Jag hann inte svara innan de la på luren. Strax efteråt ringde min lillebror, ja lillebror, han är vuxen nu. Men för mig kommer han alltid att vara en lillebror, precis som jag alltid kommer att vara pappas barn.

När hemtjänsten inte hade fått tag i mig hade de ringt min bror. Pappa hade fallit i köket, tryckt på larmet och personalen hade kommit dit. De ringde efter hemtjänstens sjukvårdare som konstaterade att det förmodligen var lårbenet. Ambulans tillkallades och hämtade pappa.

Jag kontaktade pojkarna och andra berörda. Pojkarna åkte till morfar och såg till att han fick telefon så att jag genast kom i kontakt med pappa. Han var på toppenhumör trots att han hade brutit lårbenshalsen. De skulle göra iordning honom för operation. Det enda han hade att klaga på var att han var hungrig men inte fick äta. Detta var onsdagen den 10 juni 2015.

När jag talade med pappa på torsdagen klagade han över att han ännu inte hade fått någon mat, eftersom de väntade på att operera honom.

På fredagen sa han att det var helt okej att gå till mamma nu (som dog för sju år sedan). Han hade levt ett långt och lyckligt liv och han var nöjd.

På lördagsmorgonen, 13 juni 2015, hade han ännu inte blivit opererad. Då ringde jag sjukhuset och fick höra att pappas blodvärde var alltför dåligt för att han skulle kunna opereras. Jag ringde tillbaka till pappa, som då berättade att de just höll på att förbereda honom för operation. De ringde tillbaka från sjukhuset strax efteråt och sa att jag nog borde komma dit. Jan körde från Blekinge ned till Skåne och hämtade mig, därefter reste vi till Borås. Vi var framme strax före sju på kvällen och pappa låg fortfarande på uppvak.

Första besöket hos pappa på sjukhuset
Den 14 juni, söndag, åkte vi för att hälsa på pappa.

Jag och pappa på sjukhuset. Pappas första selfie. Det tyckte han var kul.

Pappa var på gott humör och såg ut att må mycket bra. Vi tog selfies och hade roligt tillsammans. Pappa fick komma upp ur sängen och ut i dagrummet. Dit kom mina syskon och pappas barnbarn och barnbarnsbarn. Pappa hade fått lunginflammation. Trots det såg allt bra ut och jag åkte hem till Blekinge.

Samtalet jag fruktade
På tisdag, 16 juni 2015, ringde pappas läkare och sa att jag borde komma så fort jag kunde om jag ville träffa pappa igen. Hans kropp hade gett upp. På tio minuter var jag klar och körde iväg. Jag lovade mig själv att inte köra om en enda bil, inte ens långtradare, för att vara säker på att jag höll hastigheten. Dessutom hade jag fått lova läkaren att köra försiktigt "för det är ingen idé att du dör på väg till din pappas dödsbädd", sa hon.

När parkeringsautomaten i sjukhusets P-hus krånglade, då brast det för mig och jag storgrät. Människorna som stod i kö bakom mig hjälpte mig. Jag visste inte ens om pappa fortfarande levde, jag hade suttit i bil många timmar.

Pappa och jag när jag just anlänt till sjukhuset efter att fått veta att pappa inte hade lång tid kvar.

Vid pappas sjukbädd
Pappa var ännu vid liv. Han har alltid varit en riktig krutgubbe som lurat döden mer än en gång. Jag hoppades självklart att han skulle lyckas även denna gång. Men han hade gett upp. Nu ville han komma till mamma.

Det mest skrämmande var att jag strax innan telefonsamtalet från sjukhuset hade fått besök av min döda mamma. Hon sa att hon hade packat väskan och väntade på pappa. Då förstod jag att det skulle gå illa.

Mina syskon kom, barnbarnen kom och det blev fullt i pappas sjukhusrum. Innan alla kom fick jag nästan två timmar ensam med pappa. Han var fullt medveten om att han skulle dö och förklarade precis hur han ville ha sin begravning. Tack pappa! Det har gjort allt så mycket lättare. Vi skojade om att han skulle komma och spöka för mig när han var död. Han kunde inte se och tala med andar så som jag och mamma, men han skulle göra ett försök sa han. Jag sa att det inte spelade någon roll hur han visade sig, bara han gav mig ett tecken på att han hade det bra. Han lovade.

Sjukhuspersonalen var helt underbar. De kom med matbricka, kaffe och trots att jag normalt inte dricker kaffe hann jag dricka en hel del innan jag for hem igen. Jag upptäckte nämligen att kaffe som normalt får mig att gå i taket, nu hade en lugnande effekt.

Personalen kom med mat på en bricka till mig när jag var ensam med pappa i rummet.

Besökarna till pappa troppade av en efter en. Sist var min yngsta lillebror, som stannade till efter midnatt. Jag hade fått in en skön fåtölj med fotpall. Den satt jag i så jag såg pappa hela tiden.

Efter midnatt, sjukhuskorridoren utanför pappas rum.

Ensam i natten
Är du medveten om hur ödslig, tyst och tom en sjukhuskorridor är efter midnatt. När man som jag kan se och höra andar kan det bli riktigt läskigt. Inget spöke på den här bilden. Varje gång de skulle ordna till pappa fick jag gå ut i korridoren och röra mig. Personalen var fantastiska, de tittade in till pappa varje halvtimma, tvättade honom, bytte blöjor, lade honom tillrätta och kontrollerade värden, dropp, gav honom morfinspruta och jag vet inte allt vad de gjorde, men de fanns där bara någon meter ifrån mig, vägg i vägg med pappas sjukhusrum och var där så fort jag ringde på klockan.

Det hände några gånger, eftersom pappa fick svåra smärtor och då fick panik och försökte ta sig upp ur sängen. Strax efter midnatt den här natten förlorade jag kontakten med pappa. Han sov med öppen mun och öppna ögon och det var riktigt läskigt att se. Jag slumrade till i korta pass, men väcktes ständigt av pappas rop, när han hade fått andningsuppehåll och sedan fick tillbaka luften igen.

Min döda syster kom på besök
Halv fyra kom min syster, ja inte kroppsligen, bara hennes ande, för hon dog för nio år sedan. Hon smekte min kind och sa: "Sov du Kim, jag tar hand om pappa!" Sedan gick hon och satte sig bredvid pappa, tog hans hand och smekte hans kind. Inte kunde jag sova då. Jag satt och njöt av att se min syster bredvid pappa, samtidigt som jag visste att slutet nu inte kunde vara långt borta.

Klockan fem gav jag upp, tvättade av mig, bytte kläder och åt första frukosten, kokt ägg och frukt som jag hade tagit med hemifrån. Jag satte mig bredvid pappa, tog hans hand, smekte hans hår, satte på tv:n och berättade vad jag såg, vinklade det till minnen som vi hade gemensamt och talade oavbrutet med pappa. Fick ingen kontakt alls. Nu hade sjukhuspersonalen slutit ögonen på pappa. Ögonlocken gled upp ibland och jag stängde dem och pratade och pratade och pratade. Jag berättade om allt fint vi hade gjort tillsammans, hur mycket jag älskade honom och hur mycket han betydde för mig.

Sista kontakten med pappa
Strax före lunch den 17 juni fick pappa ett smärtanfall. Sjuksköterskan var inne just då för att kontrollera pappa. Ögonlocken flög upp på pappa, han såg på mig, sträckte ut handen och grep tag i min, sedan såg han på mig med en intensiv kärleksfull blick som fick sjuksköterskan att utbrista "Åh, vad mycket kärlek!" Jag sa åter till pappa att jag älskade honom. Mungipan rörde sig på honom, sedan slöt han ögonen. Jag böjde mig fram och pussade hans kinder, pannan och strök honom över håret. Han höll fast min hand. Ett av de finaste ögonblicken som jag sparar inom mig.

Senare på eftermiddagen kom mina bröder och barnbarnen. Under tiden innan var jag ensam med pappa, fortsatte kommentera tv-programmen och vinkla till våra gemensamma minnen. Vet du, jag har inte kunnat titta på tv sedan pappa dog, alla program påminner mig alltför mycket om dödsvakan.

Pappa och jag med Tudor på Kolshults Ponnybus öppet hus, sommaren 2014.

Min svåger kom. De flesta besökarna försvann, nu var det bara min yngsta bror, min svåger och jag kvar hos pappa. Vi pratade till pappa allihop och inbegrep honom i våra samtal, precis som om han talade med oss. Vi hade fått en broschyr från sjukhuset, där alla tecknen på den förestående döden beskrevs. Vi såg hur döden närmade sig. Det sista som lämnar är hörseln och känseln. Vi satt på båda sidor om pappa, smekte hans armar, strök hans hår och pratade och pratade och pratade.

Musiken en stor del av pappas liv, och mitt
När min bror och svåger gick iväg för att köpa hamburgare i sjukhuskiosken, vid P-huset (tips från en facebookvän till mig), började jag sjunga för pappa, efter tips från en av mina vänner på nätet. Jag sjöng de sånger pappa hade bestämt till sin begravning. Efter första sången, ja faktiskt en bit in i den kom en av personalen inrusande och undrade om jag behövde hjälp. "Sjunger jag så dåligt?" sa jag. "Vill ni jag ska vara tyst, eller stänga dörren?" De försäkrade mig om att det gick bra att sjunga och att det lät bra, de trodde bara att jag ville göra dem uppmärksamma på att jag behövde hjälp.

Orden föll bort och jag mindes dem inte. Därför letade jag upp sångtexterna på mobilen och sjöng från början till slut. När jag just skulle börja med Amazing Grace kom min bror och svåger in och jag sa att nu fick de antingen hålla för öronen eller gå ut igen, för nu skulle jag sjunga en sång jag inte behärskade. De stannade kvar och jag sjöng.

Sedan letade jag upp Amazing Grace på youtube och spelade upp för pappa, en sjuåring som sjöng betydligt mycket bättre än vad jag hade gjort.

Pappa spelar dragspel på Kolshults Ponnybus Öppet hus, sommaren 2014.

Pappa är en person som levt med musiken hela sitt liv. Var han än har varit har dragspelet varit en del av honom. När han låg ute i fält under andra världskriget var dragspelet med. När det blev fred gick han på gatan och spelade och sjöng tillsammans med alla andra lyckliga människor. Pappa har spelat för oss barn i hela vårt liv och vi har sjungit. Musiken betyder mycket för oss alla, men mest för pappa som spelade på gehör. Om jag hade förälskat mig i en låt räckte det att jag nynnade den för pappa, så spelade han den för mig och jag sjöng. Därför sjöng jag nu för pappa.

Sista natten med pappa
Strax efter 23.00 den 17 juni, åkte min lillebror och svåger. Jag flyttade fåtöljen intill pappas säng och rev ned några saker under tiden, för det blev trångt, men jag ville vara nära. Tecknen fanns där, tiden var knapp.

Jag pratade och pratade, smörjde in hans armar och fötter, smekte honom och pratade. När klockan var 01.25 var jag helt slut, men jag såg också hur pappa kämpade för att hålla sig kvar. Då bestämde jag mig att det var dags att jag släppte taget om pappa, därför sa jag:

Farväl lilla pappa
"Pappa! Nu måste jag sova, jag är så trött. Det är okej att du släpper taget nu. Jag lovar att ta hand om mina bröder och barnbarnen. Jag klarar mig själv, även om jag kommer att sakna dig. Mamma och Birgitta väntar på dig, det är dags att du släpper taget. Godnatt älskade pappa!"

Sedan slöt jag ögonen och somnade i samma stund. Fem minuter senare väcktes jag av sjuksköterskan som sa att pappa hade somnat in. Jag låg fortfarande med huvudet på hans arm och min hand omsluten om hans. Han var varm och kändes så levande.

Jag kysste hans kinder och tog farväl, sedan reste jag mig och kände mig obeslutsam. Vad skulle jag göra nu?

Kärleksbevis från min döde far
Då kom som ett stort moln av kärlek mot mig från pappas kropp. Kärleksmolnet omslöt mig och gick igenom hela min kropp. Kärleken var så intensivt att jag flämtade till och började gråta av glädje. Sjuksköterskan trodde jag höll på att bryta ihop av sorg. Hon slog armarna runt mig och tröstade, sedan kallade hon på präst. Jag sms:ade alla att pappa hade dött.

Andarna runt mig
Prästen tog med mig till kapellet, där vi satte oss på varsin stol. Han hade hållit min arm hela vägen. Det första jag sa till honom var:

"Tror du på andar?"

"Visst gör jag det, jag tror ju på Gud!" var hans svar.

Då berättade jag vad som hade hänt efter att pappa hade dött. Sedan berättade jag att pappa hade vandrat med oss genom sjukhuskorridorerna, med handen på min axel och i just det ögonblicket stod han bredvid mig, fortfarande med en tröstande hand på min axel. Min mamma och syster låg som en mantel av kärlek över mina axlar.

Han berättade om sina andeupplevelser och jag berättade om andra andeupplevelser som jag hade haft. Det var några fina timmar. Jag bad för pappa och tackade för allt fint han hade gett mig och så bad jag honom att vänta med att hämta sin syster, som är äldre än honom, eftersom min kusin behövde sin mamma ett tag till.

Avsked
När vi kom upp till pappas rum hade de gjort ordning honom, klätt honom i de kläder han hade när han kom in till sjukhuset. Pappas favoritkläder som han tvättade och snabbt tog på sig igen. De ska följa honom i graven. De hade lagt duk på bordet, satt in blommor och lagt en uppslagen bibel på bordet. Samt ett batteridrivet ljus som stod och flämtade som ett riktigt ljus. Det var så fint.

Efter döden. På pappas rum.

Jag tog ännu ett avsked av pappa, som nu såg mer ut som den pappa jag var van vid i sina egna kläder.

Sjukhushotellet och prästen
Prästen ordnade så jag fick ett rum på sjukhushotellet. Jag var helt omtöcknad av trötthet och känslor. 05.00 klev jag in i rummet, sms:ade mina bröder och pojkarna och sa att jag skulle sova ett par timmar. Strax efter 8 vaknade jag. Såg att jag hade fått ett meddelande. Det var pojkarna som sa att de skulle vara på sjukhuset vid 9-tiden för att ta farväl av morfar. Mitt Sms hade inte gått iväg...

Jag hoppade in i duschen och skyndade till sjukhushotellets reception. Ja, skyndade är nog inte rätta orden, för jag var fortfarande helt slut och hjärnan ville inte fungera. Jag klev in i närmaste hiss, men där fanns ingen våning sex.

En bit av sjukhushotellet, där jag bodde.

Då kom jag ihåg de sista orden prästen hade sagt när han lämnade av mig i rummet. "Det enda du behöver komma ihåg är bokstaven F och siffran 6." Jag letade upp F och hittade en hiss som tog mig upp till våning 6 och där låg receptionen. En underbar kvinna tog hand om mig, ringde bårhuset och diakonissan och ordnade för visning av pappa. Min lillebror sms:ade att han skulle vara där till 13. Och vi fick ändra tiden för visningen.

Ännu ett avsked 
Pojkarna kom och jag var så trött att jag knappt höll ihop. Jag fick många kramar, sedan följde de mig till rummet och jag sa att jag nog inte skulle komma till visningen, jag behövde sova. Men när de väl hade gått och lämnat mig, efter att ha överöst mig med all sin kärlek, kände jag att jag hade behov av att träffa dem snart igen. Därför ställde jag klockan på väckning och såg till att vara med på avskedet med pappa. Det var inte lika fint som på rummet, eftersom det här var en större lokal och kändes mer ödslig. Dessutom fanns inte pappa kvar i rummet, hans ande alltså.


Jag gick ut till förrummet, där en av pojkarna och diakonissan satt. Då kom alla känslorna över mig och jag sa: "Ursäkta mig, nu bryter jag ihop lite!" Sedan grät jag så kroppen skakade. Den yngste av pojkarna kom och satte sig bredvid mig och lade armarna runt mig. Det kändes så skönt.

När jag väl gråtit av mig och torkat tårarna sa jag: "Jag måste se förskräcklig ut!" Då sa pojken: "Du är alltid vacker, för skönheten sitter inte utanpå, den sitter inuti!" Älskade pojk vad jag är tacksam för de orden.

Glädje i sorgen
Vi gick och fikade tillsammans. Pratade om pappa och alla fina minnen vi hade av honom. Sedan åkte alla och jag var ensam kvar. Tanken var att jag också skulle åka hem, men jag orkade inte. Kroppen och huvudet var helt tomma. Jag bokade rummet för en natt till. Sedan började jag vandra. Jag kunde inte vara på rummet. Jag ville gå till pappas sjukhusrum, men han fanns inte där. Jag gick ut och gick, runt, runt, runt, bara i de närmaste kvarteren. Jag köpte frukt och en tidning och gick ut och gick igen och igen och igen.

Jag pratade med alla jag såg. Jag berättade inget om pappa, bara pratade och frågade om dem. Fick ett fint möte med en fyrabarnsfamilj, där det yngsta barnet bara var 3 dagar och mamman låg inne på sjukhuset med barnet. Näst minsta barnet lade sig på golvet framför mig och hasade in mellan mina ben, såg upp på mig och sa: "Nu är jag storebror!" Sedan kom flickan och sa: "Jag är storasyster igen! Men jag tror att den där lilla är mycket snällare än de där två!" Sedan pekade hon på sina två bröder, den ena äldre och den andre yngre än hon.

Samtalet med familjen fick mig att varva ned och äntligen kunde jag gå upp på rummet. Då mindes jag att jag hade beställt middag och skyndade till hotellets matsal. Jag kom 15 minuter för sent. Men de var snälla och ordnade pannkakor och vitkålssallad till mig.

De här fåglarna svävade utanför mitt fönster på sjukhushotellet. Jag tänkte på själar.

Hemresa
Jag pratade med maken och sa att jag åkte direkt jag vaknade på morgonen. Vilket normalt är före 05.00 för mig. Jag vaknade 7.30. Det var midsommarafton. Min pappa fanns inte längre och jag hade många timmars bilfärd hem att fundera över det.

Jag, hemma i Blekinge. Trött, ledsen och håller knappt ihop.

Saknadens tid
Det har nu gått en vecka sedan jag förlorade min älskade far. Många gånger har jag tänkt: "Det måste jag berätta för pappa imorgon!" Jag har även varit på väg att ringa honom vid vår vanliga telefontid. Hans nummer dyker ständigt upp när jag skickar sms till andra. Han vandrar fortfarande vid min sida, om än inte längre kroppsligen, så själsligen.

En gåva att tala med andar
"Det är en gåva du har fått!" sa prästen när jag hade berättat om mina andeupplevelse. Jag är tacksam för den gåvan, för annars hade jag aldrig fått uppleva all den kärlek min far gav mig direkt efter sin död, eller den kärlek mina älskade döda familjemedlemmar fortfarande lindar in mig i.

En gåva efter döden
Hittade den här filmsnutten som någon spelade in på pappa när han spelade på min 60-årsfest den 2 maj 2014. Jag både gläds och gråter. Åh, vad jag saknar honom!


Så går en dag ifrån vår tid
Jag vill avsluta detta inlägg med psalm 188 "Så går en dag ifrån vår tid." De två första raderna har jag skrivit av och haft på min vägg sedan jag gick på konfirmationsläger när jag var 14 år. Jag har levt efter de orden, för de betyder lika mycket för mig som Carpe diem/fånga dagen. Vi lever här och nu och det gäller att ta vara på varje ögonblick. Var rädd om dig!

1. Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

2. Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd.

3. Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr.

4. Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Du kan läsa mer om mina andeupplevelser i min bok Mysrys.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina närmare 40 böcker. Foto Bertil Knoester.

Dragspelsmusik av min 91-årige far på Kolshults Ponnybus Öppet Hus

I helgen var det öppet hus hos Kolshults Ponnybus. Den här gången var min 91-årige far med och underhöll med härlig dragspelsmusik. Barnbarnet Frida var som vanligt med och hjälpte till med hästarna. Premiär var det för Tudor som förra året bara var en vecka gammal när Kolshults Ponnybus hade öppet hus.

Tudor tyckte det var mycket spännande. När han fick syn på fölet som inte ens var hälften så stor som han, ville han fram för att hälsa. Men där var många som ville hälsa och titta, så han fick nöja sig med att kika på avstånd.

Tudor har upptäckt burarna med kaninungarna. För det mesta flockades barnen runt de här burarna.

Det fanns otroligt mycket att titta på för Tudor: hundar, hästar, människor, vagnar, korv, bullar och alla dessa små barn som ville klappa och pussas. Tudor älskade det.

När Frida får hålla på med hästar är hon extra glad.

Vi hade tur med vädret. Större delen av dagen var det uppehåll och solen tittade till och med fram en stund. Ett litet regnmoln drog förbi, men var snabbt över.

Tudor bara njöt av alla nya intryck.

Här är jag med min käre far och Tudor.

Här är far och Frida tillsammans med Tudor.

Frida kunde inte låta bli att låna fars dragspel en stund och trots alla människor runt omkring satte hon sig för att spela den låt hon hade övat på under veckan: Drömmen om Elin.

Här är det Heike (som tillsammans med sin man Patrik driver Kolshults Ponnybus) som slagit sig ned hos pappa en stund. Folk sjöng med, stod och svängde på höfterna till musiken och det kändes som om dragspelsmusiken var mycket uppskattad.

Eftersom jag höll Tudors koppel i ena handen hela tiden, var det inte så lätt att fotografera. Här är det Frida som leder en av de lyckliga som fått prova på ponnyridning. Det fanns också möjlighet att få åka häst och vagn, gå tipspromenad, få lära sig mer om blåbär, köpa blåbärsplantor och handla på loppis.

Eftersom det kom en liten regnskur åkte jag hem med Tudor och pappa och lämnade dem hemma. Pluto fick följa med tillbaka till Kolshults Ponnybus och han tyckte ännu mer om kaninerna än vad Tudor hade gjort. Eftersom Pluto är en gammal garvad bernerhane var det inte mycket som fick honom att reagera, förutom kaninerna.

Höjdpunkterna på Kolshults Ponnybus öppet hus är trots allt riduppvisningarna. Några av grupperna var utklädda i färggranna kläder, andra var mer strikt klädda. De hade hoppuppvisning och dressyruppvisning. Ja, det var sannerligen en blandad kompott, det fanns något för alla.

Ännu en härlig dag som sprang iväg i glädjens tecken.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Min snart 90-årige far debuterar som författare! Det är aldrig för sent!

Den här veckan kommer min käre far, Harry Erikssons, bok Harrys äventyrliga liv från tryckeriet. Min far är på sitt 90:e år och började skriva när han var 88 år.

I fredags var min far på radio för första gången i sitt liv, men anledning av debuten. Han gav intervjun per telefon och jag satt i studion.

Här kan du lyssna på programmet i P4 Sveriges Radio Blekinge.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5429132.

Det verkar aldrig vara för sent för att skriva en bok. Åtminstone inte för 89-årige Harry Eriksson, som nästa vecka debuterar med sin bok "Harrys äventyrliga liv".

Harry Eriksson: "Jag har upplevt mitt liv igen"

På fredag kommer boken från tryckeriet. 
--Det känns spännande. Man har upplevt sitt liv en gång till, säger han. 
Det är Blekingeförfattaren Kim Kimselius som hjälpt sin pappa att skriva boken. Hon ville få reda på hur hennes föräldrar hade det i början av sitt förhållande och när deras barn var små. 
– Jag försökte först övertala mamma, men hon hann inte. Så jag piskade pappa kan, man säga, säger hon och skrattar. 
Harry Eriksson har skrivit boken på vanligt kollegiepapper. Sedan har Kim hjälpt till med korrektur och annat. Han har inte haft några problem med att minnas något ur sitt liv. 
– Jag har gott minne. Men visst finns det saker jag inte minns, men det märker jag ju inte, säger han.

Bokens baksidestext:
Harry Eriksson föddes den 11 augusti 1923. Hans liv var fyllt med minnen när han 88 år gammal
satte sig ned för att skriva sin självbiografi, uppmuntrad av sin dotter Kim M. Kimselius.
Harry berättar öppenhjärtigt om sitt liv från tidiga barndomsminnen, hur han upplevde andra världskriget, mötte kärleken, fick fyra barn och fostrade desto fler hos både scouterna och hemvärnet där han var aktiv ledare. Han ger en levande bild av hur samhället har förändrats under de nittio år han har levt.

Harry Eriksson är grundare till Göteborgs Allmekano som gjorde allt från kuvöser till flygplanshuvar, men även en hel del arbeten för uppfinnare. Något Harry ofta återkommer till i sina tankar är: ”Det
var bättre förr”. Efter att ha tagit del av Harrys minnen är det inte utan att läsaren kan hålla med om det, i många av de ämnen Harry pratar om.

En berättelse skriven med kärlek till livet, vänner, föräldrar, syskon, släktingar, fru och barn. En  berättelse fylld av bilder som visar livets skede från vaggan till graven. En bok att ta till sitt hjärta!


Boken trycks endast upp i ett fåtal exemplar. Om du gärna vill köpa boken kan du maila Roslagstext förlag för mer information. Först till kvarn...

Här kan du läsa fler av mina inlägg om min pappa.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Är du nyfiken på mina böcker finns de att köpa här.
Jag med några av mina 23 böcker.
Foto Bertil Knoester.

Överraskningsfest för 88-åringen

Varje år sedan min mamma dog, har jag åkt till pappa och tagit med honom till Golfrestaurangen för att äta lunch. Sedan har vi åkt vidare till ett kafé inne i staden och fikat. Vi brukar också besöka biblioteket där pappa stolt visar upp sin dotter, författaren. I år var det lite annorlunda. Jag hade nämligen planerat en överraskningsfest för min käre far.

Här sitter min pappa, fortfarande ovetande om det ståhej som väntar honom. Han var lite bekymrad eftersom vartenda bord i restaurangen var upptagna, förutom ett långt bord som var reserverat. Jag sa åt honom att gå ned på bottenvåningen och sätta sig, så skulle jag försöka ordna ett bord för oss. Han gjorde så.

Sedan började gästerna anlända där pappa satt i en skön fåtölj i foajén. Först var hans äldsta syster Elvy, som här sitter med korrektur på pappas självbiografi.

För varje gäst som kom blev pappa allt mer konfunderad och sa: "Är alla här för min skull?" När vi kom upp till restaurangen insåg han att det där långa bordet faktiskt var till oss.

Sist vi träffades var på min kära faster Tittis begravning, därför var det ett extra kärt återseende när vi nu hade något roligt att fira.

Pappa är här på bilden fortfarande något chockad över all uppståndelsen runt honom, han firade ju "bara" 88 år!

Här sitter pappa med sina systrar, Elvy och Eivor. Vi åt en fantastiskt god mat på golfrestaurangen, det var Thai-buffé och alla tog om åtskilliga gånger.

Eftersom detta är pappas favoritrestaurang är han välkänd här. De gjorde en specialbakelse, som en liten tårta, med ett levande ljus. Något han uppskattade väldigt mycket.

Hela gänget, på 22 personer, följde med hem till pappa. Jag körde först och hade en lång karavan av bilar efter. Här sitter Eivor och Elvy på pappas veranda. En plats han älskar. Här sitter han ofta och spelar dragspel.

Idag satt han här och öppnade sina presenter. Men syskonen hade det så skönt på verandan att de vägrade lämna den, så vi gick ut med kaffe, bullar och tårta till dem. Det dröjde inte länge förrän pappa plockade fram sitt dragspel och sedan ljöd musiken i huset ett par timmar, till allas glädje.

I köket hade jag hjälp av pappas barnbarn, mina gudbarn.

Min hund Tickie, saknade sin stora flock berner senner som nu inte kunde skydda henne, och fann det säkrast att ta skydd under bordet.

Fredrik och Jenny är alltid lika glada och vackra på kort!

Här ser ni hur mysigt pappa har med sina systrar. De sa faktiskt att de inte vågade lämna sina härliga stolar för då skulle någon annan ta deras platser. Men det tror jag inte någon hade velat göra.

Tyvärr tog batteriet slut i min mobilkamera, på grund av att jag inte har någon täckning på min mobil. Därför kunde jag inte ta alla de där korten jag hade planerat. Efter lite laddning kunde jag ta kort på de sist anlända gästerna. Här sitter pappa med en av sina svärsöner, Roland.

Här är barnbarnen Patrik och Christian. Det var trevligt hela dagen, intensivt och många goa skratt. När på kvällen endast Roland, Patrik och Christian var kvar berättade vi många gamla minnen, som du en dag kommer att kunna läsa om i min käre fars självbiografi.

Det har gått några dagar sedan festen. Varje dag jag ringer pappa talar han om hur roligt det var och hur överraskad han blev, och förvånad över att alla dessa människor ville hylla honom på hans 88-årsdag. Ja, det var verkligen en lyckad överraskningsfest. Nu måste jag hitta på något nytt till nästa år. Någon som har några tips?

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se