Frihet!

Frihet!

Frihet är för mig att välja bort internet en dag eller två. Att inte vara uppkopplad, inte läsa mejl, inte vara inne på Facebook, Instagram, Twitter, Google+ eller någon annanstans. Bara vara.

Efter ett drygt dygn utan att ha varit uppkopplad känner jag mig gladare än någonsin, friare, lyckligare, lättare. Visst är det konstigt?

Ibland önskar jag att jag var "hund-Kim" igen. Det var den tid då jag inte hade slagit igenom som författare och bar drömmen inom mig. Det var när det inte fanns mobiltelefoner, när folk inte förväntade sig svar inom en minut, utan var nöjd om man hörde av sig inom de närmaste dagarna när de hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen. Om vi ens hade en telefonsvarare. När så inte var fallet ringde folk tillbaka om det var något viktigt.

Att själv välja om man ska vara anträffbar eller inte, det är frihet!

Gårdagen tillbringade jag med nya kursdeltagare på Kulturprogrammet i Karlskrona, där jag höll skrivarkurs. Jag ler när jag tänker på en lapp jag fick "snäll och bestämd" som var personens utlåtande om mig.

Samtliga kursdeltagare fick ett exemplar av min bok Att hitta glädje i skrivandet, som du ser på bilden, där deltagarna flitigt tar sig an dagens skrivuppgift.

På morgonen hade jag tid att gå ut på nätet för att pinga blogginlägget om chokladens hälsofördelar. Men jag valde att inte starta datorn och börja dagen med att jäkta. Istället tog jag mig tid att vara med hundarna, gosa med dem, ta det extra lugnt på morgonpromenaden och för en gång skull ha tid att dricka upp morgonteet innan jag gav mig av. Jag prioriterade lugnet framför stressen.

När jag kom hem sent på eftermiddagen, kom stressen över mig. Nu var jag tvungen att koppla upp mig, pinga blogginlägget, gratulera vänner som fyllde år, svara på meddelanden. Men jag mådde så bra, var fylld av energi och glädje, det fick mig att avhålla mig från att starta upp datorn. Istället tog jag mig an de fyra studsande, hoppande Berner Sennenhundarna som var vilda av glädje över att jag hade kommit hem.

Jag fortsatte må bra. Jag var "hund-Kim". När hundarna lagt sig till ro slog jag mig ned och läste en bok. Jag startade inte ens upp skrivdatorn för att skriva på min bok. Skrivandet fick vänta till läggdags, då jag skrev av mig i dagboken. För skriva måste jag varje dag, det är en annan sak som får mig att må bra, det är frihet för mig.

I morse skyndade jag inte upp och startade datorn, utan tog det lugnt med hundarna. Sedan kröp jag ned under täcket tillsammans med boken och en ficklampa, precis som när jag var barn. Sedan läste jag tills maken vaknade och gick upp. Då var boken precis avslutad och jag låg kvar i ett glädjerus.

Fortfarande bär jag känslan inom mig. Tänk att friheten från nätet kan ge sådan lyckokänsla. Har du provat? Eller är du en av dem som ständigt måste vara uppkopplad för att inte missa något som händer?

Om du undrar över boken som så totalt fångade mig heter den Mirele Dangin och är skriven av författaren Caroline Hurtig. Till helgen kan du läsa min recension av boken.

Nu är det dags att skriva och känna friheten av att låta orden fylla skärmen. En ny berättelse ska byggas upp och jag känner redan lyckokänslan växa sig starkare bara vid tanken.

Ha en underbar dag, min har startat alldeles förträffligt bra!

Kramisar Kim
Författare, Skrivkurslärare och Föreläsare

Copyright Kim M. Kimselius

Kanske vill du gå en skrivarkurs sommaren 2018 för mig, Kim M Kimselius?

Du kanske vill gå en skrivarkurs på distans?

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Du kan läsa mer om mig och mina böcker på www.kimselius.se.

Öppet hus på Kolshults Ponnybus i Blekinge

Sommaren känns långt borta, och ändå inte. Det har varit en helt underbar sommar, med strålande sol i många månader. En av alla de där underbara sommardagarna tillbringade jag, tillsammans med make och barnbarnet Frida på Kolshults Ponnybus i Kolshult, utanför Eringsboda i Blekinge. Där var jag och signerade mina böcker. Framförallt var jag där för Fridas skull, eftersom hon har blivit lika hästtokig som jag har varit i hela mitt liv, och jag uppmuntrar henne gärna.

 Här fanns något för alla. I flera omgångar var det riduppvisning.

Jag stod i brännande solsken och signerade böcker. Tur att jag var förståndig och tog med mig hatten.

 Även här hittade några fans mig.

Det var en stadig ström av barn som ville prova på att rida på alla de små ponnyhästarna.

 Där fanns även möjlighet att köpa fika.

Dessutom fanns det ansiktsmålning för de som ville bli färgglada i ansiktet.

Det var förvånansvärt många som hade hittat hit och det myllrade av folk hela dagen.

Barnbarnet Frida tar en paus och ser efter mina böcker, medan jag går en runda.

Så här är Frida allra lyckligast, nja, kanske hon är som allra lyckligast när hon sitter på hästryggen.

Visst ser hon riktigt nöjd ut med livet på den här bilden?

De som inte ville sitta på någon häst fick möjlighet att åka med häst och vagn.

Kolshults Ponnybus nya föl visades upp tillsammans med sin mamma. Här är det Heike som äger stallet, till hjälp har hon sin dotter.

Jag fick ta många bilder för att hitta någon där det lilla fölet hade fötterna i marken. För det mesta var det full explosion med hopp och sparkar.

 Frida trivdes med att hjälpa till att leda hästarna.

Här ler hon lite roat när en ryttare har så bråttom att komma på hästen att personen sitter upp från fel sida av hästen.

 Det gick ju bra ändå och sedan bär det iväg.

Det var många som ville rida och hjälpa till under Öppet Hus på Kolshults Ponnybus. Med den här bilden av glada, lyckliga barn avslutar jag den här underbara dagen, som jag länge kommer att bära inom mig som ett kärt minne. Kanske ses vi där nästa år i juli?

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. 
Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

När livet stannar upp ett litet tag...

När livet stannar upp ett litet tag, är ord man oftast säger när man mist någon man älskar och saknar. Jag kan med glädje säga att så inte är fallet här.

Självmant har jag låtit livet stanna upp ett litet tag, sedan vi fick hem Berner Sennenvalpen Tudor.

Jag och Tudor, 9 veckor. Foto Jan Kimselius

När jag var 10 år fick jag min första hund, en schäfervalp som fick heta Bianca. Det är henne jag berättar om i min bok Spöket på Stora Mossen. I boken fick hon namnet Kiddy.

Tudor. Foto Kim M. Kimselius

Tudor är en trygg liten Berner Sennenvalp, som kan somna precis var som helst. Här har han somnat med huvudet på den hårda betongklumpen till solparasollet när vi sitter och äter middag med gäster. Första gången vi hade gäster i huset sedan Tudor kom till vårt hem.

Här ser du min lilla flock. Från vänster Tickie, jag, Tudor och Pluto (som tycker det är för varmt på trappan). Foto Jan Kimselius

De andra hundarna tycker nog det är rätt kul att Tudor har kommit in i vår familj, eftersom det innebär att jag inte smiter upp till min skrivarlya på morgonen, utan sitter vid köksbordet och skriver. Dessutom tillbringar jag mycket tid på "marknivå" tillsammans med hundarna.

Pluto längst upp till vänster, Tickie är nattvakt och tar hand om Tudor så jag får sova i min säng. Foto Kim M. Kimselius

Det här var min sovplats de första dagarna, tills de vuxna hundarna hade accepterat Tudor och tillät honom att sova ihop med dem. Att sova i biabädden fick mig att inse hur hård den var. Jag bytte ut den mot en mjukare och nu vill alla hundarna sova där :-)

Tudor 9 veckor, Pluto 8,5 år, Tickie 9 år. Foto Kim M. Kimselius

Tudor ser upp till de stora och följer vartenda steg de tar. Något som är perfekt, eftersom Tickie är otroligt lydig på inkallning. Nu kommer även Tudor som ett skott när jag ropar på honom.

Tudor 9 veckor. Foto Kim M. Kimselius

Förstår du hur svårt det är att arbeta när jag istället kan vila ögonen på en sådan här liten goding! Hans päls är yvig, fluffig och mjuk. Dessutom luktar han fortfarande valp. Hans tunga är mjuk när han pussas. Hans tänder är rakbladsvassa och hans steg är tunga när han är trött. Lille Tudor...

Pluto och Tudor delar på biabädden. Foto Kim M. Kimselius

När jag var fjorton år födde jag upp min allra första valpkull, på min schäferhund Bianca. Mina föräldrar hade haft en hel del valpkullar, så jag visste vad som gällde. I kullen fanns en långhårig valp, med bruna och svarta tecken, lite som en Berner Sennen. Den valpen behöll jag.

Tudor, 9 veckor. Foto Kim M. Kimselius

Alltsedan den valpkullen har jag haft flera valpkullar. De flesta Berner Sennenvalpar. Det var nämligen så att jag var instruktör i brukshundsklubben. Där hade jag två berner på min kurs. Båda var lika urusla på att apportera. De fick komma lite tidigare varje gång, för att jag skulle kunna träna enbart med dem. Det var då jag förälskade mig i Berner Sennenhundar.

Pluto, Tickie och Tudor (Tudde). Foto Kim M. Kimselius

Sedan dröjde det inte länge förrän min allra första Berner Sennen köptes. Hans namn var Dexter. Det var många år sedan, och många Berner Sennen har passerat genom mitt hus sedan dess. Alla lika underbara.

Som du förstår kan livet stanna upp ett litet slag när man har en liten ulltuss i huset, någon som kommer och pussar och kräver uppmärksamhet, någon som vill kissa, äta, leka och bara kela. När Tudor sover, passar de andra hundarna på att också sova, medan jag sätter mig och skriver.

Jag brukar alltid säga att jag mår som bäst när jag skriver... Jag måste medge att jag faktiskt mår väldigt, väldigt bra när jag har en valp i huset, ja helst en hel valpkull, för då stannar livet upp ett tag och jag bara är och njuter av livet varje sekund.


Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Jag med några av mina 26 böcker. 
Foto Bertil Knoester.

Jag undrar...

Jag undrar om jag dog inatt... Hela mitt liv passerade förbi, minnen, underbara upplevelser for igenom mitt huvud. De säger att sådant händer när man är på väg att dö. Vaknade med en känsla av lugn och inre harmoni. Tänk vad mycket jag har upplevt under mitt liv, så många lyckliga stunder, så fina minnen.

En gång dog jag, på riktigt. Minns inte att jag dog, minns bara att jag plötsligt svävade ovanför mig själv, såg mig ligga där, såg förfärade ansikten, medan jag själv kände en oerhörd lycka, blandad med förvåning: "Men, där ligger ju jag!" tänkte jag och såg ned på mig själv. Mer hann jag inte tänka förrän de ryckte tillbaka mig till livet igen.

Det kändes ganska konstigt att återvända till kroppen, jag hade känt mig så fri när jag svävade ovanför den. Samtidigt var det härligt att leva och den gången fylldes jag av samma känsla som jag har just nu, lugn och harmoni och jag undrar om jag inte har upplevt en liten minidöd under sömnen.

Ska suga på alla minnen som dök upp i natt, njuta av dem och av att jag får uppleva ännu en underbar dag i livet!

Kramisar Kim
 
Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Farmor

Min farmor hade stor betydelse för mig när jag var liten. Hon bodde i huset bredvid vårt, hon ägde affären som låg huset bredvid hennes. Hela min värld kretsade runt denna lilla yta på jorden.

Farmor och farfar hade ett stort, magiskt hus, med långa garderober som sträckte sig runt huset. Mörka, mystiska, spännande platser när jag var barn, men också skrämmande, läskiga, otäcka. Med andra ord, platser som väckte fantasin.

Där fanns också en stor trädgård, uppdelat i olika terrasser, med päronträd som nådde ända upp till himlen i mina barnaögon. Där fanns ljuvliga söta päron, gråpäron, steniga päron, päron som mamma lade i byrålådan för att mogna, när jag föredrog dem knastrigt hårda och lite sura.

Farmor hade en jättestor AGA-spis, som eldades med ved. Den var gul, ett riktigt monster som tog upp halva köket, men även spred gudomlig värme och därför var en mycket populär plats för oss barn. Vi bänkade oss runt farmors köksbord och lekte, medan farmor bakade bullar, slängde in mer ved, kokade mat, gjorde varm choklad åt oss och gav oss färska bullar.

Något av det allra bästa med AGA-spisen var att den alltid var varm, eftersom det ständigt eldades i den. På den tiden höll vi på mycket med modellera, gjorde figurer, byggde upp hela städer, med hus, bilar, hästar, kor, människor etc. När farmor inte befann sig i köket hade vi extra roligt genom att lägga små klumpar av modellera på spisen och se hur den sakta löstes upp och blev flytande. Tror inte farmor tyckte det var speciellt kul när hon kom tillbaka, men vi hade otroligt roligt.

Farfar fanns där också, någonstans i periferin, en svart figur som jag alltid var lite rädd för. Att han var svart berodde på att han alltid satt nere vid pannan i källaren och stoppade i pinnar. Ja, han satt ju inte ALLTID där, men det var vad jag trodde som litet barn.

Farmor var liksom den där runda, bullbakande goa perfekta farmodern. Och sådana såser hon gjorde... Mums!

Hon hade ett stort skafferi som jag kunde gå in i, där fanns de mest förunderliga saker, inlagda plommon, sylt, kakor, bullar, konserver och en massa saker som jag inte hade en aning om vad det var på den tiden. Men spännande var det.

Eftersom vi bodde grannar var jag ofta inne hos farmor, mina kusiner kom också dit och då var det farmors kök som gällde. Om det inte var kalas, för då åt man i den stora matsalen och jag samlade mina kusiner i den STORA hallen där vi kröp under ett täcke och så berättade jag spökhistorier tills alla skrek av skräck. Kul!

Farmor stod bakom disken i sin lanthandeln ända tills hon var över åttio år. Hon var otroligt duktig på att räkna i huvudet och hade fullständig kontroll på allting.

Så en dag slutade farmor i affären. Det gick fort utför. Hon kom in på ålderdomshem. Jag fick jobb inte långt ifrån ålderdomshemmet och besökte farmor varenda lunchrast. Tog med mina smörgåsar och åt hos farmor och henne väninnor som hon delade rum med.

Farmor blev alltid lika glad över att se mig, även om hon inte alltid kände igen mig. Ibland var jag Titti, eller Elvy, eller Eivor, hennes döttrar. Men jag var aldrig jag i farmors ögon, utan jag var ett av hennes barn. Varje dag frågade hon samma sak, och jag svarade samma sak.

Men en dag var det annorlunda. Då berättade farmor att hon och en väninna hade varit ute med ett par karlar på stan. Jo minsann, sa farmor, riktigt snygga karlar var det. De hade promenerat länge på stan.

Hon lät så övertygande att jag först trodde henne, men till slut insåg jag att det bara var som hon hade färdats i minnets labyrint, en svunnen tid som hon hade drömt sig tillbaka till, ett minne jag hade väckt henne ur när jag kom.

Varje dag presenterade farmor mig stolt för personalen, givetvis som någon av sina döttrar. Personalen höll med och hälsade artigt på mig, trots att de visste vem jag var och trots att samma sak spelades upp varje dag.

Mina arbetskamrater kunde inte förstå hur jag kunde gå och hälsa på min gamla farmor varje lunch, istället för att gå ut och äta med dem. De förstod nog aldrig hur mycket farmor hade tillfört min barndom och att jag nu kunde tillföra hennes liv samma glädje som hon en gång hade skänkt mig.

Vi måste ta vara på och respektera våra äldre. De har byggt upp vårt samhälle, de har lagt grunden för vårt liv och vi kan inte slänga dem på soptippen och säga att vi inte har tid med dem bara för att de blir gamla och inte "duger något till" längre. Våra äldre är en kunskapskälla att ösa ur, en varm öm famn att krypa in i för ett ledset barn, vars föräldrar "inte förstår".

Släng inte bort något av det finaste vi har, våra rötter till det förflutna, våra far- och morföräldrar. En dag finns de inte längre där och då sitter du kanske där och längtar tillbaka till den där trygga famnen att krypa in i, precis som jag gör just nu när jag längtar efter min farmor, som försvann ur mitt liv för alldeles för många år sedan.

Kramisar Kim
PS. När du läser Kimberlie - Främlingar kommer du att känna igen några saker från det här inlägget.

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Ögonblick...

Ibland stannar världen upp ett ögonblick och står helt stilla. Det kan vara sekunden före en trafikolycka, du vet vad som är på väg att hända, men du kan inte förhindra det. Tankarna far igenom ditt huvud: Är det slut nu? Kommer jag att dö? Vad händer med mina barn, mina hundar, mina ofärdiga böcker? Du ser glimtar av lyckliga minnen fladdra förbi, korta ögonblick i ditt liv som har passerat för länge sedan.

Det kan vara ögonblicket då sorgen slår till med all sin kraft när du får ett dödsbud. Allt rasar, det känns som om du står på kanten av ett stort svart hål som hotar att dra ned dig, sluka dig helt och hållet och aldrig släppa taget om dig igen. I det ögonblicket känns det som om du dör en liten bit, för att aldrig mer leva helt och hållet igen.

Det finns ögonblick av lycka, som gör så hjärtskärande ont, bara för att det känns så bra att det helt enkelt inte kan vara sant. 

Det finns små ögonblick som värmer ditt hjärta, när din hund ger dig en blöt puss, när barnet lägger sina små armar om din hals och säger att det älskar dig, när din älskade ser på dig med ögon som säger att du är hela hans värld.

Ögonblicket kan skänka dig glädje för stunden: när du passerar ett rådjur som fridfullt står ute på ängen och betar, när du hör skriet från den första tranan som med sin ankomst meddelar att våren har kommit. Ögonblick när du är ett med naturen, sitter i dess grönska, drar in dofter, lyssnar på fågelsång, hör humlors surr, eller tar en skidtur i gnistrande snö som skimrar likt kristaller i solen, vars strålar nätt och jämnt värmer dig, men ändå skänker dig ögonblick av lycka.

Det är ögonblicken som är livet, en väv av ögonblick som blivit till ett lapptäcke fyllt av minnen: sorgsna, lyckliga, hänförande, förtjusande minnen. Ögonblick att ta vara på, njuta av i just den stunden, inte sedan utan NU. För det är nu ögonblicket existerar, om ett ögonblick är det bara ännu ett minne på livets stig.

Kramisar Kim


Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Ögonblick av lycka

Som vanligt ställer jag mig vid badrumsfönstret på morgonen och kikar ut för att se vad för spännande som väntar på mig där ute. Ibland kan det vara några rådjur som går precis utanför fönstret, så nära att jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid dem, om fönstret var öppet.

En annan gång har det varit en älgko med sin kalv, en annan gång hade hon två stycken. De mumsade glatt på mina fruktträd, så att jag till slut inte tyckte älgarna var det minsta vackra att se på.

Idag fick jag se något som jag aldrig sett förut när jag kikat ut genom fönstret. Jag fick se den svartvita flugsnapparen uppvakta en flugsnapparhona. Vi brukar kalla dem för Snapphanar, ända sedan jag skrev min bok som heter just "Snapphanar!". Så i morse när jag tittade ut tänkte jag, "åh, där är snapphanen och en fru har han med sig idag."

Då fick jag se hur han uppvaktade henne, han flög till henne där hon satt på rosenställningen precis bredvid trädet där fågelholken sitter. Sedan flög han tillbaka till holken, liksom för att säga "Titta här vilket fint bo jag har åt dig" och sedan tillbaka till henne igen, flög runt henne och pickade lite på henne. Därefter tillbaka till fågelholken och så höll han på, ända tills det kom en skata och störde dem.

Det var en fröjd att stå och titta på de små liven, verkligen ett ögonblick av lycka. För nu var han tillbaka, min käre snapphane och förhoppningsvis skulle han producera lika många ungar som förra året, då de satt i lång rad på telefontråden och kikade på mig när jag gick förbi.

Att börja dagen med något sådant gör att allt känns så lätt och världen känns underbar. Sådana ögonblick ger mig flyt i skrivandet och jag har skrivit MASSOR idag på min bok Boudicas strid mot Romarna. Nu ska jag strax återgå till att skriva, för jag har fortfarande den där lyckokänslan kvar inom mig, som jag fick i morse när jag kikade ut genom badrumsfönstret.

Om ni undrar vad bilden symboliserar, är det just den här utsikten jag ser när jag tittar ut genom badrumsfönstret, som ni kan se till vänster i bilden. Och tittar ni riktigt noga kan ni se trädstammen där det nu sitter en fågelholk och framför det trädet står där nu en rosenbåge med rosor. Men ännu är det inte så här vackert i trädgården, men det kommer att bli, så småningom! Än så länge njuter jag av snapphanarna i väntan på blommorna.

Svartvit flugsnappare, är 12–13 cm lång och har svart ovansida (honan gråbrun) med vita partier på vingarna samt vit–gråvit undersida. Arten häckar i skogar, parker och trädgårdar där bohål (gärna holkar) finns att tillgå. En hane har ofta flera honor, av vilka en får mest hjälp med ruvning och ungarnas matning. Arten finns i större delen av Europa, i n.v. Afrika och i v. Asien.

Svartvit flugsnappare är en av de fåglar som gärna häckar i uppsatta holkar. Den kan vara aggressiv och köra bort mesar från en holk även om dessa påbörjat sin häckning. Efter ruggning på sensommaren blir hanen mer lik honan genom att det mesta av hans svarta partier ersätts av gråbrunt.

Kramisar Kim

Humlesurr och livskvalité

Luften surrar av humlor när jag passerar Sälgträden runtom min trädgård. Det är som en alldeles egen värld runt sälgen vid den här tiden på året.

Sälgen är oerhört viktig för den biologiska mångfalden bland insekterna. Den är nämligen ensam i skogen om att erbjuda nektar och pollen när de första fjärilarna, humlorna, vildbina och flugorna vaknar eller kläcks ur sina puppor. Flera av bina är helt anpassade till denna växt och dör om de inte hittar en blommande sälg.

Nyligen har också upptäckts att många småfåglar besöker blommorna av sälg och vide för att dricka nektar. Det gäller särskilt sångare som just har återkommit från övervintringsområdena och är i dålig kondition efter en ansträngande flygning i flera hundra mil.

Därför är jag extra glad åt mina sälgträd.




Min stora tomt på två tunnland rymmer inte bara en vildvuxen del, utan även en blommande trädgård. När jag strövar runt i min trädgård hittar jag olika blommor överallt. Blommor jag själv planterat och försöker att utöka för varje år.






De här tulpanerna är ljuvliga och planterades förra året.










Det här är roliga små dvärgtulpaner, de kanske inte ens heter tulpaner, men de blommor först som vita, sedan kommer det gula på samma stänglar och därefter blir de lilaröda. Det bästa med dem är att de sprider sig för varje år!




Pingstliljorna är vackra, liksom påskliljorna och jag försöker hitta många olika sorter. Helst skulle jag vilja hitta den sort som sprider sig och blir fler och fler, men de jag planterade i min vilda del av trädgården har inte spridit sig hittills. Någon som har förslag på en sort som sprider sig snabbt?


















Tusenskönorna älskar jag och det är förbjudet att klippa gräsmattan där de blommor. Jag brukar plocka in dem i små vaser. Så vackra och de kommer alltid tidigt på våren.
































Första magnoliablomman är lite frostnypen.











Kanske att denna klarar sig bättre om det inte blir ännu fler frostnätter. Busken är full av knoppar och jag hoppas att jag ett enda år får se blommorna utan de frostnypna kanterna.















































Som du förstår älskar jag blommor, naturen och djur. Det bästa jag vet är att lufsa omkring i trädgården med mina hundar, kika på allt som kommer upp, se hur fåglarna tar fågelholkarna i besittning. Den svartvita flygsnapparen hackar ilsket på fönstret när han får syn på oss. Förra året blev det många ungar som satt på telefontråden. Ska bli spännande att se hur många det blir i år.

Att bo som jag gör, med naturen utanför fönstret, det är livskvalité och livsglädje. Det ger inspiration, harmoni och lycka. Det ger även mening åt livet.

Nu ska jag gå ut och lyssna på humlesurret under sälgen.

Vad njuter du av så här på våren?

Kramisar Kim

Jag är rik

I stort sett varje gång jag är iväg och föreläser får jag frågan: "Är du rik?"

Svaret är självklart för mig: "Javisst är jag rik!"

Jag är rik på vänner, fantastiska vänner som alltid ställer upp och finns där när jag behöver dem. Som inte bryr sig om att jag låser in mig i månader och skriver och inte hör av mig till dem, som vet att jag inte har glömt dem. Att ha sådana vänner är rikedom.

Jag är även rik på upplevelser, eftersom jag upplever väldigt mycket under alla mina fantastiska researchresor inför varje ny bok. Jag får uppleva nya platser, möta nya människor och får nya vänner.

Jag känner mig oerhört rik, eftersom jag har så många fans som bryr sig om mina böcker, läser, kommenterar, skriver till mig, startar fanbloggar, fanklubbar och är aktiva runt mina böcker. Det är rikedom!

Rikedom innebär också att få göra just det som jag vill. Jag får arbeta med det som många bara drömmer om att få göra: skriva och försvinna bort i fantasin varje dag. Jag får vara författare, på riktigt!

Varje dag känner jag mig en aning rikare, när jag öppnar datorn och läser alla mail, alla kommentarer på Facebook och på min blogg, sådant berikar mitt liv. Jag känner att folk bryr sig, att jag är en del av även deras liv och det känns bra.

Varje dag som min åldriga far, 87 år, ännu är i livet gör mig rikare av glädje över att kunna prata ännu en dag med honom och höra honom berätta om sin dag.

Att få vakna tillsammans med min man Jan gör mig väldigt rik och lycklig. Att sedan gå och bli utskälld av alla hungriga hundar och utjamad av alla hungriga katter, det är ren och skär rikedom.

Att få gå ut i mitt eget lilla paradis och se hur det växer och gror i den stora trädgården... då äger jag miljoner och känner mig oändligt rik och lycklig.

I den stunden då jag får frågan känner jag mig också lite rikare, eftersom jag har mött nya människor, inspirerat dem och blivit inspirerad och på så sätt blivit berikad.

Rikedom för mig räknas inte i pengar, det är lycka, att få må bra, att ha vänner att lita på, att vara älskad, att vara en del av något, att få leva och vara frisk. Det är oändlig rikedom för mig.

"Ja, jag är jätterik, jag är mångmiljonär!"

Kramisar Kim
Fotot är taget när jag satt i en panel på Bokmässan i Göteborg 2009 och talade om kriget 1808-1809, eftersom jag har skrivit boken "Det glömda kriget 1808-1809". Här sitter jag med många kunniga, livserfarna män (Henrik Wilén, Antii Ylikiiskilä och Torkel Jansson) och känner mig liten och mycket nervös. Men oj så roligt vi hade tillsammans. Allt blev jättebra och nästa gång vi uppträdde tillsammans var jag inte alls nervös.