Tid

När jag var yngre var tiden oändlig, jag tycktes ha hur mycket tid som helst. Ibland var tiden lång och tråkig, speciellt när jag väntade på något spännande som skulle hända. Men för det mesta var tiden precis alldeles lagom; jag hade tid att läsa nästan hur mycket som helst, promenera med min hund, rida, bara sitta på en sten i skogen och njuta av livet...

Vart tog den tiden vägen?

Nuförtiden räcker aldrig tiden till. Kanske för att jag har många fler krav på mig, mer bokningar, mer förväntningar och för att jag vill så väldigt mycket:

Hinna umgås med vänner,
Skriva minst tre böcker per år,
Föreläsa så mycket jag bara kan och orkar,
Signera så mycket det bara finns helger att boka in och bokhandlare att besöka,
Hälsa på släkt och vänner,
Bjuda på middagar,
Skriva långa brev,
Sitta i långa telefonsamtal,
Ta långa promenader,
Träna,
Cykla,
Resa,
Läsa,
Bara vara med min käre man och mina hundar...

Lite fler saker än när jag var yngre, det måste jag medge, så det kanske inte är så konstigt att tiden inte räcker till riktigt. Det där med att rida har jag helt fått stryka från min "att-göra"-lista, eftersom jag nuförtiden är allergisk mot hästar. Men i drömmen flyger jag fram på hästryggen över vida blomsterängar och ljuvliga skogsvägar.

För att få lite mer tid går jag upp tidigare på morgonen, ser mindre på tv, lyssnar mindre på radio, lyssnar på böcker när jag promenerar, kör bil och städar. Sedan min man började hjälpa mig med mitt företag för drygt två år sedan har vi förmånen att få umgås varje dag, ta fikapauser och bara vara, en lyx som jag njuter av varje ögonblick. Hundarna finns ständigt runt oss, som en del av familjen.

Trots det hinner jag inte med allt på min "att-göra"-lista. Men jag tar dagen som den kommer, jobbar på i den takt som passar mig, utan att stressa, njuter av det lilla, fågeln som sjunger så vackert, domherren som burrar upp sig i kylan och visar all sin färgprakt, solens sprakande färger på morgonen/kvällen, dimman som lyfter över sjön, en rådjurs rop från skogen, en alldeles för tidigt utslagen vitsippa.

Allt det där "lilla" gör att jag trots ett fullspäckat schema och lite tid, njuter av livet fullt ut, jag lever NU. För vem vet om vi har någon morgondag...

Ha en bra dag!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se

Boktips: Odd Thomas av Dean Koontz

För omkring trettio år sedan läste jag min första bok av Dean Koontz och jag var fast. Det visade sig vara den första bok som kommit ut på svenska av Dean Koontz och jag har alltsedan den dagen samlat på samtliga Dean Koontz böcker.

När jag av min agent fick boken Odd Thomas av Dean Koontz blev jag jätteglad. Det är nämligen så att jag har samma agent som Dean Koontz, så jag har fått signerade böcker av honom genom min agent. Gissa om jag blev glad!

Boken Odd Thomas fångade mig direkt. Dean Koontz skriver om lite overkliga saker, som med hans ord känns hur verkliga som helst. Huvudpersonen i boken heter Odd Thomas och är en mycket speciell person, en person som du vill bli vän med och lära känna mer.

Beskrivning: De döda pratar inte. Jag vet inte varför. Men de försöker kommunicera, och Odd Thomas, kock på en snabbmatsrestaurang i en liten stad mitt i öknen är deras motvillige förtrogne.

Kanske är det en gåva, kanske en förbannelse, men Odd försöker göra vad han kan för de tysta själar som söker upp honom. Ibland vill de skipa rättvisa, och Odds tips till stadens polischef kan ibland lösa ett brott, och då och då förhindra ett. Men den här gången är det annorlunda.

En mystisk man kommer till staden med en glupande aptit, ett arkivskåp sprängfyllt med information om världens värsta mördare, och ett följe av hyenaaktiga skuggor. Vem mannen är och vad han vill kan inte ens Odds bortgångna informatörer berätta för honom.

Den mest illavarslande ledtråden är en sida riven ur en kalender med datumet 15 augusti. Idag är det den 14:e. Om tjugofyra timmar kommer staden att vakna till en dag präglad av kaos. När ondskan rullar ihop sig under den brännande ökensolen kämpar Odd för att undvika en hägrande katastrof med hjälp av sin själsfrände och en oväntad grupp allierade som inkluderar kungen av rock 'n' roll. Hans berättelse om hur det förflutna och nuet och ödets bestämmelser löper samman är det stoff våra värsta mardrömmar är vävda av.

Tycker du om Odd Thomas vet jag att du kommer att vilja läsa alla böcker om Odd, därför berättar jag även om de andra böckerna om Odd Thomas.

Beskrivning: Det finns så mycket mer inom varje människa än det som syns på ytan, och hos Odd Thomas finns det tredubbelt mycket.

Odd lever ständigt i två världar i den lilla ökenstaden Pico Mundo, där hjältemod och hemskheter tillhör vardagen. Odd har aldrig bett om att kunna tala med de döda det är något som bara händer. Men som inofficiellt sändebud mellan vår värld och deras, är hans plikt att göra det rätta. Det är så Odd ser på saken och det är därför han har vänner på båda sidorna av gränsen mellan livet och döden.

En barndomsvän till Odd är försvunnen, och man fruktar det värsta. Men när Odd använder sina förmågor för att finna den saknade upptäcker han något värre än en död kropp. Han möter en enastående slug fiende, och dras in i en virvelstorm av skräck.

Åter står Odd inför våra största fasor. Kring honom samlas både nya och gamla allierade, en del levande, en del inte. I slaget som ska komma finns inga oskyldiga betraktare, och varje uppoffring kan störa balansen mellan hopp och förtvivlan.

Oavsett om du möter Odd Thomas för första gången eller om han är en gammal vän, väntar en oförglömlig resa genom en värld av terror, underverk och välbehag. Och du kan inte få en bättre guide än Odd själv.

Dean Koontz har sagt att han från början bara hade tänkt att skriva boken Odd Thomas. Men eftersom så många läsare ville ha en fortsättning, och för att han själv tyckte om Odd, kände han att han skulle skriva en bok till. Och det blev ytterligare en och sedan ännu fler, tack och lov!

Beskrivning: Berätta för mig, Oddie. De orden, uttalade mitt i natten av ett sovande barn, får nackhåren att resa sig på den unge mannen som vakar över henne. Detta var ett favorituttryck hos Stormy Llewellyn, hans förlorade kärlek, och Stormy är död, borta för alltid från denna världen. Längs de kusliga korridorerna i det isolerade klostret där han sökt lugn och ro, jagar Odd Thomas andar av en oändligt mycket mörkare natur.
S:t Bartolomeusklostret reser sig i ensamt majestät bland de vilda bergstopparna i Kaliforniens High Sierra, en fristad för övergivna barn, och en tillflyktsort för dem som söker insikt. Odd Thomas har kommit dit för att lära sig att leva sitt liv fullt ut igen, och bland de excentriska munkarna, de övriga gästerna, och nunnorna och studenterna i den intilliggande klosterskolan, har han börjat finna sin väg. De tysta andarna som besökte honom i hans tidigare liv är barmhärtigt frånvarande.

Men bekymmer har en förmåga att hitta Odd Thomas, och det halkar in på hans stig i form av de olycksbådande bodacherna han mött tidigare, de svarta skuggorna som förkunnar död och förödelse, och som kommer en sen decemberkväll för att sväva över klostrets mest värdefulla skyddslingar. Odd står mot en fiende vars styrka han aldrig tidigare mött, och han inleder en mystisk resa, som överglänser allt han förut varit med om.

Här kommer ytterligare en bok om Odd Thomas. Lyckliga dig som har så många böcker om Odd framför dig. Böcker skrivna av skräckens mästare, som väver en otroligt spännande historia, utan att för den skulle göra dig alldeles skräckslagen.

Beskrivning: Mystiska händelser i den lilla staden Magic Beach i Kalifornien har fått Odd att bege sig till västkusten. Men är det ett meddelande från andra sidan eller ett förtvivlat rop på hjälp?

Odd Thomas vet mer om universums mysterium än någon annan. Han kan se de döda och han har lärt sig att ingenting sker av en slump - även i kaoset finns det ordning, mål och mening. I sitt hem i öknen lyck­ades Odd en gång finna lugn och ro men han förlora­de allt igen. Ensam och rädd befinner han sig nu i en stad vars namn tycks vilja säga honom något. Med­an han försöker ta reda på vad som lockat dit honom tar han jobb som kock och assistent åt en excentrisk 90-årig före detta filmstjärna som bär på lika många rädslor som minnen från Hollywoods glansdagar.

Men ingenting är vad det verkar vara. De onda kraf­ter Odd möter kommer från fler än ett håll och det nattsvarta mörkret tänker inte övergå till gryning för­rän ett förödande avslöjande har skett.

Så där ja. Nu har du fått massor av boktips som kommer att hålla dig sysselsatt ett tag framöver. Hör gärna av dig till mig och berätta vad du tyckte om Odd Thomas.

Kramisar Kim (som blev riktigt sugen på att läsa om alla böckerna om Odd Thomas)

Tänk om jag inte hinner...

Orden tumlar runt inom mig, nya idéer dyker upp. Flitigt antecknar jag, skriver första kapitlet eller sista kapitlet till någon ny bok och då dyker ännu en ny idé upp.

Glädjerusig antecknar jag, skriver, låter fingrarna löpa som maratonlöpare över tangenterna, timma efter timma. Pustar ut när orden lämnar mig för en stund.

Då kommer nya ord farande, nya intriger, nya handlingar, nya idéer. Mitt i glädjen över att jag har fått fantasins gåva skräms jag över alla ord som ryms inom mig. Tänk om jag inte hinner skriva allt det jag har i mitt huvud innan det är för sent?

Den där dagboken jag sa till mig själv att börja skriva... vart tog den vägen, eller rättare sagt: var tog tiden vägen som jag hade avsatt till att skriva på min dagbok? Jo, till nya idéer, nya ord, nya böcker.

Men vad gör det då om jag inte hinner, säger den där lilla rösten inom mig, vilket alltid får mig att titta mot bokhyllan där mina producerade böcker står på rad. Jag vill ju ha ännu en bok där, snart, NU! Så jag sätter mig och skriver, en ständig kamp mot tiden för att hinna få ur mig så många av de där viktiga orden, de historiska händelser jag måste berätta om, personer jag inte vill ska falla i glömska.

Tänk om jag inte hinner...

Kramisar Kim

Vart tar tiden vägen?

För några timmar sedan var det morgon, nu är det redan kväll... vart tog alla timmarna vägen?

För bara några dagar sedan var det försommar, nu är det snart höst... Hur? När försvann sommaren?

Nyss var jag en liten åttaåring som drömde om att bli författare, nu är jag femtiosex år och har kommit ut med sexton böcker... Hur gick det till? Var är alla de åren?

För inte så länge sedan var min pappa yngre än vad jag är idag. Imorgon fyller han åttiosju år... ÅTTIOSJU ÅR!!! Men hallå, hur gick det till...?

Och den där främmande personen som tittar på mig i spegeln... Vem är hon? Inte är det jag i alla fall, tror jag. Om det är jag... hur blev jag hon? En avbild av min kära mor, så som hon såg ut i femtioårsåldern. Fast jag tycker allt att hon var betydligt vackrare än den person som stirrar tillbaka på mig i spegeln.

Tiden nafsar mig hela tiden i hälarna och äter upp sekunder, timmar, dagar, veckor, år, så att de passerar fortare och fortare för varje år. Jag är nästan säker på att mitt dygn inte längre är 24 timmar, utan betydligt kortare och veckan... har den verkligen sju dagar? Hur ska jag veta det, jag arbetar ju alla dagar, vardag som helg, alla dagar är lika, kanske någon plockat bort en av veckodagarna utan att jag har märkt det?

Tänk om jag vaknar imorgon och det är julafton? Hela hösten passerat utan att jag har märkt det... För det är precis så jag tror det kommer att bli: vips och så är det jul igen.

Stoppa tiden, jag hinner inte med!

Kramisar Kim
(På bilden sitter jag på min älskade häst Kingsburn. Jag är fjorton år och bär fortfarande drömmen om att bli författare inom mig, skriver i hemlighet, stoppar i byrålådorna och är lycklig. Det var igår, eller...?)

Skrivprocess, om jag ändå kunde tänja på tiden...

Tiden rinner genom mina fingrar och försvinner bort alltför fort. Mycket pockar på uppmärksamhet i dessa dagar. Rabatterna ska vårrensas, de sista löven krattas upp. Huset ska vårstädas och jag har en bok som ska skrivas klar.

Mailen rasar in med många frågor om jag kan läsa berättelser för andra. Jag önskar jag hade tid till det, för jag vet att det finns många guldkorn där ute som bara väntar på upptäckt.

En gång läste jag en berättelse en flicka hade skrivit och tänkte "Åh, varför kan inte jag skriva så här underbart". När jag frågade henne om hon ville bli författare svarade hon att hon inte alls hade en tanke på det.

Vilket slöseri med ord... Kanske hon en dag ändrar åsikt och skriver ännu en fantastisk berättelse. Det var på den tiden då min tid räckte till för att läsa det andra hade skrivit, nu är jag glad om jag hinner med mina egna berättelser.

Tänk om man kunde tänja på tiden allt efter behov. En dag kunde ha 48 timmar när vi var i behov av det, andra dagar bara 12 när vi ville att dygnet skulle gå fort. För ibland vill man det, att tiden ska rusa iväg, eftersom man med spänning väntar på något: en resa, en speciell dag, en speciell händelse.

Mina fans skriver och undrar hur långt jag har kommit på "Boudicas strid mot Romarna". De frågar om boken blir tjock, om den är spännande, om den kommer ut tidigare. Det är inspirerande med alla deras frågor, eftersom jag inser att det är många som väntar på nästa bok om Theo och Ramona. Samtidigt är det lite stressande, eftersom jag känner att jag aldrig kan skriva en tillräckligt tjock bok för att mina stora fans ska bli nöjda.

Dessa dagar varvar jag mitt skrivande med otaliga hundpromenader, drar kvistar, krattar en liten stund och plockar upp efter hundarna. Det blir många fler hundpromenader än vanligt, eftersom Tola ska ha sin träning på grund av sin knäskada, Tickie inte ska gå så långt eftersom hon är helt nyopererad och Pluto ska ha sina vanliga långa rundor.

Istället för att bli stressad över att den vanliga 1-timmas promenaden nu sträcker ut sig över 2 timmar uppdelat på tre promenader, går jag och funderar över vad jag ska skriva när jag kommer in igen. Ibland känns det som om jag precis har kommit in i handlingen när det är dags för en ny hundpromenad. Jag biter ihop, slutar skriva och behåller berättelsen inom mig och jobbar vidare på min promenad. Jag får mycket frisk luft och motion, vilket ger energi och inspiration. Men tiden flyger alltför fort varje dag och innan jag vet ordet av är det kväll och dags att gå till sängs.

Tänk om jag ändå kunde tänja på tiden, åh, så många böcker jag skulle kunna skriva, så många vänner jag kunde hälsa på... så mycket annat kul jag kunde hitta på.

Men det är inte möjligt att tänja på tiden, så jag gör det mesta möjliga av den. Tackar nej till alla förslag om att läsa andras manus, pratar inte så mycket i telefon, ser ytterst lite på tv, ägnar mig åt att läsa fakta istället för skönlitteratur och arbetar i huvudet den tid jag inte sitter vid datorn. Jag vet att jag kommer att bli klar med även denna bok i tid, för på något konstigt sätt verkar det som om jag ändå lyckas tänja lite på tiden varje dag...

Kramisar från Kim