Vem bestämmer vem som ska få Augustpriset?

Ja, då har de nominerade till Augustpriset offentliggjort. Nu undrar du kanske vem det är som bestämmer vem som ska vinna? Nedan kan du läsa lite mer om det. Jag för ingen statistik över vinnarna till Augustpriset, men jag har en känsla av att det är de stora förlagens författare som tar hem nästan samtliga pris varje år. Är du av en annan uppfattning?

Här kan du läsa om samtliga Augustnominerade böcker och motiveringen till varför just dessa böcker är nominerade.

Nedanstående blogginlägg har jag lånat av Annika Koldenius som har en mycket intressant och tänkvärd blogg.

Augustprisvinnare 2011: En uppvisning i "Traditionell romankonst"

Korparna vann Augustpriset.
Jag är inte förvånad, för det är en bra roman.
Det tyckte också Lena Kvist, kulturchef på Borås Tidning och skrev så här i tidningen om vilken bok hon trodde skulle vinna Augustpriset 2011:

… Korparna är en typisk skönlitterär Augustvinnare. Den är gediget välskriven och solid, en imponerande uppvisning i traditionell romankonst.

Jo, hon fick ju rätt.

Men om det är den bästa svenska boken som kommit ut i år?
Nej, det är det ju inte.

Augustpriset är Svenska förläggareföreningens pris. Att “traditionell romankonst” därför får pris är ju knappast upprörande. Augustpriset är ett pris där “marknaden” får bestämma pristagaren, säger Per I Gedin, som var den som hittade på priset en gång i tiden. Det vill säga, förläggarna tog fram ett pris för att kunna sälja fler böcker på “marknaden”. Hur många är det som vet det? Läs gärna den här intervjun med Per I Gedin i Svenska Dagbladet.

Det är förlagen själva som anmäler dina böcker att delta i Augustpriset. Förlagen får betala 700 kronor till Förläggareföreningen för varje anmäld bok. Priset är alltså inte slutsatsen av en total genomgång av de utgivna böckerna i Sverige, utan förlagen bestämmer själva vilka böcker som ska delta. Och de väljer förmodligen de böcker som de tror har störst chans på “marknaden”. Reglerna för deltagande står här.

“Marknaden” är lurig. När det gäller böcker så är ju marknaden vi läsare. Alltså vi som köper och läser böcker som tidsfördriv. För att bli underhållna, för att lära oss något om oss själva eller andra, för att få ett bättre språk så att vi ska kunna kommunicera med andra och göra oss förstådda, för att människan inte kan leva utan berättelser. Något sånt. Men när marknaden blir en plats där flertalet bestämmer, så marginalerna så tunna:

“Årets bästa bok”, blir “Årets bok som flest kommer att gilla”.

Nu är ju böcker något som jag verkligen vill att det ska säljas fler av. Eller, rättare sagt, jag vill nog att de som köper böckerna hellre läser dem än att de köper dem. Jag vill att fler läser böcker, kort sagt. Och egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall de läser fin litteratur eller ful. Läs Läsarmanifestet, jag står för det fortfarande.

Så. Att Bannerheds Korparna vinner för att det är traditionell romankonst är sant. Att det är den bok som kommer att sälja bäst av de nominerade är också sant. Att det är den bok som kommer att tyckas bäst om av flertalet människor är också sant.

Men det kanske är just därför som Augustpriset blivit så stort? För att böckerna som vunnit faktiskt gillats av flertalet? För att flertalet gillar traditionell romankonst – mustiga berättelser om liv och död, kärlek och hat, barndom och vuxenliv, skillnader mellan generationer… Som Korparna. Som Populärmusik från Vittula. Som Svinalängorna. Som Underdog. Som Skraplotter. Som Aprilhäxan.

Det finns så många fantastiska böcker, så många fantastiska berättelser. Och det är ju tur att det finns fler litterära priser.  Som Tidningen Vi:s till exempel, som i år gav priset till boråsaren Ulf Lindström. Och tur att flertalet tidningar snart kommer att låta sina kritiker välja “Årets bok”.  Jag är ju en av dem som kommer att göra just det för Borås Tidnings räkning och jag kan med säkerhet säga att det är den berättelse som stannat kvar starkast hos mig, gjort störst avtryck, fått mig att fundera på viktiga saker och med ett språk som fått mig att vila med ett leende i texten. 

Det är ett högst personligt val. Helt utan tanke på “marknad” eller “sälja fler böcker”. Jag ska nog kalla det Annika Koldenius litteraturpris, helt enkelt. Som en antites till Svenska Förläggareföreningens.

Har du kikat på länken till de nominerade. Hur många mindre förlags författare hittade du?

Kramisar Kim

Vinn en signerad bok (Välj fritt bland mina utkomna böcker.) Läs mer om Mayafolkets Hemlighet.

 Det skulle vara roligt om du berättade vad du tycker om det du just har läst. Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Tycker du att mina böcker låter intressanta finns de att köpa här.

Vad är en författare?

Minns min första föreläsning som om den var igår. Förlaget hade anordnat den, det var bokens dag i Norrköping.

Någon på förlaget hade bokat tågbiljett och hotell. Jag skulle tala tillsammans med många andra "riktiga" författare. Eftersom jag just hade debuterat kände jag mig inte som en riktig författare, jag hade ju bara kommit ut med en enda bok: Tillbaka till Pompeji.

Det var samma år Annika Thor fick Augustpriset, det minns jag tydligt, eftersom jag då tänkte "jag vill också ha Augustpriset." Eftersom det den gången stod för att man var etablerad författare, genom att man fått ett pris som bekräftade det. Jag har tänkt om.

Kan berätta att jag var rejält nervös inför min första föreläsning och då skulle jag ändå bara tala i tio minuter. Vi var fyra föreläsare. Det var en skådespelare som presenterade oss, på ett annorlunda och mycket roligt sätt, som ni strax kommer att få ta del av.

På tåget hade jag ätit en skaldjurssmörgås... Behöver jag säga mer? Efter det har jag aldrig ätit smörgåsar på tåget. Jag blev jättesjuk. Precis lagom tills jag skulle upp på scen.

Det som jag minns tydligt är hur vi sitter på rad nedanför scenen, vi författare som ska föreläsa. Vi befinner oss i en teater, med parkett och balkong. Båda delarna är fyllda av folk i alla åldrar. Skådespelaren kommer in, släpande på en talarstol.

Han talar för sig själv och säger att han måste få allting i ordning innan publiken kommer, sedan "upptäcker" han publiken och säger "Är ni redan här?" Givetvis blir det skratt från de yngre.

Därefter skyndar han iväg och hämtar en målarburk och en pensel. Han skriver på talarstolen, uppifrån och ned.

F F
Ö A
R T
- .T
...A
...R
...E

Han tar några steg bakåt och beundrar sitt verk, tar sig om hakan, ser fundersam ut, medan han läser FÖR-FATTARE. Sedan lyser hans ansikte upp och han säger: "Haha, nu vet jag varför de kallas "för-fattare", det är för att de fattar före alla andra. Men... då måste det innebära att alla vi andra är "efter-fattare", vi som läser deras böcker."

Orden leder till många goa skratt och så hörs en ljus barnröst ropa från publiken: "Och alla vi barn är "mellan-författare"

Ungefär där gör sig smörgåsen påmind och jag rusar gröngrå i ansiktet till toaletten.

Kommer tillbaka lagom till slutet av Annika Thors föreläsning, för att snart rusa iväg igen. Jag var sista föreläsaren, tack och lov. För då hann jag springa ett par gånger på toaletten innan det var dags för mig att äntra scenen med en enda i tanke i huvudet "the show must go on". Sedan började jag prata mina tio minuter och började anta en lätt gröngrå ton i ansiktet i slutet av min föreläsning. Men hann i alla fall till toaletten i tid.

Jag minns att de andra föreläsarna bland annat var en man som skrivit fotbollsböcker, och en illustratör också. Dessutom minns jag efter föreläsningarna, när vi skulle skriva autografer, bli intervjuade och fotograferade. Givetvis ville de flesta intervjua Annika Thor eftersom hon just fått Augustpriset, men vi andra tre kom också med på ett hörn i alla artiklar.

Det blev en trevlig kväll till slut, när hela smörgåsen väl kommit upp. Och jag hade genomlidit min första föreläsning, verkligen genomlidit. Kanske jag aldrig hade kommit ihåg föreläsningen så tydligt om jag inte hade mått så dåligt?

Än i dag brukar jag och min man skämta om att jag är För-Fattare, med andra ord förstår allting före honom... Men det är ju inte riktigt sant... Bara nästan...

Så, om ni inte visste det redan, är en författare en person som fattar före alla andra...

Kramisar Kim
(Dagens foto, tagit på mitt nyklippta hår. Hade svårt att få till ljuset, för det blänkte så i glasögonen. Men det blev en bild i alla fall...)