Kimselius föreläser på Asmundtorps skola Landskrona

Kimselius föreläser på Asmundtorps skola Landskrona

Det var med en förväntansfull känsla jag körde till Asmundtorps skola strax utanför Landskrona igår. Jag har varit där en gång tidigare och fick då ett helt underbart mottagande, mysiga elever och lärare.

Även denna gång möttes jag med ett härligt välkomnande, när en elev fick syn på mig och skrek "Det är Kim M Kimselius! Hon är här!" Därefter kom han fram till mig och välkomnade mig. Eftersom jag kom från helt fel håll var jag osäker på vart jag skulle gå, men han visade vägen, hela tiden ropande till skolkamrater att Kim M Kimselius hade kommit. 

Det är en trevlig skola. Många fler elever i varje klassrum än sist. Till min förvåning träffade jag en av de elever jag mötte när jag var på skolan 2008. Han var nu lärarvikarie på skolan. Kärt återseende.

Slutar aldrig fascineras över hur tåliga eleverna är som sitter och lyssnar en hel timma, utan att störa min föreläsning. De fick även tillfälle till frågor, det var många och intelligenta frågor, vilket hela tiden gav föreläsningen en ny vändning för varje klass. Jag älskar verkligen att möta barnen, även om allt var annorlunda på grund av coronapandemin.

Vid ett av klassrummen stod en pojke i dörröppningen och spritade allas händer innan de fick gå in. Den ständiga frågan i varje klassrum var "Har ni spritat?" Något som lät lite hemskt, om man inte förstod vad frågan syftade på.

Jag hade bett om coronasäkert avstånd till både lärare och elever, något som sköttes fint. Det är ju alltid en risk med att möta så många nya personer på en och samma gång. Men eleverna visste vad som gällde och om någon glömde av sig höll jag bara upp både händerna framför mig och eleven mindes och backade.

Lärarna var eniga om att det inte fick gå lika lång tid innan jag kom tillbaka till skolan för att föreläsa, men det måste gå minst 3 år för att det ska ha kommit nya årskullar.

Det var fascinerande att se hur mycket Asmundtorp hade vuxit sedan sist. Hus efter hus på de tidigare fälten, inte underligt att skolan hade så många elever.

När jag kom hem från föreläsningen gick jag ut i kohagen så att hundarna fick springa lösa, det blev full fart. De sträckte ut och jagade varandra. När Bokbussen kom körande på den lilla vägen blev det fart på Kotten och han jagade den utefter staketet så långt det var möjligt.

Det är mysigt att ha mina kompisar med till skrivarstugan. Kotten har bara varit där två gånger tidigare, men nu har han funnit sin plats.

Det var ett år sedan jag var i skrivarstugan. Sedan dess har jag haft hjälp med att ta ner massor av träd, något som gjort att staketet fick försvinna. Därför var jag tvungen att sätta upp nytt staket innan jag kunde släppa hundarna på tomten. Men jag har en liten hundgård och där fick de vara under tiden. Nu när det nya staketet är på plats inser jag att jag behöver åtgärda hundgården också. Provisoriskt uppsatt för många år sedan och så har den förblivit. Men den fungerar, hundarna rymmer inte även om de lätt skulle kunna hoppa över staketet, eller knuffa upp kompostgallret som bara står lutat mot nätet vid utgången.

Egentligen skulle jag vilja stanna kvar här en vecka för att skriva, men nästa vecka ska jag föreläsa på Kallvattenkuren i Ronneby på tisdagen. Sedan är det dags för årets första skrivarkurs på Färgargården i Eringsboda nästa helg. Så jag har längtat. Men... Inget är sig likt, även där måste vi coronasäkra och tänka till för att allt ska gå så smidigt som möjligt och för att undvika smittan.

Därför ska jag nu packa ihop, städa stugan och stänga den för vintern, för att så fort det blir bra väder efter nyår åka ner igen. För är det någon plats det går undan när jag skriver så här det här i skrivarstugan i Skåne.

Tänk vilken lycka, jag har två paradis där själen kan få ro och orden flöda.

Ha en fin dag alla vänner!

Kramisar Kim

Författare, Skrivkurslärare, Föreläsare och Låtskrivare

Copyright Kim M. Kimselius  

Vill du utvecklas i skrivandet har du möjlighet att gå distanskurs Hitta glädje i skrivandet och distanskurs Skriv om ditt liv, eller fortsättningskurs Skrivglädje för mig. Eller någon av mina skrivkurser på Färgargården i Eringsboda.

Vad roligt att du läser min blogg.  Lämna gärna en kommentar längre ned i det här inlägget.  Eller mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

 

Mina Berner Sennenhundar och skrivarstugan

Hemma igen efter några intensiva, helt underbara signeringsveckor i Skåne. Då bor jag i min skrivarstuga, mitt i naturen. När jag öppnar dörren på morgonen händer det att himlen är så här vacker.

En liten stund senare börjar solen ta sig uppför horisonten.

Tudor och Pluto i morgonljuset.

Pluto har våtexem på låret och har därför tratt. Det gör att han är vansinnigt lik sin halvsyster Tola, som dog januari 2013. Både Tola och Pluto är min uppfödning och mycket älskade.

Tudor älskar att dra grenar, och det finns det gott om på tomten, även om de låg i fina högar innan Tudor började leka med dem. Nu är de utspridda över hela tomten. I bakgrunden Pluto med sitt fina täcke som skydd för det stora såret på låret.

Det är härliga omgivningar och här är det full fart på hundarna. Tudor springer så fort att han inte fastnar ordentligt på fotot.

Pluto och Tudor jagar varandra över kohagen och runt träden.

 Ibland hoppa Tudor på Pluto och så busar de ett tag.

Gamlingen Pluto, 9 år, orkar inte busa så länge, utan sätter sig ned och väntar medan Tudor glatt springer omkring och busar för sig själv.

Tudor.

Så är det dags för fotografering med båda hundarna. Tudor sätter sig på ena kanten, långt från Pluto.

När jag väl föser ihop dem tittar Tudor misstänksamt på Pluto som ser mycket nöjd ut.

"Vad har du ätit?" undrar Tudor och luktar Pluto i munnen.

"Fy, vad det luktar äckligt", tycks Tudor säga, medan Pluto vänder sig bort från honom, väl medveten om att även Tudor snart kommer att upptäcka hur gott det är att äta kobajs.

"Men ta det där fotot någon gång så vi får springa iväg igen!" Den här gången blev det rätt bra.

Stugan badar i solstrålar.

Rakt genom fönstret går strålarna, in i mitt lilla kompakta kök med kallvatten.

En populär sovplats för alla hundarna i familjen. Här är det Tudor som lagt beslag på den. (Här finns gott om sovplatser så det räcker och blir över för alla hundarna, men denna är speciellt populär.)

"Hallå där! Du ligger på min plats", säger Pluto.

Tudor lämnar snällt platsen och Pluto lägger sig bekvämt tillrätta.

På kvällarna har jag undrat varför ytterlampans sken har varit så svagt. Jag blev mycket förvånad när jag såg att det berodde på att Björnbärsbusken har krupit in i lampan och mår gott i värmen.

Det har varit en intensiv och händelserik decembervistelse i sommarstugan. Tyvärr klarade jag mig inte från storm i år heller, utan var tvungen att ställa in en av mina signeringar, på grund av stormen Alexander, som drabbade södra Sverige den 12 december. Dessutom har det kommit lite snö som snabbt har försvunnit.

Pluto ligger gärna nära vedkaminen efter att ha varit ute, lite frusen pga sin ålder, 9 år.

Tack alla fans/läsare för en härlig decembersignering 2015 och tack skrivarstugan för att du gav mig ett härligt krypin även vid detta års signering. Och tack mina älskade Berner Sennenhundar, Tudor och Pluto, som höll mig sällskap i år.

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. Mejla Kim M Kimselius. Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här


Jag med några av mina 30 böcker. Foto Bertil Knoester.

Inspirerande och lite läskig promenad i bokskogen

På väg in i äventyret!

Precis så kändes det när jag körde in på den här vägen i Skånes bokskogar, för att ta en lunchpromenad och samla på mig mer ord på berättelsen jag just nu håller på att skriva i min skrivarstuga i Skåne.

Jag var tvungen att stanna bilen och insupa atmosfären. Det ser lite trolskt ut och längre fram, där det ljusnar, där väntar äventyret, eller hur?

Här finns många vandringsleder att ge sig ut på, lite dåligt utmärkta och ingen aning om hur långa vissa leder var. Jag fick en karta över lederna, men vad hjälpte det mig när jag inte hade mina läsglasögon med mig. Det tänkte de inte på!

Iallafall så gav vi oss av på en av lederna, Tickie och jag.

Vandringsleden ledde iväg på grusvägen, sedan in i bokskogen, där en matta av rödbruna löv täckte marken. Det var lite halt och slipprigt på de nedfallna grenarna och jag var nära att stå på öronen ett par gånger, trots mina bra vandringsskor. Tickie såg förvånat på mig varje gång jag hojtade till när jag halkade. Hon hade bra fäste med sina klor.

Ett riktigt trollträd stod bland löven, med rötterna nedkörda i jorden, likt giriga fingrar i en godisskål. Jag ville klappa trädet, som var gammalt och har upplevt betydligt många fler år än jag.

Vi följde den utmärkta stigen som ledde oss fram till trappor över stängsel. Tur att Tickie är tränad agilityhund. På kommando sprang hon uppför stegen, väntade på toppen tills jag kommit upp, tills hon fick kommando att ta sig ned på andra sidan. Ett par sådan stättor tog vi oss över.

Sedan tappade vi bort markeringarna... Lite läskigt blev det. Inte först, eftersom jag har bra lokalsinne. Men efter ett tag, när vägen jag valt bar in i allt mörkare, tyngre granskog, då började hjärtat klappa fortare av rädsla, eller kanske det berodde på den branta uppförsbacken...

Jag följde min fågelinstinkt och tog av på vägarna åt det håll jag trodde jag skulle hitta informationscentret och min bil och se, till slut öppnade sig skogen och där låg platsen!

Som en liten oas mitt ute i skogen låg välansade gräsmattor, en sjö och fina gångvägar. Jag undrade var någonstans jag hade gått fel. Det fick jag inte reda på förrän jag kom hem och fick tillgång till mina läsglasögon. Tack och lov för min fågelinstinkt/lokalsinne.

Jag körde hemåt mot skrivarstugan igen. Ser du huset till höger i bild? Där ville jag bo när jag köpte hus i Skåne för många, många år sedan. Tyvärr var det huset inte till salu då, utan blev det först långt senare, när vi väl hade hittat ett hus, och då fick det vara. Tänk dig att bo där, men den utsikten, det där blå du skymtar längre fram är vatten!

Det är i de här omgivningarna jag hämtar inspiration när jag bor i min Skrivarstuga i Skåne. Dagens promenad som fick hjärtat att klappa lite extra, gav mig även många ord till min berättelse. Nu ska jag skriva vidare på den! Vad jag skriver på? Det får än så länge bli en hemlighet...

Kramisar Kim

Vad roligt att du läser min blogg. Kommentera gärna vad du tycker om det här blogginlägget. 
Välkommen tillbaka!

Om du vill veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på min hemsida www.kimselius.se.

Om du vill köpa Kim M. Kimselius böcker hittar du dem här

Charmen med att bo i sommarstuga under hösten/vintern

Under hösten ända fram till jul reser jag runt för att signera och föreläsa, många av mina resor går till Skåne. Då passar jag alltid på att bo i min sommarstuga.

Det är något alldeles speciellt med att bo i sitt eget hus, istället för att bo på hotellet. Därför står jag ut med att stugan inte är vinterbonad, att det kan vara endast +10-12 grader när jag vaknar, att jag måste gå ut för att gå på toaletten, plumsa fram i snö eller klafsa fram i löven i hällande regn. Det är helt okej att vara tvungen att värma vatten för att tvätta sig och diska. Det är även mysigt att besöka grannarna och släkten för att duscha, för då blir det även en liten pratstund.

Men det är inte okej med otrevliga överraskningar, något jag råkat ut för ett par gånger när jag kommit till, eller varit i stugan.

Efter flera obehagliga överraskningar, är det alltid med bävan jag tar av överkastet från min säng. Detta beroende på att jag en gång när jag slet upp överkastet "anfölls" av en fladdermus. Den kastade sig över mig när jag hastigt slet av överkastet, trött efter en intensiv dag. Hjälp vad rädd jag blev! Jag rusade ut ur rummet, övertygad om att fladdermusen förföljde mig, jag har ju sett en hel del vampyrfilmer... Men ingen fladdermus följde med ut i hallen, så jag gick tillbaka in.

På min kudde låg fladdermusen med utbredda vingar, färdig till attack. Jag smög fram mot den, med det långa skohornet i handen. Den rörde sig inte. Modigt sträckte jag fram skohornet och petade lite försiktigt på fladdermusen. Fortfarande rörde den sig inte. Jag petade lite mer och flyttade på fladdermusen, men den låg fortfarande med stelt utsträckta vingar. Då samlade jag ännu mer mod, sträckte fram handen och tog tag i fladdermusen. Den var död! Puh!

En annan gång när jag kommit ned till stugan och skulle lägga mig hände också något läskigt. Jag drog undan överkastet och en musfamilj kikade upp från min huvudkudde där de hade gjort ett mysigt bo! Inte lika otäckt som fladdermusen, men inte alls kul.

Eftersom det är en liten sommarstuga har den smala fönster på en av sidorna. En kväll låg jag i soffan precis under de här fönstren och läste. Fönstret över mitt huvud stod på glänt, lampan var tänd och jag somnade mitt i läsningen. Jag vaknade av ett konstigt ljud. När jag slog upp ögonen höll jag på att få en hjärtinfarkt. Över mig, runt lampan på väggen vid mitt huvud, svärmade stora bålgetingar och de var STORA!

Nu hör det till saken är jag är allergisk mot vanliga getingar och har fått för mig att jag verkligen kommer att dö omedelbart om jag får ett stick av dessa jättar till getingar. Därför flög jag upp ur soffan och rusade mot ytterdörren. Den var öppen, men draperiet hängde för dörren.

De övriga lampor som var tända i stugan var den i hallen, och över min säng i sovrummet som har dörren precis bredvid ytterdörren. Som vanligt hade jag råkat slå på ytterlampan när jag tänt lampan i hallen. I övrigt var det kolmörkt i min lilla stuga, och utanför. Klockan var strax före 24.00.

När jag slet undan draperiet för att rusa ut från de "anfallande" bålgetingarna i vardagsrummet, möttes jag av en stor svärm bålgetingar som vällde in mot mig. Jag blir inte ofta hysterisk, men den här gången var jag nära att bli det. Jag hade ingenstans att ta vägen. Jag såg mig själv ligga och dö i ensamhet i min älskade sommarstuga. Min räddning var att vägglampan över min säng lockade bålgetingarna från ytterdörren, hela gänget flög in där och slog sig ned på min huvudkudde.

Mina ben bar mig knappt så skakad var jag av upplevelsen. Jag vågade inte gå ut, för jag hörde fler bålgetingar surra utanför draperiet som jag hade haft sinnesnärvaro att dra för igen. Vad skulle jag ta mig till? Ut kom jag inte, och jag kunde inte stanna i ett hus fullt av getingar.

Jag tog min mobil och ringde till grannen, mitt i natten. Givetvis väckte jag honom. Han vet hur allergisk jag är och jag minns att jag viskade fram min skräck, säkert rädd för att väcka getingarnas ilska. Han tvekade inte, utan hoppade upp ur sängen och kom till min räddning.

Min granne är från Spanien och där har de betydligt effektivare getingmedel än i Sverige, så han kom med en stor pumpbehållare som han sprutade hela mitt sovrum fullt med, sedan gick han till attack mot getingarna i vardagsrummet. De utanför ytterdörren hade han tagit livet av redan när han kom.

I mina ögon var han en sann hjälte, andra kanske kallar honom för mördare och säger att bålgetingar är fridlysta. Men den natten räddade han mitt liv, det är i alla fall så jag känner det. Fast när han hade gått var jag inte så säker på om jag ändå skulle överleva natten, eftersom giftångorna var starka i huset. Sovrummet kunde jag definitivt inte gå in i. Så det blev till att sova på soffan i vardagsrummet, med fönstret stängt den här gången.

Nästa morgon gick jag ut på min lilla altan för att hämta andan. En vanlig geting kröp upp mellan plankorna och jag stampade till den, då vällde massor av getingar upp mellan springorna och jag rusade därifrån. Den här gången ringde jag den andra grannen, övertygad om att nattens hjälte fortfarande sov. Det visade sig att jag hade ett getingbo under altanen!

Jag packade ihop mina saker och åkte därifrån! För det var som om alla världens getingar hade sammangaddat sig för att ta livet av mig.

Ja, det där var lite av "charmen" med att bo i en sommarstuga, heller kanske jag ska kalla det nackdelarna. För charmen är ju den sprakande elden i kaminen, bokbacken, fågelkvittret, vitsipporna på våren, ja vitsipporna har förresten börjat slå ut igen, trots att det nu är november.

Älskar min skrivarstuga, där inspirationen flödar så fort jag kommer dit. Där  har många av mina böcker blivit till.

När jag nästa gång skriver på min blogg, Twitter eller Facebook att jag är i Skåne, så vet du nu hur jag har det!

Kramisar Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst. Vill du veta mer om mig och mina böcker, titta in på min hemsida www.kimselius.se