Från början...

Plötsligt en dag hände det: Jag var författare! Från en dag till en annan förändrades mitt liv. Min telefon gick varm när massmedia ringde och ville intervjua mig efter min debut: Min bok Tillbaka till Pompeji hade sålt i 11.000 exemplar första veckan. Då var det skrämmande att heta Kimselius, jag grät och ville inte vara jag längre.

Jag förstår att du tycker det låter konstigt, men då ska du veta att jag aldrig har drivits att skriva för att bli kändis. Jag skriver för att orden finns där, för att de bubblar inom mig och kräver att få komma ut. Dessutom har min dröm alltid varit att få sätta alla de där orden inom hårda pärmar, med mitt namn på, som jag kunde ställa i min bokhylla som en riktig bok.

När drömmen blev sann var den först skrämmande, eftersom det kom så mycket mer med debuten att än bara få ställa in min alldeles egna bok i min bokhylla. Det var intervjuer, tv-framträdande, ”hemma-hos”-reportage och så vidare.

Minns fortfarande mitt första direktsända tv-framträdande, jag var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Som tur var träffade jag Jojje Jönsson och Siv, du vet de som spelade i komediprogrammet ”Stefan och Krister” för en hel del år sedan. De var riktiga kändisar och jag gjorde bort mig totalt när jag mötte dem, eller kanske inte… För de var helt fantastiska och gav mig goda råd om hur jag skulle bete mig inför kameran. Det viktigaste rådet av allt, som jag har följt allt sedan dess var: ”Var dig själv! Om du försöker vara någon du inte är har du svårt att minnas det till nästa gång du blir intervjuad. Då blir du nervös och blir någon helt annan. Var dig själv!”

Det har jag alltid varit. Kanske var det inte så svårt för mig att ”vara mig själv” eftersom jag är den typ av person som tycker att ingen människa är mer värd än någon annan.

Hade lite svårt att ta till mig hur stor min debut verkligen var, men framförallt tog det många böcker innan jag kände att jag verkligen var en riktig författare. Böckerna stod där i min bokhylla, jag njöt av dem och kände mig lycklig, men ändå… Ibland var jag tvungen att nypa mig för att förstå att jag verkligen var en riktig etablerad författare och inte bara den där lilla åttaåringen som drömde om att bli författare och bestämde sig i så unga år för att bli det. Det var då jag skrev min allra första bok.

Alltsedan dess har jag skrivit och fyllt byrålådorna med berättelser. Nu är flera av dem tryckta och har kommit ut som riktiga böcker, men många ligger fortfarande kvar i lådorna. För jag skriver ju hela tiden nya böcker, eftersom orden pockar på att få komma ut.

Nu har jag kommit ut med sjutton böcker och känner mig som en riktig författare och vågar presentera mig som en. Dessutom ligger bok arton och nitton i manusform och håller på att bearbetas för att lämnas till tryck i juni.

Ja, jag vågar nog påstå att jag är en riktig författare nu!

Nyfiken på mina böcker?
Kika in på www.kimselius.se eller på min blogg
http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ . På bloggen hittar du skrivtips och kan läsa om själva skrivprocessen och mycket mer.

Ovanstående text är mitt gästblogginlägg från igår hos författaren Sanna Juhlin

Här är några kommentarer om gårdagens blogginlägg:

Milliare

Var in på Kims blogg här om dagen och vilken tjej!!!
En "att vilja vara som", liksom. Ett föredöme för oss som tvivar ibland. När jag såg bilderna på långtradarna skrattade jag högt och la planerna på en ev. framtid som förläggare på hyllan. Blir nog plattläggare istället.
Det här att du har gästbloggare som skriver är helt underbart. Det känns så personligt.

Barbarmamma

Vilket spännande inlägg! jag var inne på hennes blogg och kommenterade och gratulerade och jag ska definitivt låna hennes böcker och läsa för pojkarna. Tack för detta roliga inlägg, kram!

Kramisar från Kim

Kommentera gärna mitt inlägg/berätta vad du tycker om det du just har läst.

Astrid Lindgren och jag

För många, många år sedan träffade jag Astrid Lindgren på en förlagsfest som Raben & Sjögren hade. Jag brukar alltid säga att alla människor är lika, och ingen förmer än den andra. Ändå kändes det, ja hur ska jag säga, konstigt, fantastiskt, sagolikt och overkligt att träffa henne.

Vi växlade några ord och jag minns än idag hur hon såg ut. En klar bild i mitt huvud av en mörkblå tröja med stora fickor. Ståtlig och med pondus. Jag gör mig bilder av allting och har därför lätt att komma ihåg ansikten på människor, även om jag inte kommer ihåg deras namn. Astrid Lindgrens namn kunde jag, hon hade varit mycket på tv, jag hade läst alla hennes böcker, ja jag "kände" henne. För det tror man ju när det har skrivits mycket om en person, att man känner den personen. Men det gör man ju egentligen inte.

Det fanns många andra författare där, ansikten jag kände igen, men inte kunde sätta namn på. Efteråt vet jag att jag mötte bland annat Lennart Hellsing, som alltid lika färggrann.Talade med många personer, kände mig liten och visste inte riktigt vad jag skulle säga tillsammans med så många litterära personer. Då närde jag fortfarande drömmen om att bli författare inom mig. Att jag var med på förlagsfesten berodde på att jag arbetade för Raben & Sjögren på min Fotosättningsfirma som jag då hade, Roslagstext, som jag sedan gjorde om till mitt förlag. (Jag renskrev böcker för dem och gjorde färdiga boksidor på min maskin.)

Aldrig trodde jag att jag en dag skulle bli en "riktig" författare och inte bara en som skriv för byrålådorna, som jag hade gjort sedan jag var åtta år. Visst drömde jag om att bli författare, men efter att ha träffat alla de här stora författarna, kändes det som ett mycket ouppnåeligt mål.

Många, många år senare debuterade jag med min bok "Tillbaka till Pompeji". Boken gjorde dundersuccé och jag blev helt nedringd av massmedia. Mitt första tv-framträdande i direktsändning tyckte jag var en katastrof, men det kunde ha varit värre om jag inte hade träffat Jojje Jönsson och Siv, från revyn Stefan och Krister. De gav mig lite tips och framför allt sa de att jag skulle vara mig själv. Vilket jag också försökte, men det var inte så lätt.

Massmedia gav mig smeknamnet "Blekinges Astrid Lindgren", för att min debutbok hade sålt så oerhört mycket på en enda vecka. Det kändes väldigt konstigt, för den Astrid Lindgren jag hade mött var en sådan dam som jag önskade att jag kunde bli. En person jag såg upp till, inte bara som författare utan även som person. Hon vågade stå för sina åsikter och ömmade om det lilla. Att då få smeknamnet "Blekinges Astrid Lindgren" kändes oerhört stort och skrämmande.

På något sätt har smeknamnet gjort att jag ännu mer har försökt att bli en lika sympatisk och vänlig författare som Astrid Lindgren var. Jag hoppas att jag en dag lyckas "Gå in skorna", som mor alltid sa. Vilket innebär att jag lyckas axla det ansvar som smeknamnet har lagt på mig. Att jag lyckas inspirera, uppmuntra och glädja många, många läsare och människor och få dem att tro på en bättre värld och på sig själva.

Mötet med Astrid Lindgren gav mig ett minne för livet, men också en livsuppgift: att lära andra att älska orden lika mycket som jag gör.

Tänk vad ett möte kan föra med sig!

Kramisar från Kim
På bilden är jag och signerar min nyutkomna bok "Giljotinen" i min specialuppsydda Marie Antoinette klänning som jag bar hela bokmässan. Vilket fick många att ropa Marie Antoinette efter mig. Kände mig mycket fin i klänningen när jag provade den, men dagen när jag skulle bära den hade jag slagit sönder mitt ena knä, precis gipsat det, hade jätteont och gick med kryckor. DET är det minne jag har av klänningen, smärta och elände! Kanske passande eftersom boken handlade om Franska revolutionen...